Dalmatiska — ett utdött romanskt språk från Dalmatien

Kännetecken och dialekter

Dalmatiska var ett romanskt idiom med latinskt ursprung men med inslag från omgivande språk. Fonologi, ordförråd och böjningsmönster bar spår av kontakter med venetianska handelsdialekter och de slaviska språk som dominerade på fastlandet. Källorna visar regionala varianter; av dessa är främst dialekterna från öarna Veglia (dagens Krk) och staden Ragusa (dagens Dubrovnik) dokumenterade i sådan grad att de går att studera mer ingående. För övriga dialekter finns oftast endast isolerade ord eller korta fraser bevarade.

Historia och utrotning

Språket försvann gradvis under medeltiden och modern tid i takt med att administrativa och kulturella centra använde andra språk. Ett dramatiskt slutdatum brukar knytas till slutet av 1800‑talet. Den kanske mest kända händelsen i dalmatiska språkets historia är den som involverar Tuone Udaina, ofta kallad sista talaren av en lokal dalmatisk variant. Han dokumenterades under en fältundersökning, men omkom kort därefter i en olycka vid ett vägarbete år 1898.

Källor och forskning

Vår kunskap om dalmatiska bygger främst på insamlingar gjorda i slutet av 1800‑talet och början av 1900‑talet. Språkforskaren Matteo Bartoli besökte 1897 Tuone Udaina (i italiensk skrift känd som Antonio Udina) och dokumenterade ett stort antal ord, berättelser och språkliga detaljer. Bartoli skrev ner drygt tvåtusen ord och korta texter som gav viktig information om språkets ordförråd, ljudsystem och grammatik. Hans arbete publicerades bland annat i en tysk utgåva 1906 under titeln Das Dalmatische; originalmanuskriptet på italienska uppgavs senare ha gått förlorat, och det har förekommit återpubliceringar och senare bearbetningar av materialet.

Användning, betydelse och bevarande

Även om dalmatiska inte längre talas lever språket kvar i toponymi, vissa lokala namnformer och i forskningslitteratur. Studier av dalmatiska är viktiga för att förstå hur latinet utvecklades i olika delar av Medelhavsområdet och för att spåra kontaktfenomen mellan romanska och slaviska språk. För språkhistoriker fungerar materialet också som jämförelsematerial för andra utdöda och levande romanska dialekter.

Noterbara fakta

• Bartolis fältarbete med Tuone Udaina är den mest omfattande direkta källan till dalmatiska.
• Endast vissa lokala varianter, framför allt Veglia (Krk) och Ragusa (Dubrovnik), är tillräckligt belagda för detaljerad studie.
• Exempel på registrerat lexikon finns i Bartolis uppteckningar; ett ord som återges i källorna är burbur, med betydelsen "barberare" i den dialekt han dokumenterade.

Dalmatiska utgör ett viktigt fönster mot den språkhistoriska utvecklingen i Adriatiska regionen och visar hur lokala romanska varianter kunde formas av handel, migration och språkkontakt. För den som vill fördjupa sig i materialet är arbeten av tidiga fältforskare fortsatt centrala, liksom senare analyser av språkliga rester i lokala namn och arkivhandlingar.