Deepwater Horizon-oljeutsläppet kallas också BP-oljeutsläpp, oljeutsläpp i Mexikanska golfen eller Macondo-utbrottet. Det var ett oljeutsläpp i Mexikanska golfen, det största oljeutsläppet till havs i modern historia. Utsläppet orsakades av en blowout (okontrollerat utsläpp) när borrplattformen Deepwater Horizon exploderade den 20 april 2010. Explosionen dödade 11 arbetare och skadade 17 personer.
Bakgrund och orsak
Deepwater Horizon var en flytande borrplattform, ägd av Transocean och insatt av British Petroleum (BP) för att borra i Macondo-brunnen i Mississippi Canyon-området (Block 252). Brunnens slutna system brast under borrningen och en misslyckad cementering samt felaktiga övertryckstester bidrog enligt utredningar till blowouten. Gas och olja trängde upp genom brunnsröret och antändes på plattformen.
Utsläppets omfattning och uppskattningar
Uppskattningar av hur mycket olja som läckte varierade under utredningarna. Den amerikanska regeringen och senare samlade analyser uppskattade att omkring 4,9 miljoner fat (cirka 780×103 m3) råolja släpptes ut innan brunnen tillslutades. Utsläppstakten var högast i början och uppskattades i tidiga bedömningar till tiotusentals fat per dag; exakta siffror reviderades flera gånger och var föremål för vetenskaplig och politisk debatt.
Säkerhetsåtgärder och slutlig tätning
De första försöken att stoppa läckaget — bland annat skärmnings- och återkopplingsinsatser — lyckades inte. Åtgärder som användes inkluderade skimmerfartyg, kontrollerade bränningar, strandstädning och användning av kemiska dispergeringsmedel (framför allt Corexit) för att bryta upp oljelagret. Ett capping stack sattes på brunnen i mitten av juli 2010, och efter kompletterande åtgärder med så kallad static kill och borrning av relief wells kunde brunnen slutligt täppas till under sommaren 2010.
Miljöpåverkan
Utsläppet skadade stora livsmiljöer för djur och växter samt fisket och turismen i golfen. Olja nådde kuster och våtmarker längs den norra Gulfkusten, med påverkan på sandstränder, våtmarker, flodmynningar och marina ekosystem. Forskare upptäckte också stora mängder oljerester under vattenytan och i sediment som inte alltid syntes från luften. Korallrev på djupet visade omfattande skador, och populationer av delfiner, sköldpaddor och vissa fiskarter påverkades negativt.
Användningen av dispergeringsmedel och den stora mängden olja gjorde saneringsarbetet komplext. Lokala samhällen drabbades ekonomiskt av minskat fiskande och minskad turism. Forskning under de följande åren visade både akuta och långsiktiga effekter, bland annat försämrad reproduktion hos vissa arter och kvarvarande kontaminering i bottensediment.
Ansvar och rättsliga följder
Den amerikanska regeringen pekade ut BP som huvudansvarig för olyckan. BP har betalat stora belopp för sanering, ersättningar och rättsliga åtgärder. Bland de största utbetalningarna och förlikningarna fanns ett kriminellt förlikningspaket och ett civilt förlikningsavtal. Ett av de mest uppmärksammade civila avtalen var ett paket om cirka 20,8 miljarder dollar (2016) för skador enligt Clean Water Act och naturresursskador. Tidigare nåddes även andra uppgörelser, bland annat straffrättsliga förlikningar på flera miljarder dollar.
Återställning och uppföljning
I slutet av 2011 meddelade den amerikanska kustbevakningens operativa vetenskapliga rådgivningsgrupp att inga fler områden på öppet hav behövde specialsaneras efter oljeutsläppet, men man var osäker på den fulla omfattningen av påverkan längs kusten och i djuphavsmiljöer. Långsiktig övervakning och forskning har fortsatt under många år för att kartlägga och förstå konsekvenserna för ekosystem och människors hälsa.
Lärdomar och förändringar
Macondo-olyckan ledde till granskningar av säkerhetsrutiner inom oljeindustrin, skärpta regelverk för borrning på djupt vatten och förändringar i krisberedskap och miljöskydd. Olyckan har blivit en viktig fallstudie för riskhantering, teknik för avstängning och de sociala och ekonomiska konsekvenserna av stora oljeutsläpp.
Flera vetenskapliga studier och myndighetsrapporter publicerades efter utsläppet och fortsätter att ge viktig kunskap om långtidskonsekvenserna och om vilka åtgärder som bäst skyddar kustmiljöer vid framtida incidenter.



