Friktionskoefficient (μ) – definition, formel och statisk/kinetisk friktion

Lär dig vad friktionskoefficienten (μ) är, formeln Ff=μFn och skillnaderna mellan statisk och kinetisk friktion—definitioner, förklaringar och beräkningsexempel.

Författare: Leandro Alegsa

11-02-2026 17:17

Friktionskoefficienten beskriver förhållandet mellan friktionskraften och den normalkraft som verkar mellan två ytor i kontakt. Den används ofta inom fysiken för att bestämma en objekts friktionskraft eller normalkraft när andra uppgifter saknas.

Definition och grundformel

Friktionskoefficienten visas genom F f = μ F n {\displaystyle F_{f}=\mu F_{n}\,} $F_{f}=\mu F_{n}\,$ . I den ekvationen är F f {\displaystyle F_{f}} $F_{f}$ friktionskraften, μ {\displaystyle \mu } $\mu$ friktionskoefficienten och F n {\displaystyle F_{n}\,} $F_{n}\,$ normalkraften.

Statisk och kinetisk friktion

Koefficienten μ {\displaystyle \mu } $\mu$ kan vara antingen för statisk friktion (μ s {\displaystyle \mu _{s}} $\mu_s$ ) eller för dynamisk/kinetisk friktion (μ k {\displaystyle \mu _{k}} $\mu_k$ ).

Statisk friktion är friktionskraften som måste övervinnas för att få ett stillastående föremål att börja röra sig. Maximalt värde är F_max = μ_s N.
Kinetisk (dynamisk) friktion är friktionen när föremålen redan rör sig relativt varandra; den är ofta något lägre än den statiska: μ_k < μ_s i de flesta fall.

Den statiska friktionen kan variera upp till ett maximum (beroende på ytorna och den applicerade belastningen). När rörelse väl uppstått blir friktionskraften ofta ungefär konstant och ges av μ_k N.

Dimension och typiska värden

Friktionskoefficienten är dimensionslös och har ingen enhet. Den är skalär i meningen att talvärdet inte anger riktning (friktionskraften är dock en vektorstorlek riktad motsatt rörelsen eller drivande kraft).

Värdet beror på materialen, ytskiktets struktur och yttre förhållanden (smörjning, smuts, temperatur). Vanliga ungefärliga värden:

Gummi mot torr betong: μ ≈ 1,0 – 1,2
Stål mot stål (smort): μ ≈ 0,05 – 0,2
Trä mot trä: μ ≈ 0,2 – 0,6
Is mot is: μ mycket låg, typiskt 0,01 – 0,1 (beroende på temperatur)

Det är en vanlig missuppfattning att μ alltid ligger mellan 0 och 1. Värden större än 1 är möjliga och betyder att friktionskraften kan överstiga normalkraften; exempelvis vissa gummiblandningar kan uppvisa μ > 1. Ett värde nära 0 motsvarar mycket liten friktion (i extremfall superfluiditet där friktionen är nästintill obefintlig).

Hur man använder formeln i praktiken

En ofta använd formel är

F f = μ N {\displaystyle F_{f}=\mu N} $F_{f}=\mu N$ (1)

där F f {\displaystyle F_{f}} $F_{f}$ är friktionskraften (N), μ {\displaystyle \mu } $\mu$ är friktionskoefficienten (antingen μ s {\displaystyle \mu _{s}} $\mu_s$ eller μ k {\displaystyle \mu _{k}} $\mu_k$ ) och N {\displaystyle N} $N$ är normalkraften (N).

Exempel 1 — block på horisontell plan yta:

Om ett block med massa m vilar på en horisontell yta är N = m g.
Kinetisk friktionskraft (under rörelse): F_f = μ_k m g.
Exempel: m = 10 kg, μ_k = 0,20, g ≈ 9,81 m/s² → F_f ≈ 0,20 × 10 × 9,81 ≈ 19,6 N.

Exempel 2 — block på lutande plan med vinkel θ:

Normalkraften blir N = m g cos θ.
Komposanten som driver blocket nedför planet är m g sin θ; blocket börjar glida om m g sin θ > μ_s m g cos θ, dvs om tan θ > μ_s.

Orsaker och begränsningar i modellen

Den enkla Coulomb-modellen (F = μ N) är en bra approximation i många situationer men har begränsningar:

Den tar inte alltid hänsyn till hastighetsberoende (vid höga hastigheter eller i smörjfilmens närvaro kan μ variera med hastigheten).
Vid mycket små eller mycket höga belastningar kan kontaktområdet och deformation göra att friktionen inte växer linjärt med N.
Mikroskopiskt uppstår friktion genom kontaktasperiteter, plastisk eller elastisk deformation, adhesion och "plowing" (när hårda asperiteter skär i mjukare ytor).
Smörjning och ytbehandling kan drastiskt reducera friktionen; oxidation, smuts och fukt påverkar också beteendet.
Rullfriktion, luftmotstånd och andra effekter behandlas inte av den enkla skjuvfriktionsmodellen.

Sammanfattning

Friktionskoefficienten μ är ett enkelt men kraftfullt mått som relaterar friktionskraft till normalkraft: F_f = μ N. Den finns i två huvudtyper, statisk (μ_s) och kinetisk (μ_k), där μ_s normalt är större än μ_k. Värdet beror på material, ytskikt och omgivande förhållanden, och kan vara både mycket litet eller större än 1 beroende på materialen.

Frågor och svar

F: Vad är en friktionskoefficient?

S: En friktionskoefficient är ett värde som visar förhållandet mellan två objekt och den normala reaktionen mellan de inblandade objekten. Det används inom fysiken för att hitta ett objekts normalkraft eller friktionskraft när andra metoder inte är tillgängliga.

F: Hur representeras friktionskoefficienten?

S: Friktionskoefficienten representeras av Ff = μFn, där Ff är friktionskraften, μ är friktionskoefficienten och Fn är normalkraften.

F: Vilka är de två olika typerna av friktionskoefficienter?

S: De två olika typerna av friktionskoefficienter är statisk (μs) och dynamisk (μk).

Fråga: Vad betyder ett koefficientvärde på 0?

S: Ett värde på 0 innebär att det inte finns någon friktion alls mellan objekten, som till exempel vid superfluiditet.

F: Vad innebär ett koefficientvärde större än 1?

S: Ett koefficientvärde som är större än 1 innebär att friktionskraften är starkare än normalkraften.

F: Hur kan man uttrycka friktionskrafter matematiskt?

S: Friktionskrafter kan uttryckas matematiskt som Ff = μN, där Ff är friktionskraften (i Newton), μ är antingen statiska eller kinetiska friktionskoefficienter (dimensionslösa) och Nis är normalkraften (i Newton).

Sök