Glas- och porslinsemalj: tillverkning, historia och egenskaper

Glas- och porslinsemalj: guide till tillverkning, historia och hållbara egenskaper — från antika dekorationer till modern, reptålig och lättskött beläggning.

För andra användningar av ordet, se emalj.

Emalj tillverkas av smält glas, ofta på metall. Den kallas ibland glas- eller porslinsemalj och tillverkas genom att pulveriserat glas smälts till en bas genom bränning, vanligtvis mellan 750 och 850 °C (1 380 och 1 560 °F). Pulvret smälter, flyter och hårdnar sedan till en slät, hållbar beläggning på metall, glas eller keramik.

Den har använts på dekorativa föremål i två- eller tretusen år, men framför allt under medeltiden i Europa. På 1800-talet användes det på vardagsföremål som köksutrustning och vägskyltar. Glaset är slitstarkt, reptåligt och lätt att rengöra.

Tillverkning och arbetsgång

Moderna glas- eller porslinsemaljer baseras oftast på en frit — ett pulver av krossat glas som innehåller kiseldioxid, alkali- eller kalkbaserade flussmedel och ibland bor eller andra oxider för särskilda egenskaper. Färg tillsätts med metalloxider (t.ex. kobolt för blått, järn för brunt/grönt, krom för grönt).

Vanlig arbetsgång:

• Ytförberedelse: Metallytan rengörs, avfettas och ofta etsas eller passiveras så att emaljen fäster bättre.
• Applicering: Fritten appliceras som pulver, suspenderad i vatten (suspension) eller som pulver för fluid-bedsprutning. För konst och smycken används ibland tekniker som cloisonné eller champlevé.
• Torkning: Eventuellt förtorkas lagret för att underlätta hantering.
• Ugnsförbränning: Emaljen smälts fast på underlaget vid hög temperatur (vanligtvis 750–850 °C, men vissa system kan kräva något högre temperaturer beroende på frit och underlag).
• Kylning: Efter smältning och utjämning kyls föremålet och glasytan stelnar till en glasartad, hård beläggning.

En viktig teknisk aspekt är att emaljens termiska expansionskoefficient (CTE) måste harmoniera med underlaget (t.ex. stål eller gjutjärn). Felaktig matchning leder till sprickor, avskalning eller "crazing" (ytligt nät av sprickor).

Historia i korthet

Vitreous enamel (glasemalj) har långa traditioner i många kulturer. Tekniker med glasbeläggningar finns dokumenterade i (bl.a.) forntida Mellanöstern, Kina och medeltida Europa. Under 1800-talet industrialiserades processen och emalj användes i stor skala för hushållsartiklar, skyltar och järnvägsutrustning. Konstnärliga tekniker som cloisonné och plique-à-jour utvecklades parallellt och används fortfarande i smyckestillverkning och dekorativ konst.

Egenskaper och fördelar

• Hög slitstyrka: Emalj är reptåligt och motstår nötning bättre än många färg- eller lackskikt.
• Kemikalie- och korrosionsbeständighet: Glasytan är inert och tål många kemikalier samt skyddar metallen underifrån.
• Lätt att rengöra: Den släta, icke-porösa ytan gör hygienisk rengöring enkel, därför vanligt i köksutrustning och medicinska miljöer.
• Färgstabilitet: Färger framställda med metalloxider är ofta ljusäkta och motståndskraftiga mot UV och värme.

Användningsområden

• Köksutrustning: kokkärl, kastruller, bakformar och emaljerade diskbänkar.
• Vitvaror och inredning: spisar, badkar, radiatorer och köksytor.
• Industri och skyltning: robusta väg- och reklamskyltar, instrumentpaneler.
• Konst och smycken: cloisonné, emaljmålning och dekorativa objekt.
• Korrosionsskydd: beläggningar för rör, tankar och andra metallkomponenter som utsätts för tuffa miljöer.

Skötsel, reparation och hållbarhet

För att bevara emaljens yta rekommenderas:

• Använd mjuka rengöringsmedel och svampar; undvik stålull och grova slipmedel som kan repa ytan.
• Skydda mot kraftiga termiska stötar (t.ex. varmt till kallt vatten på het emalj) som kan orsaka sprickor.
• Små områden med flisor eller avskalning kan ibland repareras med speciella emalj- eller porslinsfärger, men större skador kräver ofta omslipning och omemaljering industriellt.

Vanliga defekter och orsaker

• Krackelering/crazing: Orsakas av dålig matchning i termisk expansion mellan emalj och underlag.
• Pinceller eller blåsor: Luft eller gaser som bildas under bränning på grund av förorenad yta eller för snabb upphettning.
• Avskalning/peeling: Dålig vidhäftning som kan bero på otillräcklig rengöring eller felaktig förbehandling av metallytan.
• Disfärgning: Kan bero på föroreningar i friten eller användning av vissa färgpigment som inte är stabila vid bränntemperatur.

Toxicitet och miljö

Historiskt har vissa emaljfärger innehållit bly- och kadmiumföreningar för att få särskilda färger eller sänka smälttemperaturen. Idag finns strikta regler i många länder som begränsar eller förbjuder användning av dessa tungmetaller i produkter som kommer i kontakt med livsmedel eller konsumentvaror. Moderna emaljer är ofta bly- och kadmiumfria och formulerade för att minska miljöpåverkan.

Skillnad mellan emalj och keramisk glasyr

Begreppen överlappar ofta. Både emalj och glasyr är glasartade ytskikt, men

• Emalj (vitreous enamel) används i regel för glasbeläggningar på metall och har ofta fokus på mekanisk hållbarhet och korrosionsskydd.
• Glasyr används i första hand för bakade lergods- och porslinsföremål och är optimerad för att fästa på och sammansmälta med den keramiska kroppen vid högre temperaturer.

Sammanfattningsvis är glas- och porslinsemalj ett mångsidigt material med både estetiska och praktiska fördelar. Rätt anpassad och tillverkad ger den en mycket hållbar, hygienisk och färgstark yta för både konst och industriella tillämpningar.

Frågor och svar

F: Vad är emalj?

F: Hur tillverkas emalj?

F: Vad finns det för andra namn på emalj?

F: Hur länge har emalj använts för dekorativa ändamål?

F: När började emalj användas på vardagsföremål som köksutrustning och vägskyltar?

F: Vilka är fördelarna med emalj?

F: Vad används emalj vanligtvis till?

Sök med bokstav