Forntida Sydostasien
I början av det senaste årtusendet seglade handelsfartyg mellan Indien i väster och Kina i öster, över Bengaliska viken och genom Malacka sundet. På vägen sprider handelsmännen den indiska kulturen - särskilt hinduismen och buddhismen, men också framsteg inom vetenskap och konst, sanskritskriften och sofistikerade modeller för statsbildning - över det sydöstra asiatiska fastlandet, så långt österut som den södra halvan av Vietnam, och ner genom öarna i Indonesien.
De imperier som uppstod i regionen under de följande århundradena tog till sig många (och varierande) delar av denna nya kultur och anpassade den till lokala seder och föreställningar. Det mest imponerande imperiet var khmererna, som utvecklades under 800-talet. På sin höjdpunkt omfattade det större delen av dagens Kambodja, Laos och Thailand. Khmererna byggde Angkor-templen till sina gudar (devaraja) och skapade också ett sofistikerat bevattningssystem över stora landområden runt Tonlé Sap (den stora sjön). I det maritima Sydostasien kontrollerade det mäktiga kungadömet Srivijaya i sydöstra Sumatra sjöfarten genom Javasjön från 700-talet till 1100-talet. Srivijayas huvudstad, Palembang, var ett viktigt kosmopolitiskt centrum för handel och buddhistiska studier.
Den klassiska tidsåldern
Från omkring 1300-talet började de regionala identiteter som i stort sett motsvarar dagens karta över Sydostasien att formas. Khmerimperiet föll sönder under trycket från de framväxande thailändska stadsrikena i väster. Ayutthaya (även kallat Siam; 1300-1800-tal), det starkaste av de thailändska statsbildningarna, växte till att omfatta större delen av dagens Thailand och en del av Myanmar. Majapahit-riket (1200-1500-tal) förenade Indonesien från Sumatra till Nya Guinea och kontrollerade effektivt haven. Kungadömet Dai Viet, som länge varit fientligt inställt till kineserna i norr, kom till sin rätt under den senare Le-dynastin (1400-1800-talet) och utvidgade sin gräns söderut för att bilda en stat som liknade dagens Vietnam.
Redan på 900-talet förde handelsvindarna med sig en ny kulturell kraft från Indien och Mellanöstern: Islam. Den spreds långsamt och relativt fredligt: att konvertera till islam innebar tillgång till ett omfattande handelsnätverk i hela den muslimska världen och att man slapp undan det stelbenta kastsystemet i det hinduisk-buddhistiska Srivijaya. På 1600-talet var den nya religionen väl etablerad i Malaysia, Indonesien, södra Thailand och den filippinska ön Mindanao. Denna period kännetecknas också av hinduismens avtagande inflytande. Även om den gamla religionen fortfarande ekade genom konsten hade theravada-buddhismen, som spreds från Sri Lanka, blivit den dominerande tron i de flesta kungadömena på den kontinentala delen av Sydostasien.
Kolonialism
Europeiska handelsmän började dyka upp i Sydostasiens hav på 1500-talet på jakt efter de legendariska "kryddöarna" (Malukaöarna i östra Indonesien). Portugiserna var de första som anlände, följt av holländarna. Till en början orsakade de inte mycket oro: regionen var sedan länge van vid handel med olika folkgrupper. Om européerna hade en sak på sin sida så var det dock tidsmässigt: den klassiska tidens imperier hade blivit utdragna och spröda. Holländarna sökte aggressivt efter handelsmonopol och deras ansträngningar ledde till att de blev indragna i den indonesiska politiken. Så småningom skulle holländarna få kontroll över Java och sedan, i början av 1800-talet, över hela Indonesien (som kallades Nederländska Ostindien).
Den industriella revolutionen höjde insatserna och ökade den europeiska efterfrågan på råvaror (t.ex. gummi, petroleum och tenn) och varor (t.ex. kaffe, socker och tobak) som Sydostasien kunde leverera. På 1800-talet kämpade britterna sig till makten på den malaysiska halvön och i Myanmar, medan fransmännen med hjälp av kanonbåtsdiplomati tog över Vietnam, Kambodja och Laos (som tillsammans kallas Franska Indokina). Spanjorerna hade under tiden siktet inställt på Filippinerna, som då var en samling olika öar med liten politisk eller kulturell koppling till varandra. När de anlände på 1500-talet kunde de snabbt införa styre - och katolicism - i snabb följd.
Även om dess inflytande minskade var Thailand den enda sydostasiatiska nationen som förblev självständig. Det är ofta de thailändska kungarnas förtjänst att de omformade sitt land efter västerländsk förebild och spelade ut konkurrerande europeiska makter mot varandra.
Det tjugonde århundradet: Krig, revolution och självständighet
Inför andra världskrigets utbrott bubblade antikoloniala känslor i Sydostasien. Under kriget svepte den japanska kejserliga armén fram genom regionen. Även om en del lokalbefolkning till en början kanske var optimistisk inför att de europeiska imperialisterna skulle fördrivas, visade sig japanerna vara brutala härskare; miljontals människor inkallades till hårt arbete. I ett försök att vinna lokalt samarbete underblåste japanerna den västerländska förbittringen. Som en oavsiktlig konsekvens av detta var nationalismen inte bara hög utan också organiserad när japanerna drog sig tillbaka och européerna återvände till krigsslutet.
En efter en vann eller beviljades de tidigare kolonierna självständighet, men ställdes sedan inför nya utmaningar: civila upprorsmakare, minoritetsupprorsmakare och kommunistiska gerillor - som ofta agerade på uppmaning av det kalla krigets makter, Kina, Sovjetunionen och USA - undergrävde ofta stabiliteten.
Efter befrielsen från fransmännen delades Vietnam till en början i två delar, där den norra delen gick till motståndsledaren och marxisten Ho Chi Minh och den södra till antikommunisten Ngo Dinh Diem. USA fruktade ett kommunistiskt Vietnam och ingrep - först i smyg och sedan i ett öppet krig - för att motverka Nordens försök att ena landet under kommunistiskt styre. Nordsidan vann, men först efter katastrofala förluster på båda sidor.
Samtidigt pågick ett skuggkrig i Kambodja och Laos när amerikanska bombplan försökte utrota den vietnamesiska kommunistgerillan genom att använda sig av passager genom Vietnams grannländer. Kambodja hamnade i inbördeskrig och de röda khmererna tog makten. Den nya regimen under Pol Pot strävade efter ett kommunistiskt samhälle med etniska khmerer och jordbrukare. En stor del av befolkningen - uppskattningsvis 1,5 miljoner kambodjaner (20 % av befolkningen) - dödades i utrensningar innan vietnamesiska styrkor satte stopp för de röda khmerernas grymma och skrämmande fyraåriga styre 1979.
De antikommunistiska utrensningarna i Indonesien på 1960-talet resulterade i hundratusentals döda och Suhartos tre decennier långa diktatur. En kupp 1962 inledde ett halvt sekel av i stort sett obrutet militärstyre i Myanmar. Thailand har haft ett dussin militärkupper sedan 1932. Malaysia och särskilt Singapore hyllas som regionens framgångshistorier efter kriget, även om ordningen ofta har upprätthållits på bekostnad av de medborgerliga friheterna, genom lagar mot utvandring och begränsningar av pressfriheten.
1990-talet och framåt
På det hela taget såg det bättre ut för regionen på 1990-talet. Thailand, Malaysia, Indonesien och Filippinerna verkade vara förutbestämda att följa i fotspåren på de "asiatiska tigrarna" - Singapore, Hongkong, Taiwan och Sydkorea - vars ekonomier hade stigit kraftigt under de senaste årtiondena. Med hjälp av marknadsorienterade reformer började de tidigare slutna länderna Vietnam och Kambodja att öppna sig. Den uppåtgående trenden spårade dock ur 1997 när den thailändska bahten kollapsade och utlöste en finanskris i hela Asien. Värdet på den indonesiska rupien rasade, vilket gjorde Indonesien så instabilt att den mångåriga diktatorn Sukarno avgick. Mer än två decennier senare, efter ingripanden från den internationella finansvärlden, är regionen i bättre skick än före krisen - även om korruption, ineffektivitet och politiska spänningar fortsätter att ställa till det.
Medan 1900-talet dominerades av långvariga ledare hade de flesta av dem avgått eller ersatts i början av 2000-talet. Denna vaktbyte har skapat osäkerhet men också optimism - att verklig demokrati kanske skulle kunna blomstra.
Under detta århundrade har vi hittills undvikit ett fullständigt krig, men blod har spillts. I Thailands södra gränsprovinser, där befolkningen till största delen består av etniska malajiska muslimer, har separatistgrupper bombat gallerior och marknadsplatser. I Myanmar - som har den största andelen etniska minoriteter i regionen med 30 procent av den totala befolkningen - fortsätter väpnade konflikter mellan minoritetsupprorsmän som vill ha större självstyre och den nationella armén som försöker förtrycka dem. Terrorhandlingar i Indonesien, särskilt i Jakarta och på Bali, har kopplats till internationella organisationer som al-Qaida, Jemaah Islamiyah och Islamiska staten.
Stabilitet kan ibland kännas desperat oåtkomligt. Decennier av våld på ön Mindanao i Filippinerna såg ut att äntligen vara på väg att avvecklas när ett fredsavtal undertecknades 2014, som utlovade inrättandet av en muslimsk självstyrande region, Bangsamoro. År 2017 belägrade dock militanter som lovade trohet till Islamiska staten staden Marawi på Mindanao och hela ön ställdes under militärt styre.
