East Lynne är en amerikansk dramafilm från 1931, regisserad av Frank Lloyd och med Ann Harding, Clive Brook, Conrad Nagel, Cecilia Loftus och Eric Mayne i huvudrollerna. Den distribuerades av 20th Century Fox och nominerades till bästa film vid Oscarsgalan 1931. Det var den tredje filmatiseringen av romanen East Lynne (1861) av Ellen Wood, publicerad under namnet Mrs. Henry Wood.

 

Handling

Filmen bygger på den viktorianska romanens melodramatiska berättelse och kretsar kring teman som äktenskap, otrohet, skandal, skuld och försoning. Utspelen i 1800-talets England skildrar en kvinnas svåra val och de långtgående följderna för hennes familj — inklusive separation från barnen, social utfrysning och en dramatisk återkomst i en annan skepnad. Filmen bevarar romanens koncentration på känslomässig smärta, moraliska dilemman och återlösning.

Produktion och stil

East Lynne är gjord i svartvitt och tillhör den tidiga ljudfilmens era; produktionen är typisk för stora studiofilmer från början av 1930-talet med tydlig melodramatisk ton, eleganta kostymer och scenografiska miljöer som ska återge det sena 1800-talets England. Regissören Frank Lloyd var vid tiden en etablerad regissör och bidrog med en traditionell berättarstil och tydligt skådespelarregi.

Skådespelare (urval)

  • Ann Harding
  • Clive Brook
  • Conrad Nagel
  • Cecilia Loftus
  • Eric Mayne

Mottagande och eftermäle

Filmen nominerades till bästa film vid Oscarsgalan, vilket visar att den vid tiden fick uppmärksamhet och erkännande inom branschen. Kritiker då och senare lyfte ofta fram Ann Hardings insats och filmens trohet till den ursprungliga berättelsens melodramatiska kärna. Romanen East Lynne hade redan varit populär och filmatiserats flera gånger under stumfilmsperioden; 1931 års version är ett av de mest kända ljudfilmsförsöken att föra denna populära viktorianska berättelse till bioduken.

Betydelse

Som en tidig ljudfilm med rötter i en känd viktoriansk roman representerar East Lynne både filmindustrins intresse för klassisk litteratur och 1930-talets smak för starka känslomässiga dramata. För filmhistoriker är den intressant både som dokument över melodramgenren och som exempel på Frank Lloyds regiarbete i övergångsperioden mellan stum- och ljudfilm.