Voynich-manuskriptet: medeltida mysterium och olöst chiffer
Voynich-manuskriptet: ett medeltida mysterium med okänt språk, gåtfulla illustrationer och ett olöst chiffer — världens mest fascinerande kodgåta.
Voynich-manuskriptet är ett manuskript uppkallat efter Wilfrid Michael Voynich som köpte det i början av 1900‑talet. Manuskriptet består av cirka 240 pergamentsidor (vellum), flera bladen saknas och sidorna är bundna i quaternions. Det skrevs troligen i början av 1400‑talet i norra Italien, men exakt ursprung och författare är okända. Idag förvaras det i biblioteket vid Yale University (Beinecke Rare Book & Manuscript Library, shelfmark MS 408).
Innehåll och struktur
Många sidor innehåller illustrationer som indikerar att texten är indelad i tematiska sektioner: huvudsakligen en "herbal"-del med bilder av växter, en astronomisk/astrologisk del med stjärnkartor, en biologisk del med många avbildningar av badande, sammankopplade kvinnor och rörsystem, en kosmologisk del med cirklar och diagram, samt avsnitt som liknar farmakopéer och recept. Många av växtteckningarna är svåra att identifiera med kända arter, vilket bidrar till manuskriptets mystik.
Skrift, språk och statistiska egenskaper
Texten är skriven på ett okänt språk i ett okänt skriftsystem. Den uppvisar upprepade teckenföljder och mönster som ser språkliga ut; statistiska analyser visar bland annat frekvensmönster som liknar naturliga språk och en konsistent ordstruktur. Manuskriptet innehåller ungefärligen hundratusentals tecken och tiotusentals "ord", och skriftsystemet består av några tiotals distinkta tecken. Texten tycks vara skriven för hand av en eller möjligen ett fåtal skrivare; det finns få synliga rättelser, vilket gör att det inte ser ut som ett långt korrigerat utkast utan mer som en genomarbetad text.
Försök att dechiffrera
Texten är troligen någon form av chiffertext eller kod, och många personer som arbetar med kryptografi har försökt knäcka dess kod — både amatörer och professionella kryptografer. Under 1900‑talet arbetade ledande kryptografer som William F. Friedman utan framgång. Senare har man använt både klassiska metoder och datorbaserade statistiska analyser för att söka mönster. Flera påståenden om dechiffrering har publicerats, men hittills har ingen tolkning fått allmän vetenskaplig acceptans; många förslag har kritiserats för metodfel eller bristande bevis.
Dateringar och materialanalys
År 2009 utförde forskare från University of Arizona en koldioxiddatering av manuskriptets pergament, som enligt dem (med 95 procents säkerhet) gjordes mellan 1404 och 1438. Dessutom fann McCrone Research Institute i Chicago att en stor del av bläcket och vissa pigment tillsattes kort därefter, vilket bekräftar att manuskriptet är ett autentiskt medeltida dokument och inte en modern förfalskning. Pigmentanalys visar även medeltida färgämnen och bindemedel. Dessa resultat stödjer ett tidigt 1400‑talsursprung, men säger lite om språk eller innehållets avsikt.
Proveniens och historia
Manuskriptets tidiga historia är delvis oklar. Sporadiska uppgifter finns från 1600‑talet (till exempel brevväxling från Georg Baresch) och ett mynt om att kejsar Rudolf II ska ha ägt det. Den moderna ägarlinjen börjar tydligare i början av 1900‑talet då Wilfrid Voynich förvärvade det — enligt vissa källor 1912 från en samling vid Villa Mondragone. Den exakta författaren, beställaren och avsikten med texten är fortfarande föremål för spekulation och forskning.
Teorier och tolkningar
Forskarna har föreslagit många hypoteser: att texten är ett medeltida farmakologiskt verk, en esoterisk eller alkemisk handbok, ett kodat naturhistoriskt verk, ett konstruerat språk, eller i värsta fall en avancerad bluff. Kritiker av bluff‑teorin pekar på de statistiska språkmönstren och den konsekventa strukturen, medan förespråkare för hoax‑idén visar hur vissa algoritmer kan generera text som liknar Voynich‑texten. Även tolkningar som söker igenkännbara ord eller språkliga samband (till exempel medromanska, germanska eller semitiska hypoteser) har föreslagits men inte vunnit bred acceptans.
Betydelse och nutida forskning
Voynich‑manuskriptet har stort kulturhistoriskt och forskningsmässigt värde: det utmanar kryptografer, språkforskare, medeltidsforskare och datavetare. Moderna metoder — från multispektral bildanalys till maskininlärning — används idag för att kartlägga skrifttecken, identifiera pigment, rekonstruera saknade delar och jämföra mönster. Manuskriptet fortsätter att inspirera både fackforskning och populärdebatt och är en av de mest omtalade olösta gåtorna inom humaniora.
Sammanfattning: Voynich‑manuskriptet är ett autentiskt medeltida dokument från tidigt 1400‑tal med okänt språk och ursprung. Trots omfattande analyser och många försök att tyda texten kvarstår det som ett olöst mysterium med stora vetenskapliga och populärkulturella implikationer.
Voynich-manuskriptet
En annan sida
Sektionsindelning
Eftersom texten ännu inte har översatts har den indelats utifrån bilderna. Indelningen är vanligtvis följande:
- Växt: Varje sida innehåller en bild av en eller två växter, med viss text.
- Astronomiskt: Innehåller bilder som ser ut som astronomiska eller astrologiska symboler från den aktuella tiden, inklusive stjärntecken.
- Biologiskt: Visar bilder av nakna kvinnor som badar i bassänger; några av kvinnorna bär kronor; har också bilder av kroppsorgan.
- Kosmologisk: En har sex sidor med vad som ser ut som sammanhängande öar, med en vulkan.
- Läkemedel: Märkta bilder av växtdelar, med burkar för läkemedel.
- Recept: Kortfattad text, vanligen föregången av en stjärn- eller blomsterliknande illustration.
Den allra sista sidan verkar ha någon slags "nyckel": tre rader text med en skrift som liknar den som användes i 1400-talets Tyskland.
Textanalys
Manuskriptet består av flera delar. En krita är gjord av vikta pergament. De består av folier, med text eller illustrationer på båda sidor av folien. Quires är numrerade från 1 till 20 och folioerna från 1 till 116. En del av fold-folierna har ovanliga former. Beroende på hur man räknar ger detta totalt 240 sidor. Eftersom det finns luckor i numreringen verkar det troligt att några sidor har gått förlorade; manuskriptet hade förmodligen minst 272 sidor. Luckorna fanns redan när Voynich köpte manuskriptet 1912.
En fjäderpenna användes för texten och figurerna. Figurerna har färgats med färg, möjligen vid ett senare tillfälle. Det finns starka bevis för att många av bokens blad har omordnats vid olika tidpunkter under dess historia, och att den ursprungliga sidordningen mycket väl kan ha varit helt annorlunda än den vi ser idag.
Texten är skriven från vänster till höger, eftersom det finns oregelbundna marginaler till höger. Det finns ingen tydlig interpunktion. Den eller de personer som skrev texten verkar ha varit flytande i språket. Det fanns förmodligen en annan "källa" som de kopierade från. Textens flöde är jämnt, vilket ger intryck av att symbolerna inte var chiffrerade.
Totalt finns det cirka 170 000 glyfer. Med tanke på utrymmet mellan dessa tycks det finnas "ord" och "paragrafer". Det är svårt (och en fråga om debatt) att avgöra vilket alfabet som används i texten; vissa glyfer kan vara variationer av andra, och vissa kan helt enkelt vara två glyfer som är sammanfogade. Texten kan troligen representeras med ett alfabet med mellan tjugo och trettio tecken.
Det finns cirka 35 000 "ord" som består av glyfer eller tecken. En statistisk analys har gjorts och "orden" liknar "naturligt språk":
- De följer Zipfs lag.
- Ordens entropi liknar den för latin och engelska.
Syfte
Syftet med boken var troligen att den skulle fungera som en handbok för tillverkning av läkemedel eller som en bok om medicin. Det första avsnittet är med största sannolikhet en örtbok. En örtbok är en samling av växter, med deras beskrivning. En identifiering av växterna utifrån bilderna har dock oftast misslyckats. Två växter kan gissas, med viss säkerhet: vildsippan och jungfrulin. Många av växtbilderna är sammansatta: de kombinerar växtdelar; roten från en växt läggs till en annan växts blad; blommorna kan vara från en tredje art. Bladen och frukterna från ricinoljeväxten har också identifierats.
På grund av rören i det biologiska avsnittet kan texten vara relaterad till alkemi. Detta skulle också vara logiskt om texten handlar om att framställa vissa typer av läkemedel. Problemet med den teorin är att tidens alkemiböcker alla använder en gemensam uppsättning motiv för sina bilder; dessa motiv kan inte hittas i manuskriptet.
En annan tanke är att boken handlar om astrologi, eftersom det vid den tiden var vanligt med metoder som blodsutgjutning som ofta var kopplade till astrologi. Problemet med detta synsätt är att förutom zodiakens tecken och ett diagram som möjligen visar de klassiska planeterna har ingen visat att symbolerna finns i andra astrologiska traditioner.
Frågor och svar
F: Vad är Voynichmanuskriptet?
S: Voynichmanuskriptet är ett manuskript bestående av ca 240 pergamentsidor, troligen skrivet i början av 1400-talet i norra Italien.
F: Vem är manuskriptet uppkallat efter?
S: Manuskriptet är uppkallat efter Wilfrid Michael Voynich som köpte det i början av 1900-talet.
F: Var finns manuskriptet nu?
S: Manuskriptet finns i biblioteket på Yale University.
F: Vad är okänt om manuskriptets författare och språk?
S: Även om många författare har ansetts ha skrivit detta manuskript, är författaren fortfarande okänd. Texten är skriven på ett okänt språk, i ett okänt skriftsystem.
F: Hur ser texten i manuskriptet ut?
S: Texten är förmodligen chiffertext; många människor som arbetar med kryptografi har försökt knäcka dess kod, både amatörer och professionella kryptografer. Det ser ut som om det inte finns några fel i texten. Det finns inga rättelser till den.
F: Vad har folk lagt märke till när det gäller illustrationerna?
S: Även om illustrationerna har fått mindre uppmärksamhet verkar de visa växter, anatomiska eller astronomiska kopplingar.
F: Vad har ny forskning antytt om manuskriptets ursprung?
S: 2009 utförde forskare vid University of Arizona en radiokarbondatering av manuskriptets pergament, som de (med 95 % säkerhet) säger tillverkades mellan 1404 och 1438. Dessutom fann McCrone Research Institute i Chicago att mycket av bläcket tillsattes inte långt efteråt, vilket bekräftar att manuskriptet är ett autentiskt medeltida dokument.
Sök