Defibrillator
En defibrillator är en maskin som kan hjälpa till när kammarflimmer inträffar i en människas hjärta. En defibrillator är en livräddande apparat.
Flimmer uppstår när många olika celler i hjärtat börjar agera som pacemakerceller. Detta innebär att många tusentals celler säger åt hjärtat att slå, men alla vid olika tidpunkter och utan rytm. Denna förvirring gör att hjärtat inte kan flytta blodet runt i kroppen. Detta orsakar hjärtstillestånd och död.
En defibrillator skickar en hög energipuls från hjärtats övre högra del till hjärtats nedre mitt. Detta får hela hjärtat att upphöra med all aktivitet. Hjärtats normala pacemaker kan sedan försöka återuppta ett normalt slag. Defibrillering fungerar inte alltid.
En extern defibrillator.
Typer av defibrillatorer
Interna defibrillatorer
Implanterbara kardioverter-defibrillatorer (ICD) är defibrillatorer som är utformade för att hjälpa patienter inifrån kroppen. De placeras i personer som löper stor risk att drabbas av hjärtstillestånd och övervakar personens hjärtfrekvens, rytm och vågform. Genom att jämföra aktiviteten i hjärtats olika kamrar kan en icd upptäcka hjärtarytmier och behandla dem snabbt.
Externa defibrillatorer
Externa defibrillatorer används ofta på sjukhus och i ambulanser. De används nu också mer utanför medicinska miljöer eftersom automatiserade externa defibrillatorer (se nedan) blir säkrare och billigare. Det finns många olika typer av externa defibrillatorer, och framstegen inom hjärtforskningen har lett till stora förbättringar av den underliggande tekniken.
Bifasisk defibrillering
Fram till 1990-talet använde externa defibrillatorer monofasiska (en fas) stötvågor. Elektriska pulser skickas snabbt från en elektrod till den andra i en riktning.
Bifasisk (två faser) defibrillering ändrar dock pulserna riktning. Den fullbordar en cykel på cirka 10 millisekunder. Detta innebär att mindre energi behövs för att lyckas med defibrillering. Det innebär mindre risk för brännskador och andra skador. Den lilla kondensatorstorlek (batteri) som krävs för defibrillatorn kan leda till stora kostnads- och storleksbesparingar.
Automatiserade externa defibrillatorer
En automatiserad extern defibrillator (AED) är en fristående defibrillator som är utformad för att vara rörlig och lätt och enkel att använda. De är ofta formade som portföljer så att de kan bäras i ett handtag. En AED innehåller ett batteri, en styrdator och elektroder. När elektroderna sätts på patienten bedömer styrdatorn patienten och kontrollerar hjärtats rytm. Den laddar sedan upp sig själv till en lämplig effektnivå och talar om för användaren att personen behöver få en chock. Om patienten inte behöver defibrilleras kommer den automatiserade externa defibrillatorn inte att tillåta att en chock ges. Man måste fortfarande trycka på en knapp manuellt för att utlösa chocken, eftersom operatören i förväg måste vara säker på att ingen rör patienten. Ofta har automatiserade externa defibrillatorer högtalare som ger instruktioner när de öppnas.
Dagens automatiserade externa defibrillatorer är utformade för akutläkare, hemanvändare, poliser, säkerhetsvakter och andra personer med minimal medicinsk kunskap. Dessa apparater finns ofta på stora samlingsplatser, t.ex. flygplatser, kasinon, idrottsarenor och universitetsområden.
En extern automatiserad defibrillator i Monaco som är tillgänglig för allmänheten. Dessa kan användas av åskådare.
Elektrodens utformning
Elektroden är den del av defibrillatorn som avger chocken.
Den mest välkända typen av elektrod är den traditionella metallpaddeln med ett isolerat handtag. Denna typ måste hållas på plats på patientens hud medan chockerna ges. Innan paddlarna används måste gel appliceras på patientens hud för att få en bra anslutning och för att minimera det elektriska motståndet.
En annan typ av återupplivningselektrod är utformad som en självhäftande pad som kan fästas på patientens hud. Dessa elektroder lämnas anslutna till en defibrillator. Om defibrillering krävs laddas maskinen och stöt ges, utan att man behöver applicera någon gel eller hämta och placera några paddlar.
Det finns både fast- och våtgelelektroder. Elektroder med fast gel är bekvämare, eftersom det inte finns något behov av att rengöra patientens hud efter att elektroderna avlägsnats. Användning av solid-gel-elektroder innebär dock en högre risk för brännskador vid defibrillering, eftersom våtgel-elektroder leder elektriciteten jämnare in i kroppen.
Referenser till populärkultur
Defibrillatorer är ofta avbildade i filmer, tv, videospel och andra fiktiva medier. Detta beror på att den snabbt kan ge dramatiska förbättringar av patientens hälsa. Deras funktion överdrivs dock ofta.
Sjukvårdspersonal visas ofta när de defibrillerar patienter med en "flat-line"-EKG-rytm (även kallad "flat-line" eller "flat-line"), men detta sker inte i verkligheten eftersom hjärtat inte startas på nytt av själva defibrillatorn.
Relaterade sidor
- Defibrillering
Frågor och svar
F: Vad är en defibrillator?
S: En defibrillator är en maskin som används när ventrikelflimmer uppstår i hjärtat på en människa.
F: Vad är syftet med en defibrillator?
S: Syftet med en defibrillator är att rädda en persons liv genom att korrigera ventrikelflimmer.
F: Vad händer vid ventrikelflimmer?
S: Vid kammarflimmer börjar många olika celler i hjärtat att fungera som pacemakerceller, vilket orsakar förvirring och en oförmåga att transportera blod runt i kroppen.
F: Hur fungerar en defibrillator?
S: En defibrillator sänder en energirik puls från hjärtats övre högra del till hjärtats nedre mellersta del, vilket får hela hjärtat att upphöra med all aktivitet. Detta gör det möjligt för hjärtats normala pacemaker att återuppta normala slag.
F: Är defibrillering alltid framgångsrik?
S: Nej, defibrillering fungerar inte alltid.
F: Varför är defibrillering viktigt?
S: Defibrillering är viktigt eftersom det kan rädda en persons liv vid ventrikelflimmer, som kan leda till hjärtstillestånd och död.
F: Vad är den främsta orsaken till ventrikelflimmer?
S: Den främsta orsaken till kammarflimmer är att många olika celler i hjärtat fungerar som pacemakerceller, vilket orsakar förvirring och en oförmåga att transportera blod runt i kroppen.
