Youngplanen 1929 – Stresemann, tyska reparationer och Rhenlandet
Youngplanen 1929: hur Stresemann lindrade Tysklands krigsskadestånd och säkrade truppavdrag från Rhenlandet – bakgrund, förhandlingar och konsekvenser.
Young-planen var en pakt som slutfördes 1929 och som huvudsakligen syftade till att lätta på Tysklands reparationsbörda. Men den innebar också att belgiska, brittiska och franska trupper skulle avlägsnas från Rhenlandet (detta var en demilitariserad zon i Tyskland enligt Versaillesfördraget). Den viktigaste förhandlaren i detta på den tyska sidan var Gustav Stresemann, han var precis klar med detta innan han dog.
Bakgrund
Efter första världskriget tvingades Tyskland genom Versaillesfördraget att betala stora krigsskadestånd. De första åren blev svåra att genomföra i praktiken, vilket ledde till bland annat den franska och belgiska ockupationen av Ruhrområdet 1923. 1924 infördes Dawesplanen som omstrukturerade betalningarna och stabiliserade den tyska ekonomin temporärt. Young-planen (uppkallad efter den amerikanske juristen och industrimannen Owen D. Young) var nästa stora försök att skapa en långsiktig och hanterbar ordning för reparationsbetalningarna.
Vad innebar Young-planen?
Young-planen, presenterad 1929, innebar flera viktiga förändringar:
- Fastställde en ny totalsumma för Tysklands reparationsskyldighet och gav en fast tidsplan för betalningarna över många decennier (planen handlade om en långtidsplanering som skulle sträcka sig framåt, vilket minskade den årliga bördan jämfört med tidigare upplägg).
- Institutionella förändringar: planen föreslog bland annat en internationell organisation för att övervaka betalningarna och lade grunden för skapandet av Bank for International Settlements (BIS), som bildades för att underlätta överföringar och skötsel av skulder.
- Militärpolitisk del: en viktig politisk del var överenskommelsen om truppavdrag — att de allierade styrkorna skulle lämna Rhenlandet, vilket innebar en konkret återställning av tysk suveränitet i denna kant.
Stresemanns roll
Gustav Stresemann var Tysklands utrikesminister under större delen av 1920-talet och spelade en aktiv roll i att föra landet tillbaka in i det europeiska samarbetet efter kriget. Han stödde en pragmatisk linje: acceptans av vissa villkor i utbyte mot återupprättad statlig kontroll och trygghet. Stresemann deltog i förhandlingarna och arbetade för att Young-planen skulle accepteras eftersom den erbjöd både ekonomisk lättnad och en tidig avveckling av den allierade ockupationen i Rhenlandet. Han avled hastigt den 3 oktober 1929, bara några veckor efter att planen blivit klar, och hann därför bara delvis se planens genomförande.
Rhenlandet och truppavdrag
Rhenlandet hade enligt Versaillesfördraget en demilitariserad status, och närvaron av allierade trupper var en synlig påminnelse om Tysklands förlorade suveränitet. Young-planen innehöll en tidtabell för att trupperna successivt skulle dras tillbaka, vilket innebar att Tyskland igen skulle få kontroll över och kunna militarisera delar av sitt västra gränsområde efter en avtalad tidsperiod. Detta var en politiskt mycket symbolisk punkt och en av anledningarna till att många tyskar—även kritiker av andra delar av planen—såg den som en seger för nationell återupprättelse.
Reaktioner i Tyskland och följder
Young-planen möttes av blandade reaktioner i Tyskland. Många liberaler och centerpartier stödde den eftersom den lovade ekonomisk stabilitet och slut på ockupationen. Samtidigt mobiliserade högerextrema och nationalistiska grupper mot planen; de ansåg att den var en fortsatt förnedring och startade kampanjer och en folkomröstningsrörelse mot avtalet (den så kallade Young-planens folkomröstning, 1929–1930). Den folkomröstningen lyckades inte stoppa planen men bidrog till att polarisera den politiska scenen.
Ett par år efter införandet förändrades dock förutsättningarna dramatiskt: börskraschen i oktober 1929 och den följande världsekonomiska depressionen gjorde det svårt att upprätthålla reparationsbetalningarna. 1931 kom ett moratorium på betalningar (Hoovermoratoriet) och 1932 ledde Lausanne-konferensen i praktiken till ett slut på de flesta reparationskraven. Därmed blev Young-planens långa betalningsprogram aldrig genomfört i den form som ursprungligen tänkts.
Sammanfattning
Young-planen 1929 var ett försök att skapa en långsiktig, ordnad lösning på fråga om tyska krigsskadestånd och samtidigt säkerställa att Rhenlandet återlämnades till tysk kontroll genom ett planerat truppavdrag. Planen var både en ekonomisk lättnad och en diplomatisk framgång, inte minst tack vare insatser från Gustav Stresemann, men den internationella ekonomiska krisen och politisk opposition i Tyskland gjorde att dess effekter blev begränsade och kortvariga.
Sök