Josip Broz "Tito" – jugoslavisk kommunistisk ledare och statschef (1892–1980)
Josip Broz "Tito" – jugoslavisk kommunistisk ledare och statschef 1945–1980. Revolutionär, kontroversiell ikon med världens största statsbegravning och ett starkt, omstritt arv.
Josip Broz, med smeknamnet Tito, (7 maj 1892 – 4 maj 1980) var en jugoslavisk kommunistisk revolutionär som var ledare för Socialistiska federala republiken Jugoslavien från 1945 till sin död 1980. Från 1945 till 1953 var han premiärminister och från 1953 till 1980 var han president. Hans begravning den 4 maj 1980 var en av de största statsbegravningarna i världen, med företrädare från 128 av FN:s då 154 medlemsstater. Tito var en kontroversiell person; han hyllades av många för att ha enat landet och för sin roll i den internationella politiken, men kritiserades av andra som auktoritär och för repressiva metoder mot politiska motståndare.
Bildgalleri
2 Bilder
Tidiga år och politisk uppväxt
Josip Broz föddes i byn Kumrovec i dåvarande Österrike-Ungern. Hans far var kroatisk och modern av slovenskt ursprung. Han utbildade sig och arbetade tidigt som industrimontör och fackligt aktiv. Under första världskriget mobiliserades han i österrikiska armén och hamnade som krigsfånge i Ryssland, där han kom i kontakt med revolutionära idéer. Efter kriget gick han med i kommunistiska rörelser och blev medlem i det kommunistiska partiet i det som senare blev Jugoslavien. Under 1920- och 1930-talen gjorde han karriär inom partiet, arbetade underjordiskt och fängslades vid flera tillfällen i den kungliga jugoslaviska staten.
Andra världskriget och partisanrörelsen
Efter Axis-invasionen 1941 organiserade Tito och hans närmaste krets den kommunistledda partisanrörelsen (narodnooslobodilačka vojska), som växte till en betydande gerillarörelse mot ockupationsmakterna och deras lokala allierade. Partisanerna etablerade parallella organ för makt, bland annat genom AVNOJ (Antifascistiska rådet för folkets befrielse av Jugoslavien) som fungerade som en de facto regering och banade väg för efterkrigstidens statsskapsordning. Under kriget fick Tito gradvis erkännande och stöd från de allierade, i konkurrens med de monarchistiska troykiska Chetnik-rörelserna.
Segrar, maktövertagande och statsskick
Efter krigsslutet 1945 konsoliderade Tito kommunisternas makt. En ny, socialistisk stat byggdes upp med en federal struktur bestående av sex republikområden och två autonoma provinser. Tito blev premiärminister och senare statschef. Staten nationaliserade stora delar av ekonomin, men införde också unika former av arbetarnas självförvaltning (“självstyrning”) som skilde jugoslavisk socialism från sovjetisk centralplanering.
Bråk med Moskva och icke‑alliansrörelsen
Relationen med Sovjetunionen försämrades drastiskt 1948 då Tito bröt med Josef Stalin och uteslöts ur Kominformen efter oenighet om självständighet i politiken. Splittringen gav Tito en ovanlig internationell position — varken fullständigt knuten till östblocket eller västmakterna. Under 1950- och 1960-talen spelade han en ledande roll i grundandet av den rörelsen av icke‑allierade, och Jugoslavien blev en central aktör för många nyligen självständiga stater i Asien och Afrika.
Inrikes politik, ekonomi och författning
Tito styrde genom ett enda dominerande kommunistiskt parti men försökte kombinera socialism med decentralisering och visst ekonomiskt pluralism. Den jugoslaviska modellen med arbetarnas självförvaltning gav lokala företag större autonomi än i andra östblocksländer. Under 1960‑ och början av 1970‑talen upplevde landet relativ ekonomisk tillväxt och förbättrade levnadsstandard för många. 1974 års författning stärkte republikerna och inrättade en kollektiv presidierad modell för statschefens efterträdande, samtidigt som Tito själv fick omfattande befogenheter och titlar och i praktiken utsågs till president på livstid.
Repression, säkerhetstjänst och kritik
Samtidigt förekom politisk repression: oppositionsgrupper, verkliga eller uppfattade motståndare och sekteristiska strömningar kunde mötas med censur, övervakning och fängslanden. Den jugoslaviska säkerhetstjänsten (känd som UDBA) användes mot regimkritiker både inom landet och utomlands. Ett ofta citerat exempel är interneringen av stalinister och andra oliktänkande på arbetslägret Goli otok under sent 1940‑tal och tidigt 1950‑tal. Kritiker pekar också på att Tito skapade ett starkt personkultliknande ledarskap och begränsade politisk pluralism.
Internationell roll och arv
Titos utrikespolitik, präglad av självständighet från både öst och väst och av stöd till avkolonisering och icke‑alliansrörelsen, gjorde honom till en inflytelserik aktör i världspolitiken under kalla kriget. Inrikespolitiken och hans auktoritära styre bidrog till att dämpa etniska spänningar under hans regeringstid, men de underliggande motsättningarna kvarstod. Efter hans död 1980 ökade ekonomiska problem och nationalistiska strömningar gradvis, vilket så småningom bidrog till Jugoslaviens upplösning i början av 1990‑talet.
Död, begravning och eftermäle
Tito avled den 4 maj 1980. Hans statliga begravning i Belgrad samlade ledare och delegater från stora delar av världen. Han begravdes i Belgrad i den så kallade Blomsterhuset (Kuća cveća), och hans grav har blivit en plats för besökare och minnesceremonier. Titos eftermäle är delat: han hyllas av vissa för att ha bidragit till modernisering, stabilitet och internationalt inflytande, medan andra fäster sig vid hans auktoritära metoder, brott mot mänskliga rättigheter och ansvar för övergrepp mot politiska motståndare.
Sammanfattningsvis var Josip Broz "Tito" en central person i 1900‑talets europeiska och globala politik: en befälhavare för en framgångsrik motståndsrörelse, arkitekt bakom ett unikt socialistiskt experiment med internationell tyngd, men också en ledare som använde repressiva metoder för att upprätthålla sitt styre.
Tidigt liv
Tito föddes i Komrovec i Kroatien, där hans föräldrar hade en liten gård. Han gick i byns grundskola fram till 1905. År 1907 var han maskinistlärling i Sisak. År 1910 gick han med i arbetarnas fackförening och det socialdemokratiska partiet i Kroatien och Slavonien. År 1913 gick han in i den österrikisk-ungerska armén och fängslades senare för antikrigspropaganda. Under första världskriget sårades han, togs till fånga och fängslades sedan av ryssarna. Efter att ha släppts fri blev han aktiv i bolsjevikrörelsen. Efter oktoberrevolutionen anslöt han sig till de röda gardena (Ryssland). År 1920 kom Tito tillbaka till den nya nationen Jugoslavien och gick med i kommunistpartiet. Detta döptes senare om till Jugoslaviska kommunistförbundet 1952. Tito (Babo) var ledare för kommunistpartiet från 1937 till sin död. År 1921 förbjöds det jugoslaviska kommunistpartiet. Tito fängslades från 1928 till 1933 för att han var kommunist. År 1934 återvände han till Sovjetunionen och var involverad som hemlig agent i NKVD.
Militärchef
1937 återvände Tito till Jugoslavien. Under axelmakternas invasion av Jugoslavien under andra världskriget utbröt ett inbördeskrig mellan axelmakternas kollaboratörer (Ustaše, kroatiska hemvärnet, slovenska hemvärnet, serbiska statsgarden), den rojalistiska jugoslaviska armén i fäderneslandet, som ville återinföra monarkin, och den självorganiserade gerillastyrkan jugoslaviska partisaner. Tito hade den ledande rollen när det gällde att organisera den jugoslaviska folkets befrielsearmé och att befria Jugoslavien. Deras kamp erkändes av de allierade under andra världskriget som Jugoslaviens verkliga befriare. År 1945 beordrade Tito slutet på kungariket Jugoslavien och skapade den socialistiska federala republiken Jugoslavien med sex republiker: Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien samt två autonoma provinser i Serbien: Vojvodina i norr och Kosovo i söder, intill Albanien.
Ordförandeskap
Tito styrde Jugoslavien från 1945 till 1980 i olika positioner. För att vara säker mot mordförsök fick han dramatiskt stöd av spionaget OZNA och den politiska polisen UDBA. Efter splittringen mellan Tito och Stalin 1948 motsatte sig Jugoslavien kraftigt Sovjetunionens inflytande. Hans styre hindrade alla icke-titoitiska partier från att bildas, inklusive nationalistiska, monarkistiska och liberala partier. Tillsammans med andra politiska personligheter i länder i tredje världen startade han den alliansfria rörelsen. I mitten av 1970-talet beviljades de federala republikerna i Jugoslavien mer autonomi och landet genomgick en politisk decentralisering. När han dog 1980 förvärrades den politiska situationen, då de nationalistiska partierna vann mark. Slobodan Miloševićs centralistiska styre kulminerade i brutala och bittra jugoslaviska krig under 1990-talet, bara tio år senare.
Död
Den 7 januari och återigen den 11 januari 1980 togs Tito in på sjukhuset i Ljubljana, huvudstaden i SR Slovenien, med cirkulationsproblem i benen. Hans vänstra ben amputerades kort därefter på grund av artärblockeringar och han dog av kallbrand på medicinska centret i Ljubljana den 4 maj 1980 kl. 15.05, tre dagar före sin 88-årsdag. Många världsledare kom till hans begravning.
Historisk kritik
Jag har fått veta att Tito mördade mer än 400 000 oppositionella i Jugoslavien innan han etablerade sig som diktator.
Anklagelserna om skuld är relaterade till brott som begicks under och efter andra världskriget i jakten på flyende nazistkollaboratörer, t.ex. massakrerna på Foibe och Kočevski Rog. Massgravar är bevis på massakrer; historiker anklagar dem för folkmord och etnisk rensning. Anklagelser om skuld till Bleiburgsmassakern, förtrycket av den kroatiska katolska kyrkan och tillslaget mot den kroatiska våren eller MASPOK. Anklagelsen om Vojvodina-massakern består i vedergällning mot tyska och ungerska medborgare och förmodade chetnik-serber, men vissa historiker anser att dessa incidenter också är etnisk rensning mot tyskar och ungrare eftersom den tyska minoriteten i det ockuperade Jugoslavien under andra världskriget åtnjöt en överlägsen ställning i förhållande till den jugoslaviska befolkningen. AVNOJ:s presidium utfärdade ett dekret som beordrade regeringen att konfiskera all egendom som tillhörde Nazityskland och dess medborgare i Jugoslavien, personer med tyskt medborgarskap (oavsett medborgarskap) och kollaboratörer. Beslutet fick laga kraft den 6 februari 1945.
Titos förtryck involverade många av hans gamla vänner som Milovan Dilas och Vladimir Dedijer, som båda fängslades men senare skrev flera böcker med grova anklagelser mot honom, och kritiken riktades mot Titos lustfyllda livsstil: 1974 hade han 32 officiella residens, han var en av de tio rikaste männen på Balkan, en kommunist som levde som en kung. Tito byggde upp en enorm personkult kring sig, vilket hindrade Jugoslavien från att falla sönder.
Begravning
Begravningen av Josip Tito, Jugoslaviens president, hölls den 8 maj 1980, fyra dagar efter hans död den 4 maj. Hans begravning besöktes av de flesta av världens statsmän.
Bland dem fanns fyra kungar, 31 presidenter, sex prinsar, 22 premiärministrar och 47 utrikesministrar. De kom från båda sidor av det kalla kriget, från 128 olika länder av de 154 FN-medlemmar som då var medlemmar.
Tito blev sjuk under 1979. Den 3 januari och den 7 januari 1980 togs Tito in på universitetssjukhuset i Ljubljana. Hans vänstra ben amputerades kort därefter på grund av artärblockeringar och han dog av kallbrand på medicinska centret i Ljubljana den 4 maj 1980 kl. 15.05, tre dagar före sin 88-årsdag.
Det blå tåget (Plavi voz, presidentens officiella tåg) förde hans kropp till huvudstaden Belgrad och han vilade i den federala parlamentsbyggnaden fram till begravningen.
Relaterade sidor
- Jugoslavien
- Titoism
Frågor och svar
F: Vem var Josip Broz?
S: Josip Broz, med smeknamnet Tito, var en jugoslavisk kommunistisk revolutionär som var ledare för Socialistiska federala republiken Jugoslavien från 1945 till sin död 1980.
F: Vilka befattningar innehade han?
S: Från 1945 till 1953 var han premiärminister och från 1953 till 1980 var han president.
F: När dog Tito?
Svar: Tito dog den 4 maj 1980.
F: Hur många länder deltog i hans begravning?
Svar: Vid hans begravning den 4 maj 1980 deltog företrädare för 128 av FN:s 154 medlemsländer.
Fråga: Vad anser folk om hans ledarskap?
S: Människor har starka och olika åsikter om hans ledarskap. Vissa kritiker har beskrivit honom som en auktoritär och en välvillig diktator.
Fråga: Var Tito en kontroversiell person?
S: Ja, Tito var en kontroversiell person.
Relaterade artiklar
Författare
AlegsaOnline.com Josip Broz "Tito" – jugoslavisk kommunistisk ledare och statschef (1892–1980) Leandro Alegsa
URL: https://sv.alegsaonline.com/art/122985