SS Edmund Fitzgerald var en stor malmtransportör som trafikerade de nordamerikanska stora sjöarna. Hon byggdes 1958 och var vid sin tid ett av de största fartygen på Lake Superior, med en längd på cirka 222 meter (729 fot) och en bruttotonnage runt 13 600. Den 10 november 1975 förliste Edmund Fitzgerald under en svår storm på Lake Superior som transporterade en full last av järnmalm och sjönk omkring 19.30 på kvällen. Alla 29 ombord omkom — befälhavaren Ernest M. McSorley och besättningen — och inga kroppar återfanns.

Fartyget och dess sista resa

Edmund Fitzgerald var lastad med järnmalm på väg från Superior, Wisconsin, mot en hamn i Michigan. Hon var en så kallad "järnbåt" med stor lastkapacitet (dödvikt ungefär 26 000 ton) och byggd för tunga förhållanden på de stora sjöarna. Under hösten 1975 drog ett omfattande oväder in över Lake Superior — starka vindar, låg lufttryck och höga vågor gav mycket svåra sjöförhållanden.

Vädret och förlisningen

Den 10 november utvecklades stormen till vad som senare kallats en av de värsta stormarna på sjön på decennier: vindar i orkanstyrka och vågor som enligt vittnesmål och mätningar nådde stora höjder. Rapportering från andra fartyg i närheten visar att Edmund Fitzgerald hade kontakt med det sjögående fartyget Arthur M. Anderson fram till kvällen innan hon försvann under stormens utbrott. Vraket lokaliserades kort därefter i djupt vatten — i kanadensiska vatten, ungefär 17 sjömil väster om Whitefish Point — och ligger på omkring 160 meter djup.

Utredningar och teorier

Det finns ingen slutgiltigt bevisad förklaring till varför Edmund Fitzgerald sjönk, och flera teorier har presenterats. En officiell utredning ledd av den amerikanska kustbevakningen pekade på att fartyget kan ha tagit in vatten i lastrummen genom skadade eller överbelastade luckor, vilket i kombination med den extrema sjögången skulle kunna ha lett till förlust av stabilitet och snabb sjunkning.

Andra teorier som diskuterats är bland annat:

  • Att fartyget grundstötte mot grund i ett område där vattennivåerna var ovanligt låga (shoaling), vilket kan ha skadat skrov eller luckor.
  • Att ett mycket stort vågslag eller en så kallad rogue wave gav plötslig överlast och förlorad stabilitet.
  • Strukturellt brott i skrovet eller brott i fogar som följd av påfrestningar i stormen.
  • Föremål eller is som orsakade skador (mindre sannolikt enligt de flesta utredningar).

Efter förlisningen har olika dyk- och undersökningsexpeditioner fotograferat och kartlagt vraket. Vraket ligger uppdelat i två huvuddelar — bogen och aktern — vilket indikerar att fartyget bröts itu när hon sjönk. Fynden har tolkats på olika sätt av forskare och historiker, och ingen teori har helt kunnat förklara alla observationer, vilket gjort förlisningen till ett av de stora mysterierna i Great Lakes-historien.

Eftermäle och Gordon Lightfoots sång

Händelsen blev allmänt känd och uppmärksammad genom den kanadensiske singer-songwritern Gordon Lightfoot, som skrev och framförde The Wreck of the Edmund Fitzgerald. Låten minns de omkomna och skildrar både fartyget och olika teorier om vad som kan ha inträffat. I originaltexten fanns en passage som beskrev att en huvudlucka skulle ha rasat in; denna uppgift visade sig senare vara felaktig efter att dykare undersökt vraket och konstaterat att huvudluckan inte verkade vara krossad. När Gordon Lightfoot informerades om denna uppgift valde han att ändra texten i senare framträdanden och inspelningar.

Edmund Fitzgeralds förlisning lever vidare i minnet: årliga ceremonier hålls vid Whitefish Point, museer och utställningar berättar om händelsen, och fartygets tragiska öde finns kvar i myt och musik. Utredningen och efterföljande forskningsinsatser fortsätter att intressera både marinhistoriker, sjöfartsforskare och allmänheten, eftersom många detaljer kring förloppet fortfarande är föremål för tolkning.