Nedan följer en förteckning över större jordbävningar:

Richterskalan infördes 1935 och användes i tabellen ovan även för tidigare jordbävningar, men endast som en indikation. Jordbävningars effekter mättes en gång i tiden efter Mercalli-skalan, som avser de praktiska skador som en seismisk händelse orsakar på infrastruktur och hus, och ett slags jämförelse mellan de två skalorna används numera, särskilt när det gäller gamla händelser.

 

Historik och bakgrund

Skalan som Charles F. Richter utvecklade 1935 (vanligtvis kallad Richterskalan) var ursprungligen avsedd för att kvantifiera amplituden av seismiska vågor registrerade av specifika instrument i södra Kalifornien. Richter gav ett enkelt, logaritmiskt mått på rörelsens storlek nära instrumentet. Samtidigt har man länge använt intensitetsskalor, främst Mercalli-skalan (Modified Mercalli Intensity, MMI), för att beskriva de praktiska effekterna av en jordbävning på människor, byggnader och infrastruktur.

Skillnaden mellan magnitud och intensitet

  • Magnitud (t.ex. Richter, momentmagnitude Mw) mäter den frigjorda energin eller amplituden av markrörelsen. Det är ett enda numeriskt mått för själva jordbävningen.
  • Intensitet (t.ex. Mercalli) beskriver hur kraftig skakningen upplevs och vilka skador som uppstår på en viss plats. Intensiteten varierar över området beroende på avstånd till epicentrum, berggrundens beskaffenhet och byggnadsstandard.

Richter, momentmagnitude och begränsningar

Richterskalan var banbrytande men har begränsningar. Den är instrumentberoende och börjar mättas för mycket stora jordbävningar (där en fortsatt ökning av frigjord energi inte ger proportionalt större amplitud i de instrument som användes). Därför används numera ofta momentmagnitudskalan (Mw) för att beskriva stora händelser — den bygger på beräkningar av det mekaniska momentet i källan och ger ett bättre mått på den totala frigjorda energin vid kraftiga jordbävningar.

Mercalli-skalan och historiska händelser

Mercalli-skalan (MMI) graderar effekter från I (nästan ingen upplevd skakning) till XII (total förstörelse). För historiska jordbävningar — där inga instrument fanns — används Mercalli-liknande beskrivelser från samtida ögonvittnesberättelser, byggnadsskador, jordförskjutningar och annan dokumentation för att uppskatta intensitet och via jämförelser ibland också en ungefärlig magnitud. Dessa uppskattningar är osäkra och bör ses som riktvärden.

Varför tabeller ibland använder både skalor

I listor över stora jordbävningar ser man ofta både en magnitud (t.ex. Richter eller Mw) och en Mercalli-intensitet. Anledningen är att magnituden ger en objektiv uppskattning av händelsens storlek, medan Mercalli ger kontext för de lokala effekterna och konsekvenserna. För äldre händelser, då endast intensitetsuppgifter finns, används jämförelser och modeller för att omvandla intensiteter till ungefärliga magnituder — med tydlig osäkerhet.

Praktiska riktlinjer för att läsa listor

  • Se efter vilken magnitudstyp som anges: ML (lokal magnitude, ofta kallad "Richter"), Mb (body-wave), Ms (surface-wave) eller Mw (moment magnitude). Mw är dagens standard för stora skalor.
  • Tänk på att högre magnitud inte alltid innebär högsta lokal skada — underlaget (berggrund, sediment), byggteknik och avstånd avgör mycket.
  • För historiska jordbävningar, bedöm skattningarna med försiktighet: uppgifterna kan vara extrapolerade från beskrivningar, skriftliga källor eller geologiska spår.

Exempel och noteringar

Som exempel brukar den största uppmätta jordbävningen vara 1960 års Valdivia-jordbävning i Chile (~9,5 Mw), medan klassiska händelser som 1755 års Lissabonsskada ofta får sina effekter bedömda i Mercalli-termer och omräknas till magnituder med osäkerhet. Mindre men mycket förödande jordbävningar kan ha hög lokal Mercalli-intensitet på grund av svaga byggnader eller lösa sediment.

Metoder för att uppskatta gamla jordbävningar

Forskare använder flera källor för att rekonstruera gamla jordbävningar:

  • Arkivtext, dagboksanteckningar och officiella rapporter som beskriver skador och upplevelser.
  • Arkeologiska och geologiska spår, t.ex. förskjutna jordlager, strandförskjutningar eller tsunamirester.
  • Tsunamirekonstruktioner och historiska havsnivånoteringar som kan ge indikationer på storleken av en undervattensjordbävning.

Sammanfattning

Richterskalan var ett viktigt första steg för att mäta jordbävningar instrumentellt, men för stora moderna händelser används ofta momentmagnitude (Mw). Mercalli-skalan kompletterar magnituden genom att beskriva faktiska effekter på marken och byggnader. För listor över stora jordbävningar kombineras ofta båda typerna av uppgifter för att ge en så fullständig bild som möjligt — särskilt när det gäller äldre händelser där direkta instrumentdata saknas.