Saddam Hussein

Barndom

Saddam Hussein föddes i byn Al-Awja i Tikrit i Irak. Han kände aldrig sin far, Hussein 'Abd al-Majid, som försvann fem månader innan Saddam föddes. Strax innan Saddam föddes dog Saddams tolvåriga bror i cancer, vilket gjorde att hans mor blev mycket deprimerad under de sista månaderna av graviditeten. Hon försökte ta livet av sig i slutet av graviditeten och ville inte ta hand om Saddam när han föddes. Saddam skickades till en farbrors familj, Khairallah Tulfah, tills han var tre år.

När Saddam var tio år gammal rymde han från familjen för att återvända till sin farbror, som var en hängiven sunnimuslim, i Bagdad. Enligt Saddam blev Saddam 1957, vid 20 års ålder, en del av Baathpartiet. Baathpartiet är ett arabiskt politiskt parti som stöder socialismen.

1958 arresterades Hussein för att ha dödat sin svåger eftersom han var kommunist. Han tillbringade sex månader i fängelse.

 

Uppgång i Baath-partiet

Ett år efter att Saddam hade gått med i Baathpartiet gjorde arméofficerare under ledning av general Abdul Karim Qassim sig av med Faisal II av Irak. Baathisterna var emot den nya regimen och 1959 var Saddam inblandad i mordförsöket på premiärminister Qassim. Saddam blev skjuten i benet, men lyckades fly till Syrien. Senare flyttade han till Egypten. Han dömdes till döden. I exil gick han på juristlinjen vid universitetet i Kairo.

Arméofficerare, däribland några från Baath-partiet, kom till makten i Irak i en militärkupp 1963. Den nya regimen sparkades dock snabbt ut. Saddam återvände till Irak, men fängslades 1964 när en anti-Ba'ath-grupp ledd av Abdul Rahman Arif tog makten. Han rymde från fängelset 1967 och blev en av partiets ledande medlemmar.

 

Att få makt

År 1976 blev Saddam general i den irakiska armén. Han blev snabbt regimens viktigaste person. Han började långsamt få mer makt över Iraks regering och Baathpartiet. I takt med att Iraks svaga, gamla president Ahmed Hassan al-Bakr blev alltmer oförmögen att sköta sitt ämbete började Saddam ta på sig en viktigare roll som chef för den irakiska regeringen. Han blev snart skaparen av Iraks utrikespolitik och representerade nationen i alla diplomatiska situationer.

Konflikt med Iran

1979 störtades Irans shah Mohammad Reza Pahlavi av den islamiska revolutionen och gav plats för en islamisk republik som leddes av ayatolla Khomeini. Den revolutionära shiitiska islams inflytande växte i regionen, särskilt i länder med stora shiitiska befolkningar, särskilt Irak. Saddam var rädd för att radikala islamiska idéer snabbt spreds i hans land bland de flesta shiiterna. Han oroade sig för att dessa idéer skulle gå emot hans ledarskap.

Det hade också funnits en rivalitet mellan Saddam och Khomeini sedan 1970-talet. Khomeini landsförvisades från Iran 1964. Han började bo i Irak, i den shiitiska heliga staden An Najaf. Där engagerade han sig i irakiska shiiter och fick många religiösa och politiska anhängare över hela världen. Under påtryckningar från shahen, som hade gått med på ett närmande mellan Irak och Iran 1975, gick Saddam med på att sparka ut Khomeini 1978. Efter den islamiska revolutionen ansåg Khomeini att besegra Saddams regering kan ha varit det näst viktigaste att göra, bara efter att behålla sin makt i Iran.

 

Kriget mellan Iran och Irak

Efter att Khomeini fått makten pågick små strider mellan Irak och det revolutionära Iran i tio månader. De två länderna slogs om vem som kontrollerade vattenvägen Shatt al-Arab, som delar Iran och Irak.

Irak och Iran gick officiellt i krig med varandra den 22 september 1980. Saddam använde oenigheten om vattenvägen som en ursäkt för att gå i krig mot Iran. Kriget var dock snarare ett försök av Saddam - med stöd av både USA och Sovjetunionen - att få Irak att stoppa radikala revolutioner som den i Iran från att sprida sig ytterligare.

Under de första dagarna av kriget pågick hårda markstrider kring stora hamnar när Irak inledde en attack mot Irans oljerika, arabbefolkade provins Khuzestan. Efter att ha gjort vissa vinster började Iraks trupper lida förluster på grund av mänskliga vågattacker från Iran. 1982 försökte Irak avsluta kriget.

Kemisk krigföring

Under kriget använde Irak kemisk krigföring mot iranska styrkor och kurdiska separatister. Den 16 mars 1988 beordrade Saddam irakiska trupper att stoppa ett kurdiskt uppror. Irak attackerade den kurdiska staden Halabjah med en blandning av giftgas och nervgifter och dödade 5 000 människor, främst kvinnor och barn.

Saddam nådde ut till andra arabiska regeringar för att få pengar och politisk hjälp. Iranierna, som hoppades kunna störta Saddams icke-religiösa regering och starta ett shiamuslimskt uppror i Irak, vägrade ett eldupphör fram till 1988.

Slutet på kriget

Det åttaåriga kriget slutade oavgjort. Det fanns hundratusentals dödsoffer. Kanske 1,7 miljoner dog på båda sidor. Båda ekonomierna, som tidigare varit friska och växande, lämnades i ruiner.

Saddam hade också en skuld på cirka 75 miljarder dollar. Att låna pengar av USA gjorde Irak till en klientstat, vilket gjorde en stark man som hade försökt definiera och dominera den arabiska nationalismen generellt sett generös. Saddam lånade också en stor summa pengar från andra arabstater under 1980-talet för att bekämpa Iran. Inför återuppbyggnaden av Iraks infrastruktur sökte Saddam desperat efter pengar igen, denna gång för återuppbyggnad efter kriget.

 

Efter kriget: Spänningar med Kuwait

Saddam pressade Kuwait att efterskänka sin del av hans skuld, cirka 30 miljarder dollar. (Detta skulle innebära att Irak inte skulle behöva betala tillbaka Kuwaits 30 miljoner dollar.) Saddam hävdade att kampen mot Iran hade utkämpats lika mycket för de andra arabstaterna i Persiska viken som för Irak. På grund av detta, sade han, borde en del av den irakiska skulden efterges.

Saddam hade pressat de oljeexporterande länderna att höja oljepriserna och minska produktionen. Kuwait vägrade inte bara att göra detta, utan bidrog också till att stödja OPEC:s motstånd mot de produktionsminskningar som Saddam hade begärt. Kuwait pumpade stora mängder olja och höll priserna låga när Irak behövde sälja högprisolja från sina källor för att betala av en enorm skuld.

Det faktum att Kuwait hade så mycket olja gjorde regionen ännu mer spänd. Även om Kuwait hade färre invånare hade landet ungefär lika mycket olja i reserv som Irak. Tillsammans hade Irak och Kuwait 20 procent av världens kända oljereserver.

Monarkin i Kuwait gjorde Saddam ännu argare genom att borra olja ur irakiska brunnar. Vid den tiden var Saddams regim inte illa omtyckt av de flesta i världen. Saddam klagade över borrningarna till USA:s utrikesdepartement. Även om detta hade pågått i flera år behövde Saddam nu oljepengar för att bli av med en hotande ekonomisk kris. Saddam hade fortfarande en erfaren och välutrustad armé som han använde för att påverka regionala angelägenheter. Han beordrade senare trupper till gränsen mellan Irak och Kuwait.

Medan förbindelserna mellan Irak och Kuwait snabbt försämrades fick Saddam Saddam olika information om hur Förenta staterna skulle reagera på en invasion. Förenta staterna hade arbetat för att inleda goda förbindelser med Irak i ungefär ett decennium. Reaganadministrationen gav Saddam vapen till ett värde av omkring 40 miljarder dollar på 1980-talet för att bekämpa Iran, nästan allt på kredit. USA skickade också mat och vapen för miljarder dollar till Saddam för att hindra honom från att bilda en stark allians med Sovjetunionen.

USA:s ambassadör i Irak, April Glaspie, träffade Saddam vid ett möte den 25 juli. Saddam sade att han ville fortsätta samtalen. Amerikanska tjänstemän försökte ta en lugn och avslappnad ton gentemot Irak. De förklarade att varken president George H.W. Bush eller utrikesminister James Baker ville att militärt våld skulle användas. Men de sade också att de inte skulle ta ställning till tvisten mellan Irak och Kuwait och att de inte ville bli inblandade.

Senare möttes Irak och Kuwait för ett sista förhandlingsmöte som misslyckades. Saddam skickade då sina trupper in i Kuwait.

 

Gulfkriget

Den 2 augusti 1990 invaderade Saddam Saddam Kuwait och orsakade en internationell kris. Invasionen av Kuwait gav Irak, med sina egna omfattande oljefält, kontroll över 20 procent av oljan i Persiska viken. USA hjälpte Saddam Hussein i kriget mot Iran, men i och med Iraks övertagande av det oljerika emiratet Kuwait i augusti 1990 ledde USA en FN-styrka som drev ut Saddam från Kuwait i februari 1991.

Eftersom Förenta staterna och Sovjetunionen samarbetade i FN:s säkerhetsråd kunde säkerhetsrådet anta resolutioner. Dessa resolutioner gav Irak en tidsfrist för att lämna Kuwait.

Saddam ignorerade säkerhetsrådets tidsfrist. Den 16 januari 1991 inledde en koalition av amerikanska trupper och trupper från säkerhetsrådet missilattacker mot Irak. USA och en grupp allierade som de snabbt hade samlat, däribland Egypten, Syrien och Saudiarabien, fick Saddams armé att flytta från Kuwait i januari 1991.

Trots att Saddam attackerade Israel med irakiska missiler slog Israel inte tillbaka. Israel ville inte reta upp arabstaterna så att de lämnade koalitionen. Men Saddam hade riktat uppmärksamheten mot det palestinska problemet genom att lova att låta sina styrkor lämna Kuwait om Israel lämnade Västbanken, Golanhöjderna och Gazaremsan. Saddams förslag splittrade arabvärlden ytterligare och ställde USA:s och väststödda arabstater mot palestinierna.

175 000 irakier togs till fånga och omkring 85 000 dog. Som en del av avtalet om eldupphör gick Irak med på att göra sig av med alla giftgas- och bakterievapen och att låta FN:s observatörer inspektera platserna.

Efter kriget

Alla de olika religionerna och det våld som kriget hade skapat orsakade uppror efter kriget. Efter kriget var striderna mellan shiitiska muslimer, kurder och oliktänkande militära enheter svåra. Detta var ett problem för Saddams styre. Saddam agerade genom att stoppa alla uppror i sina spår, särskilt i norr.

Innan kriget avslutades hade USA uppmuntrat irakierna att resa sig mot Saddam. Men när shiiterna, kurderna och dissidenterna reste sig mot Saddam stödde Förenta staterna dem inte.

Utan Förenta staternas stöd till dessa uppror överlevde Saddam dem. Han fick då fullständig kontroll över Irak. Landets ekonomi och armé återhämtade sig aldrig från Gulfkriget. Saddam hävdade dock ofta att Irak hade vunnit Gulfkriget och att USA hade förlorat. Detta gjorde Saddam populär i många delar av arabvärlden.

Saddam ville gärna visa upp sig som en sträng muslim. Detta var för att lugna de religiösa delarna av samhället. Han återinförde vissa delar av sharialagstiftningen. Detta inkluderade lagen från 2001 som sade att homosexualitet kunde bestraffas med dödsstraff. Frasen "Allahu Akbar" ("Gud är stor"), med Saddams handstil, lades till i Iraks nationalflagga.

 

1991-2003

Förbindelserna mellan Förenta staterna och Irak förblev spända efter Gulfkriget. År 1993 beslutade USA att attackera Irak eftersom man ansåg att det fanns bevis som visade att Irak hade sponsrat en plan för att döda den tidigare presidenten George H.W. Bush. Den 26 juni 1993 inledde USA en missilattack riktad mot Iraks underrättelsehögkvarter i Bagdad.

FN införde ett handelsembargo mot Irak och blockerade den irakiska oljeexporten. Detta orsakade svårigheter i Irak och förstörde nästan den irakiska ekonomin och den statliga infrastrukturen. Endast smuggling över den syriska gränsen och humanitärt bistånd höll Irak utanför krisen. Senare började begränsade inkomster från FN:s olje-till-mat-program att strömma in i Irak. Den 9 december 1996 tillät FN Bagdad att börja sälja begränsade mängder olja mot livsmedel och mediciner.

USA:s tjänstemän fortsatte att anklaga Saddam för att ha brutit mot avtalet om eldupphör under Gulfkriget, för att ha utvecklat massförstörelsevapen och andra förbjudna vapen och för att ha brutit mot de sanktioner och flygförbudszoner som FN infört. Amerikanska och brittiska styrkors isolerade militära attacker fortsatte mot Irak, varav den största var Operation Desert Fox 1998. Efter två år av intermittent aktivitet slog amerikanska och brittiska stridsflygplan hårdare till mot platser nära Bagdad i februari 2001.

Saddams bas av Tikriti-stammar, familjemedlemmar och andra anhängare splittrades efter kriget och under de följande åren. Detta bidrog till regimens alltmer repressiva och godtyckliga karaktär. Det inhemska förtrycket inom Irak blev värre och Saddams söner, Uday Hussein och Qusay Hussein, blev allt mäktigare och genomförde ett privat terrorvälde. De hade troligen en ledande roll när två av Saddam Husseins svärsöner, som hade höga positioner inom den irakiska militären, i augusti 1995 hoppade av till Jordanien. Båda dödades efter att ha återvänt till Irak i februari följande år.

 

Invasionen av Irak 2003

År 2003 ledde USA en invasion av Irak. Huvudskälet till invasionen var president George W. Bushs påstående att Saddam hade massförstörelsevapen. Bush hävdade att detta gjorde Saddam till ett stort hot mot västliga allierade, såsom det oljerika Saudiarabien och Israel, mot västliga oljeleveranser från staterna i Persiska viken och mot stabiliteten i Mellanöstern i allmänhet. Presidenten före Bush, Bill Clinton (1993-2001), bibehöll sanktionerna och genomförde då och då flygattacker i "irakiska flygförbudszoner" eller andra restriktioner, i hopp om att Saddam skulle störtas av sina många politiska fiender. Detta skedde dock aldrig.

Saker och ting förändrades i USA efter attackerna den 11 september 2001. I sitt tal till Förenta staternas kongress i januari 2002 sade president Bush att Irak, Iran och Nordkorea utgjorde en "ondskans axel". Bush hävdade också att Irak hade stött Al-Qaida, de terrorister som attackerade Förenta staterna den 11 september.

När kriget närmade sig den 24 februari 2003 talade Saddam Hussein med CBS News ankare Dan Rather i över tre timmar - hans första intervju med en amerikansk reporter på över tio år. CBS sände den bandade intervjun senare samma vecka.

Den irakiska regeringen och militären kollapsade inom tre veckor efter att den USA-ledda invasionen inleddes den 20 mars. USA försökte minst två gånger att döda Saddam med riktade flygattacker, men båda gångerna misslyckades man med att träffa sitt mål. I början av april kontrollerade koalitionsstyrkorna större delen av Irak. Den kraftigt försvagade irakiska arméns motstånd smulade antingen sönder eller övergick till gerillataktik, och det verkade som om Saddam hade förlorat kontrollen över Irak. Han sågs senast i en video som visade honom i Bagdads förorter omgiven av anhängare. När Bagdad föll för koalitionen den 9 april fanns Saddam ingenstans att finna.

 

Förföljelse och tillfångatagande

Även när Bagdad hade tagits över och de flesta striderna hade upphört visste folk fortfarande inte var Saddam befann sig. Under några veckor sa vissa människor att de sett Saddam, och några videoband med Saddam som talade kom ut, men fortfarande vet ingen om de var sanna eller inte.

Trots att Saddam stod högst upp på listan över de mest eftersökta kunde han inte hittas, inte ens när de andra ledarna för den irakiska regimen arresterades. Hans söner och politiska arvtagare, Uday och Qusay, dödades i juli 2003 i en sammandrabbning med amerikanska styrkor efter ett tips från en irakier.

Den 14 december 2003 rapporterade Irans nyhetsbyrå Islamic Republic News Agency (IRNA) för första gången att Saddam Hussein hade gripits. Dessa rapporter bekräftades snart av andra medlemmar av det styrande rådet, av amerikanska militära källor och av den brittiske premiärministern Tony Blair.

Kort därefter höll den amerikanske civilförvaltaren i Irak, Paul Bremer, en presskonferens i Bagdad. Han meddelade officiellt att Saddam hade tillfångatagits genom att säga: "Mina damer och herrar, vi har honom!". Förenta staternas soldater hittade Saddam omkring kl. 20.30 irakisk tid den 13 december, i det som kallades Operation Red Dawn. Saddam gömde sig i ett underjordiskt "spindelhål" vid en bondgård i ad-Dawr, nära hans hemstad Tikrit.

De första bilderna som togs av Saddam efter att soldaterna hade hittat honom såg inte ut som de bilder som togs när han var Iraks president. Han hade fått långt hår och ett långt skägg. Senare rakade han av sig skägget för att bekräfta sin identitet. DNA-tester visade att han verkligen var Saddam Hussein. Människor som pratade med honom efter att soldaterna hade hittat honom sade att han var frisk och ville prata med människor och göra vad de bad honom göra. Paul Bremer sade att Saddam skulle få en rättegång, men att han ännu inte visste vilken typ av rättegång.

Den irakiska specialtribunalen ansvarade för rättegången mot Saddam Hussein och rättegångarna mot vissa personer som hjälpte honom att bli Iraks president.

I november 2006 befanns Saddam Hussein skyldig till 148 mord. Den 30 december 2006 avrättades han. Hängningen registrerades av regeringstjänstemän. Ett vittne spelade också in hängningen i hemlighet med en mobiltelefonkamera, som innehöll ljud. Inspelningen visade att Saddam var lugn när han förbereddes för sin sista stund. Vittnen och bödlar kunde höras retas med Saddam när repet sattes på hans huvud och han sattes upp på fällan. Han var mitt i en bön när falluckan under honom öppnades och han dödades. Senare visades bilder och direktvideo av Saddams hån och avrättning och av hans döda kropp på många webbplatser på Internet.

Saddam begravdes nästa dag i sin hemstad Al-Awja i Irak.

 
Amerikanska soldater fångar Saddam  


Saddam efter tillfångatagandet  

Personlig

Saddam hade varit gift tre gånger. Första gången gifte han sig med sin kusin Sajida Talfah. Hon var den äldsta dottern till Saddams farbror Khairallah Talfah. Tillsammans hade Saddam och Sajida två söner, Uday Saddam Hussein och Qusay Hussein, och tre döttrar, Rana, Raghad och Hala.

I början av 1997 sattes Sajida i husarrest tillsammans med sina döttrar Raghad och Rana, eftersom de misstänktes vara inblandade i ett mordförsök på Uday den 12 december 1996. General Adnan Khairallah Tuffah, som var Sajidas bror och Saddam Husseins ungdomsvän, påstods ha avrättats på grund av sin växande popularitet.

Saddam Hussein gifte sig också med två andra kvinnor. Den andra var Samira Shahbandar, som han gifte sig med 1986 efter att ha tvingat sin make att skilja sig från henne. Hon sägs ha varit hans favoritfru. Hans tredje hustru var Nidal al-Hamdani, generaldirektör för Solar Energy Research Center i Council of Scientific Research, vars man tydligen också övertalades att skilja sig från sin hustru.

I augusti 1995 avvek Rana, hennes make Hussein Kamel al Majid, Raghad, hennes make Saddam Kamel Majid och deras barn till Jordanien. De återvände till Irak när de fick löfte om att Saddam Hussein skulle benåda dem. Inom tre dagar efter deras återkomst i februari 1996 avrättades båda bröderna Majid.

Saddams dotter Hala är gift med Jamal Mustafa, biträdande chef för Iraks kontor för stamfrågor. Ingen av dem har varit känd för att vara inblandad i politiken. En annan kusin var Ali Hassan al-Majid, även känd i USA som "Chemical Ali", som anklagades för att ha beordrat användningen av giftgas 1988.

 

Genomförande

Saddam skulle enligt planerna dö på torsdagskvällen den 28 december 2006. På grund av juridiska överklaganden i sista minuten i Iraks högsta appellationsdomstol kom Saddams avrättning cirka 40 timmar senare. Saddam Hussein hängdes den 30 december 2006 kl. 6.05 irakisk tid. Saddam vägrade att bära huva. Han förklarades död klockan 6.10 Bagdadtid. Bagdad hade utegångsförbud dessa dagar, vilket innebar att folk måste vara borta från gatorna senast på kvällen.