Maspok (Kroatiska våren) – nationalistisk separatiströrelse i Kroatien 1971

Maspok använde sig av tre grundläggande punkter för att angripa Jugoslaviens federala stat: fördelningen av Kroatiens intäkter från turistindustrin i Jugoslavien, Kroatiens bidrag till de underutvecklade jugoslaviska republikerna och frågan om det officiella kroatiska språket i Kroatien. Maspok krävde att det kroatiska språket skulle erkännas som officiellt språk i Kroatien och att det skulle användas uteslutande inom utbildning, media och statliga angelägenheter, vilket innebar att det serbiska språket skulle utvisas från Kroatien. Maspok insisterade på kroaternas och deras kulturs särart och på de civilisatoriska och kulturella skillnaderna mellan kroater och andra etniska grupper och etniska minoriteter i Jugoslavien. Rörelsen, som fick brett stöd av kroaterna, krävde en separat nationell kroatisk bank, en kroatisk armé och en separat kroatisk representant i Förenta nationerna, som var skild från den jugoslaviska. Matica hrvatska (en kroatisk kulturorganisation) och Hrvatski tjednik (kroatisk veckotidning) gick så långt att de publicerade ett utkast till konstitution för den nya kroatiska staten. Matica hrvatska publicerade (november 1971) en fullständig förteckning över Maspoks krav: Kroatien definieras som en stat för enbart det kroatiska folket, kroatisk representant i FN, kroatisk nationalbank och nationell valuta, kroatisk armé och kroatiska värnpliktiga som enbart tjänstgör i den kroatiska armén, kroatiskt språk i armén, kroatiska statsangelägenheter, utbildning och medier. Matica hrvatska, vid tiden för Maspok-rörelsens kulmen, avbröt arbetet med den serbokroatiska ordboken och förkastade Novi Sad-avtalet (om det gemensamma serbokroatiska språket). Den på Novi Sad-avtalet baserade ortografin för det serbokroatiska språket ersattes av ortografin för det kroatiska språket som skrevs av S. Babic, B. Finka och M. Mogus och trycktes av Matica hrvatska samma år 1971. Zagrebs universitet gav ett brett och offentligt stöd till Maspoks politiska krav. Studenterna vid Zagrebs universitet anordnade massdemonstrationer i Kroatien för att uttrycka sitt stöd till Maspok.

Enligt vissa historiker var Maspok ett Ustaše-uppror i Jugoslavien som mentorerades, bevakades och stöddes av Savka Dabčević-Kučar, Miko Tripalo och Pero Pirker, den politiska ledningen för Kroatiska kommunistförbundet. Det fanns vissa bevis för att Dabcevic-Kucar och Tripalo samarbetade med Ustaše-ledningen utomlands och att de, enligt Ustaše-direktiven, arbetade för att förstöra den jugoslaviska staten. Den gången fördömde generalsekreteraren för Kroatiska kommunistförbundet, Miloš Žanko, offentligt Matica hrvatska, Dabčević-Kučar, Tripalos och Pirkers destruktiva nationalism. Vid de kroatiska kommunisternas tionde plenum (januari 1970) anklagade Žanko Dabčević-Kučar, Tripalo och Piker och hävdade att dessa tre tillsammans med Matica hrvatska arbetade mot den jugoslaviska socialismen och för att destabilisera Jugoslavien. Med Josip Broz godkännande och Bakarićs hjälp exkommunicerades Žanko från det kroatiska kommunistförbundet vid samma plenum. Ett annat starkt motstånd mot Maspok kom från medlemmarna i Zagreb Praxis-gruppen (Rudi Supek, Milan Kangrga, särskilt).

Vissa mindre aktioner mot serberna i Kroatien visade sig i form av att kyrilliska skyltar förstördes och att våldsamheter utbröt vid fotbollsmatcher. Den kroatiska ledningen övertygade Broz om att de hade situationen under kontroll. När Broz besökte Kroatien i juli 1971 spelades den kroatiska hymnen efter den jugoslaviska.

Josip Broz förtryckte Maspok och gjorde samtidigt en stor eftergift åt den kroatiska nationalismen. Broz tillät användning av det kroatiska språket i Kroatien och konfederaliserade den jugoslaviska konstitutionen 1974, vilket gav de jugoslaviska republikerna vetorätt när de eventuellt försökte ändra konstitutionen. Den jugoslaviska konstitutionen från 1974 var en källa till stort missnöje och oro för serberna i Jugoslavien. Ledarna för det kroatiska kommunistförbundet, Dabčević-Kučar, Tripalo och Pirker tvingades avgå från sina poster i staten och kommunistförbundet och några av Maspok-ledarna arresterades och fängslades. Bland de arresterade Maspok-ledarna fanns Franjo Tuđman och Bruno Bušić.

Under året 1972. Broz avlägsnade de serbiska kommunisterna Marko Nikezić och Latinka Perović, slovenen Stane Kavčič och makedoniern Krste Crvenkovski från politiken och statsangelägenheterna. Enligt historiker var den jugoslaviske presidentens styre farligare jugoslaviska liberaler än kroatiska Maspok.

För att trösta kroatiska nationalister förföljde Broz serbiska akademiker som pekade på det serbiska folkets underordnade ställning i Jugoslavien. De två ledande serbiska intellektuella, Dobrica Ćosić (framstående serbisk författare) och Mihailo Đurić (professor i juridik vid universitetet i Belgrad) ifrågasatte varför det albanska självstyret i den historiska serbiska provinsen Kosovo var berättigat och frågade varför serberna i Kroatien inte hade någon autonom status och varför Vojvodina hade autonom status trots att majoriteten av invånarna var serber. Dessa två intellektuella fördömdes offentligt av Broz-regimen och förföljdes. Professor Đurić, som såg maspoknationalismens och secessionismens upptrappning i Kroatien, varnade för att Serbiens status i Jugoslavien vid den tiden var mycket diskriminerande och att Serbien skoningslöst och orättvist anklagades för att förespråka centralism och unitarism. Đurić varnade vidare för att det var förbjudet att ta upp frågor om ansvaret för dem som begick folkmordet på det serbiska folket i den oberoende staten Kroatien under andra världskriget. Han sade att den socialistiska republiken Serbiens gränser inte är nationella eller historiska gränser för serberna i Jugoslavien. Rättegången och domen mot professor Đurić var en del av Brozregimens politiska jämvikt under tiden då Maspokverksamheten kulminerade i Kroatien och då Maspokledarna ställdes inför rätta och fängslades.

Den kroatiska våren spelade en viktig roll i utarbetandet av den jugoslaviska konstitutionen från 1974. Konstitutionen förlamade Jugoslaviens federala makt genom att flytta den statliga administrativa makten till de jugoslaviska republikerna. Konstitutionen, som inte var tillräckligt otydlig och redan var resultatet av kompromisser med olika nationalistiska grupper i republikerna och provinserna, var en plan för utbrytning.