Farthing – engelskt mynt: historia, värde och fakta

Upptäck Farthing — engelskt mynt: historia, värde och fakta. Från medeltida silver till sista prägligen 1953, sällsynta exemplar och samlarvärde.

Farthing var ett mynt från kungariket England. Det var värt en fjärdedel av en penny, det vill säga ^1⁄960 av ett pund sterling. Ordet farthing kommer från det anglosaxiska feorthing och betyder bokstavligen en "fjärdedel" (jämför engelska fourthling). Det anglosaxiska ordet härstammar troligen från fornnordiska fjorthungr, också med betydelsen "fjärdedel".

Ursprung och tidig präglingshistoria

Farthings präglades första gången i England under 1200‑talet, i silver. Dessa medeltida silverfarthingar var mycket små: typiskt cirka 10 millimeter i diameter och vägde endast något mer än 0,4 gram. Eftersom de är så små och sköra är överlevande exemplar sällsynta och eftertraktade av samlare. Tidiga motiv visar ofta en korsform eller enklare heraldiska märken på reversen och regentens namn och titel på framsidan.

Framväxten av koppar- och tennmynt

Under kung James I:s regeringstid började man slå farthings i koppar, vilket gjorde myntet lämpligare för vardaglig användning. I slutet av 1600‑talet förekom även farthings i tenn, ofta tunnare och enklare i utförandet. Under 1600‑talets mitt förekom dessutom så kallade token‑mynt och lokala myntningar när statlig myntbrist gjorde att privata eller lokala utgivare slog sina egna småmynt — många av dessa fungerade i praktiken som farthings.

Efter unionen och senare utveckling

När kungariket England slogs samman med kungariket Storbritannien 1707 fortsatte farthingen som en del av det brittiska myntsystemet. Under årens lopp förändrades både metall, vikt och design: under 1800‑talet övergick man i praktiken till brons och långt senare förekom typiska motiv såsom regentens porträtt på framsidan och en sittande kärve eller valvade motiv på reversen.

Utseende, storlek och tekniska fakta

• Vikt och diameter: De tidigaste silverfarthingarna var mycket små (cirka 10 mm i diameter) och vägde omkring 0,4 gram; senare koppar‑ och bronsutföranden var större och tyngre.
• Material: Silver i medeltiden, senare koppar och tenn, och slutligen brons i modern tid.
• Design: Varierar efter regent och period — från enkla kors och heraldiska emblem till detaljerade porträtt och nationella symboler.

Samlingsvärde och bevarande

Farthings från olika epoker är populära bland mynthistoriker och samlare. Medeltida silverfarthingar är ofta sällsynta och kan ha ett betydligt värde beroende på skick och raritet. Mynt från 1600‑ och 1700‑talen samt de mer vanliga bronsfarthingarna från 1800‑ och 1900‑talen är lättare att hitta, men särskilt exemplar (till exempel präglingar med låga upplagor eller i mycket gott skick) kan också vara värdefulla.

Avslutning och upphörande som betalningsmedel

Under 1900‑talet minskade farthingens användbarhet i takt med inflation och ett växande myntutbud. De sista farthings för allmän cirkulation präglades i mitten av 1950‑talet och myntet upphörde att vara lagligt betalningsmedel den 1 januari 1961. Idag finns farthings kvar som historiska föremål och samlarobjekt som illustrerar flera hundra år av engelsk och brittisk myntning.

Frågor och svar

F: Vad är en farthing?

F: Varifrån kommer ordet "farthing"?

F: När präglades farthings för första gången i England?

F: När upphörde användningen av farthings?

Fråga: Vad tillverkades tidiga farthings av?

F: Vad tillverkades senare farthings av?

Fråga: Varför präglades den brittiska farthingens sista myntning 1953?

Sök med bokstav