Flavius Iustinus (cirka 520–5 oktober 578), känd i historien som Justin II, var bysantinsk kejsare och brorson till Justinianus I. Han regerade från 565, efter Justinianus död, till sin egen bortgång 578.

Bakgrund och uppstigande

Justin tillhörde en släkt som redan satt på makten under Justinianus I. Vid Justinianus död 565 valdes Justin II till efterträdare. Han ärvde ett rike som varit starkt expanderat under sin farbror men samtidigt tungt belastat ekonomiskt efter flera kostsamma krig och stora byggprojekt.

Regeringsperioden 565–578

Justin II inledde regeringen med ambitioner att upprätthålla imperiets ställning, men hans politik skiljde sig efterhand från Justinianus pragmatiska kompromisser. Några centrala drag under hans regeringstid:

  • Utrikespolitik: Justin återupptog ett mer konfrontativt förhållningssätt gentemot grannmakter. Han upphörde med vissa tribut- och diplomatibetalningar, vilket ledde till förnyade strider med Sassanidiska Persien (kriget bröts ut på allvar 572) och gjorde imperiet sårbart i Italien när lombarderna etablerade sig där.
  • Militär och ekonomi: De växande militära ansträngningarna och tidigare utgifter under Justinianus tidsålder skapade press på statskassan. Detta bidrog till svårigheter att hålla tidigare erövringar och kontroll över periferin.
  • Innerpolitik och hovet: Kejsarinnan Sophia, som var nära besläktad med Theodora, spelade en framträdande roll i hovet och hade stort inflytande över styret under delar av Justin II:s regering.

Sjukdom, maktöverlåtelse och död

Mot mitten av 570‑talet började Justin uppvisa allvarliga hälsoproblem. Samtida och närliggande källor beskriver perioder av mentala störningar och excentriskt beteende — rapporter som innefattar extrema humörsvängningar, ovanliga vanor och ibland våldsamma utspel. Dessa berättelser har tolkats av forskare som tecken på en psykiatrisk eller neurologisk sjukdom (till exempel svår depression, psykos eller en progressiv demenssjukdom), men källorna är inte tillräckligt precisa för en säker modern diagnos.

På grund av sin sjukdom kunde Justin så småningom inte sköta rikets affärer. För att trygga statens ledning utsåg han generalen och hovmannen Tiberius (som senare tog namnet Tiberius II Constantine) till caesar och medregent omkring 574–575, och överlämnade i praktiken makten till honom. Justin avled i oktober 578 och Tiberius efterträdde formellt titeln som basileus.

Arv och betydelse

Justin II:s regering markerar övergången från Justinianus expansionsfas till en period präglad av försvar och återerövringsproblem. Hans regel har ofta kritiserats för att ha bidragit till en försvagning av imperiets yttre gränser, främst genom de förnyade konflikterna med Persien och förlusten av italienskt territorium till lombarderna. Samtidigt visar hans tid på tronen hur personlig hälsa och hovets dynamik kunde påverka rikets öde under senantiken.