Draize-testet – definition, kritik och alternativ för ögon- och hudirritation

Draize-testet: definition, kritik och moderna alternativ för ögon- och hudirritation — etik, djurvälfärd och alternativa testmetoder som minskar djurförsök.

Draize-testet är ett historiskt djurförsök som används för att bedöma om ett ämne är giftigt för hud och ögon. Metoden utvecklades av John H. Draize och Jacob M. Spines och publicerades första gången 1944. Ursprungligen användes testet framför allt för att undersöka riskerna med kosmetika, men det har även tillämpats för andra kemikalier och produkter.

Hur testet går till

I ett typiskt Draize-test appliceras en bestämd mängd av testämnet direkt på ett djurs hud eller öga under en viss exponeringstid. Efter exponeringen spolas eller tvättas ämnet bort och effekter på vävnaden bedöms visuellt enligt förutbestämda kriterier. Mycket ofta användes små djur, till exempel kaniner. Observationstiden kan sträcka sig upp till 14 dagar eller längre för att avgöra om skadorna är reversibla. Vid irreversibla, svåra skador avlivas försöksdjuret ofta efter testet. Om inga bestående skador uppstår kan djur ibland återanvändas för nya tester efter en utspolningsperiod då alla rester av produkten försvunnit från testområdet.

Vad som bedöms

För ögon undersöks bland annat corneaskada (opacitet), irisreaktion, konjunktivarednad och svullnad (chemos). För hud registreras rodnad, svullnad, nekros och andra tecken på irritation eller frätskada. Bedömningarna görs ofta med poängskalor som används för att avgöra eventuell klassificering enligt internationella system som GHS (Globally Harmonized System).

Kritik och etiska frågor

Testerna är kontroversiella av flera skäl:

• Etik: Metoden innebär lidande för djuren och kan ge svåra och smärtsamma skador.
• Biologiska skillnader: Det finns viktiga skillnader mellan kanin- och människoögon (och hud), vilket kan göra resultat svåra att överföra direkt till människor.
• Subjektivitet: Många av de visuella bedömningarna är delvis subjektiva, vilket påverkar reproducerbarheten.

Samtidigt har myndigheter och forskare som regel betonat att det historiskt har saknats ett enda fullgott ersättningstest. I Sverige noterar exempelvis Livsmedelsverket att "hittills har inget enskilt test, eller batteri av tester, accepterats av forskarsamhället som en ersättning [för] ... Draize-testet". För att minska lidande har testprotokollen ibland modifierats — till exempel genom användning av bedövningsmedel och lägre doser — och ämnen som redan visat skadliga effekter i in vitro-tester används ofta inte i levande djurförsök.

Reglering och utveckling

Användningen av Draize-testet har minskat i USA och Europa under de senaste decennierna, i takt med att alternativa metoder utvecklats och lagstiftningen skärpts. Inom EU gäller exempelvis ett förbud mot djurförsök i vissa delar av kosmetikaproduktion och marknadsföring (marknadsförings- och testförbud för kosmetika som prövats på djur). För andra kemikalier finns regleringar som REACH som i vissa fall kan kräva säkerhetsdata, men då prioriteras nu i allt högre grad validerade icke-djurbaserade metoder och så kallade integrerade teststrategier.

Alternativ och ersättningsmetoder

Under senare år har flera icke-djurmetoder utvecklats och validerats för att ersätta eller komplettera Draize-testet:

• Hönsägg / HET-CAM: Test som använder blodkärlshinnan hos ett befruktat hönsägg (Hen’s Egg Test on the Chorioallantoic Membrane).
• Isolerat kornea-test (BCOP) — OECD TG 437: mäter opacitet och permeabilitet i bovint hornhinna i vitro.
• Isolerat hönsöga (ICE) — OECD TG 438: använder avskilda hönsögon.
• Rekonstruerade mänskliga cornea-/epitelmodeller (t.ex. EpiOcular och andra RhCE-metoder) — OECD TG 492 och relaterade riktlinjer.
• In vitro-metoder för hudirritation (t.ex. EPISKIN, EpiDerm) — OECD TG 439 m.fl.
• In chemico- och in silico-metoder samt integrerade teststrategier (read-across, vikt-av-bevis) som kombinerar flera icke-djurdata för att nå en säker slutsats.
• Spanska sniglar: Slug mucosal irritation assay (SMIA) är en alternativ metod som använder sniglor (ibland kallade "spanska sniglar") för att bedöma mucosaskador och irritation.

Många av dessa metoder har blivit accepterade i olika grad av regulatoriska organ och finns beskrivna i internationella riktlinjer (OECD). I praktiken används ofta en kombination av metoder för att minska eller helt ersätta behovet av djurförsök.

Sammanfattning

Draize-testet är en historiskt betydelsefull metod för att bedöma giftighet och irritationsrisk i ögon och hud, men det har kritiserats starkt för etiska och vetenskapliga skäl. Utveckling av validerade in vitro-metoder, in chemico och in silico-metoder samt lagstiftningsförändringar har lett till en kraftig minskning av dess användning. Idag används Draize-testet i högre grad som sista utväg när andra metoder inte ger tillräcklig information, samtidigt som målet inom forsknings- och regulatoriska kretsar är att helt ersätta sådana djurförsök enligt de så kallade 3R-principerna (Replace, Reduce, Refine).

Frågor och svar

F: Vad är Draize-testet?

F: Vem utvecklade Draize-testet?

F: Vilka djur används vanligtvis för denna typ av testning?

F: Hur länge måste djuren observeras efter ett Draize-test?

F: Finns det några alternativ till att använda djur i dessa tester?

F: Är det möjligt att återanvända ett djur i dessa typer av tester?

F: Varför har användningen av denna typ av tester minskat under de senaste åren?

Sök med bokstav