Ahmed Hassan al-Bakr: Iraks president 1968–1979 och Baathledare
Ahmed Hassan al-Bakr — Iraks president 1968–1979 och Baathledare. Läs om hans styre, oljerikedom, ekonomisk tillväxt och hur makten långsamt gick över till Saddam Hussein.
Ahmed Hassan al-Bakr var Iraks president från den 17 juli 1968 till den 16 juli 1979. Han föddes i Tikrit i det osmanska Irak den 1 juli 1914. Han var medlem av det arabiska socialistiska Baathpartiet och senare det Bagdadbaserade Baathpartiet. Under hans styre upplevde Irak en stark ekonomisk tillväxt tack vare stigande oljepriser och statliga investeringar i infrastruktur och sociala program. Al-Bakr förlorade successivt verklig makt till sin kusin Saddam Hussein, som till slut efterträdde honom 1979.
Bakgrund och tidig karriär
Ahmed Hassan al-Bakr utbildade sig tidigt till officer i den irakiska armén och steg i graderna under 1930– och 1940-talen. Han blev tidigt politiskt aktiv inom Baathrörelsen, som förespråkade arabiskt nationalism och socialism. Al-Bakr var en central militär och politisk figur när Baathpartiet återtog makten i Irak genom kuppen den 17 juli 1968, ofta kallad 17 juli-revolutionen, och utsågs därefter till statschef.
President och inrikespolitik
Som president och ordförande för Revolutionary Command Council konsoliderade al-Bakr Baathpartiets makt genom att kombinera ekonomisk modernisering med hård politisk kontroll. Några av de viktigaste dragen under hans tid vid makten var:
- Nationalisering av oljesektorn: 1972 nationaliserades stora delar av den utländskt ägda oljeindustrin (Iraq Petroleum Company), vilket gav staten betydande inkomster och ekonomiskt handlingsutrymme.
- Ekonomisk tillväxt och investeringar: Oljeintäkterna användes för att bygga vägar, sjukhus, skolor och statlig industri samt för att modernisera jordbruket.
- Sociala reformer: Regeringen satsade på utbildning, läkarvård och sociala program. Baathregimen främjade också kvinnors tillgång till skola och arbetsmarknad i större utsträckning än tidigare regimer.
- Repression och maktkonsolidering: Politiska motståndare, vänstergrupper och islamistiska rörelser förföljdes, och säkerhetstjänsten stärktes. Partiets kontroll över staten och byråkratin ökade genom utnämningar och interna rensningar.
Kurdiska konflikten och utrikesrelationer
En av de svåraste inrikespolitiska utmaningarna var konflikten med kurderna i norra Irak. Efter en avtalsperiod om autonomi 1970 bröt strider ut igen och pågick under större delen av början och mitten av 1970‑talet. Den regionala dynamiken, inklusive Iraks relation till Iran, spelade stor roll; 1975 års Algiersavtal mellan Iran och Irak ledde till att Irans stöd till kurdiska rebeller upphörde och bidrog till att kuppa konflikten till fördel för centralregeringen.
I utrikespolitiken utvecklade Irak under al-Bakr nära relationer med Sovjetunionen och andra östliga stater vad gäller militärt samarbete och materielleveranser. Samtidigt sökte regimen utnyttja oljeinkomsterna för att stärka landets internationella ställning.
Maktskifte och senare år
Saddam Hussein, som länge fungerat som vicepresident och inre makthavare, ökade sitt inflytande successivt under 1970‑talet genom kontroll över säkerhetstjänsterna och partiapparaten. I juli 1979 avgick Ahmed Hassan al-Bakr, officiellt på grund av hälsoskäl, och överlät formellt presidentposten och partiledningen till Saddam Hussein. Al-Bakr levde kvar i Irak efter avgången och avled 1982.
Tidens bedömning av al-Bakr är blandad: han ledde en period av snabb ekonomisk utveckling och modernisering, men hans regering präglades också av auktoritärt styre, förtryck av opposition och hårda konflikter med kurdiska grupper.
Sök