Da Vincis 'Jungfrun i grottan' – två versioner och första utan glorior
Da Vincis "Jungfrun i grottan" — två versioner, konstnärlig kontrovers och den första renässansmålningen helt utan glorior. Analys, historia och konstperspektiv.
Leonardos Jungfrun i grottan (The Virgin of the Rocks) finns i två huvudversioner och betraktas som ett av hans viktigaste tidiga experiment i naturalism och komposition. Motivet föreställer Jungfru Maria tillsammans med det nyfödda Jesusbarnet, den unge Johannes Döparen och en ängel i en klippig grottmiljö. Figurenas blickar och gester är noggrant sammanflätade så att en inre handling och narrativ uppstår utan behov av yttre symboler.
Två versioner och deras historia
Det finns två erkända versioner av motivet: en som idag tillhör Louvre i Paris och en i National Gallery i London. Båda härstammar från slutet av 1400‑talet och förknippas med Leonardos tid i Milano. Konsthistoriker diskuterar fortfarande vilken av versionerna som är den äldsta och i vilken mån Leonardo själv utförde hela respektive tavla eller använde assistenter i sin verkstad.
Vad som väckte kontrovers
Kontroversen kring målningen rörde framför allt Leonardos avvikelse från samtidens religiösa ikonografi. I stället för att markera heligheten med påfallande symboler, som glorior (halos), valde han att avstå från dem helt och låta gestalterna framträda som mänskliga individer i ett realistiskt rum. Denna naturliga framställning — där kroppsspråk, ögonkontakt och ljussättning bär den religiösa berättelsen — uppfattades som radikal jämfört med mer traditionella altarbilder.
Skillnader mellan versionerna
De två versionerna skiljer sig i ton, komposition och i hur tydligt figurerna rör vid varandra. I ena versionen är kontakterna mellan personerna mer betonade och gesterna tydligare, i den andra är beröringarna mer subtila och relationerna mer inåtvända. Båda visar Leonardos karakteristiska teknik med mjuka övergångar i skuggor (sfumato) och en dramatisk, men dämpad ljussättning.
Konstnärlig betydelse
Jungfrun i grottan är ett tidigt och tydligt exempel på Leonardos strävan efter realism och psykologisk sammanhållning i figurgrupper. Genom att avstå från glorior och andra tydliga helighetstecken, samt genom att placera sceneriet i en dramatisk, nästan mystisk grottlandskap, bidrog målningen till renässansens förskjutning mot naturalism och en ny, mänskligare framställning av heliga ämnen. Verket har haft stort inflytande på eftertidens konstnärer och diskuteras än i dag för sin kompositionella klarhet och tekniska finess.
Sök