Andra sudanesiska inbördeskriget 1983–2005 – konflikt och konsekvenser
Andra sudanesiska inbördeskriget 1983–2005: djup analys av konflikten, humanitära konsekvenser, miljoner fördrivna, höga dödssiffror och vägen till Sydsudans självständighet
Det andra sudanesiska inbördeskriget var en konflikt mellan 1983 och 2005 mellan den centrala sudanesiska regeringen och Sudans folkets befrielsearmé (SPLA). Konflikten var till stor del en fortsättning på det första sudanesiska inbördeskriget (1955–1972) och började i södra Sudan, men spred sig med tiden till bland annat Nubabergen och Blå Nilen. Kriget varade i 22 år och räknas som ett av de längsta inbördeskrig som ägt rum i Afrika under modern tid. Konflikten banade väg för Sydsudans självständighet, som förverkligades sex år efter krigets slut.
Orsaker
Kärnorsakerna till kriget var politiska, religiösa och ekonomiska spänningar mellan norr och söder i Sudan. Regeringens försök att införa islamsk lag (sharia), centralisering av makten och kontroll över naturresurser — särskilt olja i söder — ökade känslan av marginalisering i de södra områdena. Dessa faktorer sammanföll med etniska och regionala motsättningar och ledde till att väpnad konflikt blossade upp och sedan trappades upp under flera decennier.
Förlopp och aktörer
Huvudaktörerna var den sudanesiska staten och dess säkerhetsstyrkor å ena sidan, och SPLA/SPLM (Sudans folkets befrielsearmé/rörelse) å den andra. SPLA leddes under lång tid av John Garang, som förespråkade både södra autonomi och politiska förändringar i hela Sudan. Konflikten präglades av gerillakrigföring, offensiver från regeringssidan och användning av lokala miliser. Kriget spreds också till civila områden, vilket förvärrade humanitära konsekvenser.
Humanitära följder och brott mot mänskliga rättigheter
Konsekvenserna för civilbefolkningen var förödande. Uppskattningsvis dog omkring två miljoner människor till följd av direkt våld, svält och sjukdomar under kriget. Hundratusentals eller fler drabbades av svåra humanitära kriser orsakade av avsaknad av skydd, sjukvård och livsmedelstillgång.
- Flyktingströmmar och intern förflyttning: Miljoner tvingades fly sina hem; enligt uppskattningar i södra Sudan förflyttades omkring fyra miljoner människor minst en gång under konflikten.
- Mänskliga rättigheter: Konflikten präglades av omfattande övergrepp — bland annat avrättningar, massakrer, tvångsrekrytering av barnsoldater, slaveri och systematiska övergrepp mot civila.
- Hälsa och svält: Nedbruten infrastruktur och attacker mot jordbruk bidrog till återkommande svältkatastrofer och spridning av infektionssjukdomar.
Fred och efterspel
Efter flera års förhandlingar nåddes ett slutligt genombrott i fredsprocessen genom Comprehensive Peace Agreement (CPA), som undertecknades i januari 2005 mellan den sudanesiska regeringen och SPLM/A. Avtalet gav södra Sudan omfattande självstyre och angav en process för en folkomröstning om självständighet. Kort efter avtalet blev John Garang vicepresident i en enhetsregering, men han omkom i en helikopterolycka 2005, vilket påverkade politiska förhållanden i efterföljande period.
Resultatet av CPA var att södra Sudan fick möjlighet att folkomrösta; 2011 röstade majoriteten för självständighet och Sydsudans bildande blev ett faktum. Dock följde nya utmaningar: kvarstående motsättningar om gränser, oljeintäkter och lokalt styre, samt inre konflikter i det nya landet, ledde till fortsatt instabilitet.
Arvet efter kriget
Det andra sudanesiska inbördeskriget lämnar efter sig ett komplext arv: stora humanitära behov, omfattande återuppbyggnadsbehov, traumatiserade samhällen och politiska frågor som ännu inte är helt lösta. Internationella och regionala aktörer bidrog med humanitärt stöd och medling, men långsiktig fred och utveckling har krävts och kräver fortsatt arbete på lokal, nationell och internationell nivå.
Sök