Australiens federala val 2016 – Turnbull återvald, resultat och senatsreform
Australiens federala val 2016: Turnbull knappt återvald, valresultat, koalitionsbildning och ny senatsreform med valfri preferensröstning – konsekvenser och analys
Det australiska federala valet 2016 var ett val som hölls lördagen den 2 juli för att välja alla 226 ledamöter i Australiens 45:e parlament. Det pågick i åtta veckor. Det var det första under ett nytt valsystem för senaten som ersatte gruppröstningsbiljetter med valfri preferensröstning. Den sittande Malcolm Turnbull och hans Liberal–National Coalition behöll makten med en mycket liten majoritet i underhuset, men saknade egen majoritet i senaten.
Bakgrund
Valet utlystes i maj 2016 som ett så kallat double dissolution–val (dubbel upplösning). En double dissolution innebär att både underhuset (House of Representatives) och hela senaten går till val samtidigt — i detta fall samtliga 150 platser i underhuset och alla 76 platser i senaten, totalt 226 platser. En double dissolution används i australiska författningspraxis för att lösa envisa dödlägen mellan de två kamrarna och 2016 var första gången en sådan upplösning genomfördes sedan 1987.
Valkampanjen och huvudfrågor
Valkampanjen präglades av frågor om ekonomisk styrning, arbetsmarknadspolitik, skatter, utgiftsnedskärningar och hur man ska hantera flykting- och gränspolitik. Oppositionsledaren Bill Shorten ledde det australiska Labourpartiet och utmanade Turnbulls konservativa koalition (Liberal Party och National Party). Valet gav väljarna möjlighet att ta ställning till regeringens ekonomiska prioriteringar och reformambitioner.
Röstningsregler och senatsreform
Valet var det första som genomfördes efter en betydande reform av senatsröstningen. Det tidigare systemet med gruppröstningsbiljetter (group voting tickets), där partier kunde fördela preferenser åt väljare som röstat "över linjen", avskaffades. Istället infördes en valfri preferensröstning:
- Väljare som röstade "över linjen" uppmanades att ange minst sex preferenser.
- Väljare som röstade "under linjen" uppmanades att ange minst tolv preferenser.
Syftet var att återlämna kontrollen över preferenser till väljarna och minska möjligheten till komplexa preferensbyten mellan småpartier som tidigare lett till oväntade mandatfördelningar.
Resultat — underhuset
Resultatet i House of Representatives blev knapp: Liberal–National Coalition vann tillräckligt med platser för att bilda en majoritetsregering, men med mycket knapp marginal. Fördelningen i underhuset blev ungefär:
- Liberal–National Coalition: 76 platser (majoritet med en stol)
- Australian Labor Party: 69 platser
- Övriga (inklusive Gröna, Nationella mindre partier och oberoende): resterande platser
Det innebar att regeringen behöll makten, men att parlamentarisk stabilitet blev beroende av hur de parlamentariska diskussionerna och utskottsarbetet hanterades framöver.
Resultat — senaten
Senaten kom ut betydligt mer fragmenterad än tidigare: flera mindre partier och oberoende fick mandat, vilket gjorde att ingen enskild block hade egen majoritet. Den nya röstningsformen minskade visserligen effekten av preferenshandel mellan mikropartier, men gav samtidigt större representation åt partier som själva lockade personröster eller hade regionalt stöd. Resultatet innebar att regeringen saknade majoritet i senaten och tvingades förhandla med ett flertal mindre partier och oberoende för att få lagstiftning bifallen.
Konsekvenser och efterspel
Valet bekräftade Malcolm Turnbull som premiärminister men signalerade samtidigt en starkt polariserad politisk situation. Eftersom regeringen inte hade egen majoritet i senaten krävdes kompromisser för att få igenom reformer. Den nya sammansättningen av senaten gjorde att mindre partier och tvärpolitiska senatorer fick större inflytande över lagstiftningsprocessen.
Inför framtida val diskuterades effekterna av senatsreformen: å ena sidan ökade väljarens kontroll över preferenser, å andra sidan kvarstod ett splittrat partisystem som gjorde parlamentariskt beslutsfattande mer beroende av förhandlingar.
Övrigt
- Röstning är obligatorisk i Australien, vilket ger hög valdeltagande.
- Valet följdes noga internationellt eftersom det handlade om stabilitet i en ledande regional aktör i Asien–Stillahavsregionen.
- Efter valet fortsatte debatten om internpartipolitik, framtida policyprioriteringar och hur koalitionen skulle navigera en delad parlamentssituation.
Kandidater
· .jpg)
Premiärminister
Malcolm Turnbull
(liberal/nationell koalition)
från New South Wales
· 
Bill Shorten
(Labor Party)
från Victoria
· 
Richard Di Natale
(De gröna)
från Victoria
· 
Nick Xenophon (
Xenophon Team)
från South Australia
· 
Bob Katter (Katter's Australian)
från Queensland
Opinionsundersökningar
|
|
|
Resultat
Representanthuset
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Senaten
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Resultat efteråt
Efter en veckas rösträkning hade inget parti fått tillräckligt många platser i representanthuset för att bilda en majoritetsregering. Varken Liberal/National Coalitions sittande Turnbull-regering eller Australian Labor Partys Shorten-opposition kunde göra anspråk på seger. Turnbull talade med tvärbanksgruppen. Han fick förtroende och stöd från Bob Katter, Andrew Wilkie och Cathy McGowan i händelse av ett hängande parlament och en resulterande minoritetsregering. Den 10 juli erkände Shorten sitt nederlag. Turnbull hävdade segern senare samma dag.
Valet är det närmaste federala majoritetsresultatet sedan 1961, ABC förklarade den 11 juli att koalitionen skulle kunna bilda en regering med en majoritet med ett mandat.
Sök

