Stubben eller trädstubben är den kvarvarande delen av stammen när ett träd har fällts eller brutits av, ofta med rötterna kvar i marken. Stubbar kan berätta mycket om trädets historia: årsringarnas antal och utseende visar trädets ålder och tillväxtförhållanden. Studiet av årsringarna kallas dendrokronologi. I vissa fall kan en stubbe skjuta nya skott och återbilda ett träd — ibland kapas ett träd med avsikt till just en stubbe för att det ska växa igen; detta kallas coppicing (engelskt begrepp).

Åldersringar och dendrokronologi

I tempererade klimatzoner bildas normalt en årsring per år. Ringens tjocklek speglar hur goda växtförhållandena var under året — breda ringar vid gynnsamt väder och smala ringar vid torka, kyla eller konkurrens. Däremot kan ringsystemet förvillas av:

  • falska ringar (när en kort period med missgynnande förhållanden ger en tydlig skarv inom samma växtsäsong),
  • saknade ringar (när mycket svag tillväxt gör att en årsring inte blir tydlig),
  • lokal skada eller sjukdom som förändrar ringarnas utseende.

Dendrokronologi använder korsdatering mellan flera prover för att bestämma exakt kalenderår för varje ring. Metoden används inte bara för att åldersbestämma träd utan också för arkeologi (datering av byggnadsvirke), klimatrekonstruktioner och att studera skogshistoria.

Återväxt från stubbe

Vissa trädarter skjuter lätt skott från stubbar eller rötter. Vanliga arter som återväxer är till exempel vide, poppel, hassel, björk och vissa lövträd som alm och ek (variationen är stor mellan arter och individuella träd). Återväxten kan ske genom:

  • epikormiska skott (skott från vila-bud på stammen),
  • rotskott (nya stammar som växer upp från rotsystemet),
  • skott direkt från stubben där kambiet aktiveras igen.

Skillnaden mellan coppicing och pollarding: vid coppicing fäller man trädet nära marken så att flera nya stammar växer upp från stubben; vid pollarding beskärs det högt på stammen så att skotten kommer längre upp och skyddas mot betande djur.

Ekologisk betydelse

Stubbar är viktiga i ekosystemet. De bidrar till biologisk mångfald genom att fungera som habitat och näringskälla för svampar, insekter (t.ex. skalbaggar), lavar, mossor och smådjur. Gamla, rötande stubbar kan också vara värdefulla för fåglar och fladdermöss som söker födosök eller boplatser. Samtidigt kan stubbar i trädgårdar eller intill byggnader medföra risk för spridning av svampsjukdomar eller utgöra snubbelrisk och därför ibland tas bort av säkerhetsskäl.

Praktiska råd vid hantering

  • Om du vill främja återväxt: lämna stubben och skydda mot betning tills skotten etablerat sig.
  • Om du vill förhindra återväxt: upprepad kapning nära stubbytan, bortfräsning av stubben (stubbfräs) eller, i vissa fall och enligt lokala regler, behandling av snittytan kan användas. Var försiktig med kemiska medel och följ gällande lagstiftning.
  • För att bestämma trädets ålder utan att ta bort stubben kan man använda en borr (incrementborr) för att ta ut ett kärnprov och räkna ringarna.
  • Överväg att lämna några stubbar i naturmiljöer för att bevara artrikedom och ekosystemtjänster.

Sammanfattningsvis är trädstubbar både en källa till vetenskaplig information via årsringarna och en viktig komponent i naturens kretslopp, samtidigt som deras hantering kan behöva anpassas utifrån praktiska och säkerhetsmässiga behov.