Internationella rödakors- och rödahalvmånerörelsen

Rörelsens tre delar

• Internationella rödakorskommittén (ICRC) — fokuserar framför allt på att skydda och hjälpa offer för väpnade konflikter och att övervaka efterlevnaden av Genèvekonventionerna.
• Internationella förbundet för rödakors- och rödahalvmåneföreningar (IFRC) — samordnar humanitärt arbete vid naturkatastrofer, folkhälsokriser och utvecklingsinsatser mellan nationella föreningar.
• Nationella föreningar — cirka 190 nationella sällskap som utför hjälpinsatser i sina länder, utbildar frivilliga och upprätthåller sociala tjänster.

Rörelsen vilar på sju grundläggande principer: humanitet, opartiskhet, neutralitet, oberoende, frivillighet, enhet och universalitet. Dessa principer styr både praktiskt arbete och volontärernas agerande för att säkra förtroende i konflikt- och katastrofzoner.

Historia och rättslig grund

Idén föddes efter slaget vid Solferino och initiativtagare var bland andra Henri Dunant. Händelserna ledde till bildandet av en internationell kommitté och till de första Genèvekonventionerna, som fastställde skydd för sårade soldater och civila. I dag erkänns rörelsens särskilda roller i internationell humanitär rätt — mer om dess juridiska ställning — vilket gör den till den enda privata aktören med sådana uttryckligen tillskrivna uppgifter i folkrätten.

Aktiviteter och kännetecken

Praktiskt arbete omfattar akut katastrofhjälp, sjukvård, blodtjänster, sök- och spårningsarbete för saknade personer samt hjälp till fångar och civila i konflikter. Kännetecknen är neutralitet i konflikter, humanitärt fokus och omfattande frivilligverksamhet.

Symbolerna — rött kors, röd halvmåne och den neutrala röda kristallen — används för att markera skyddade personer, anläggningar och transporter. Rörelsen fortsätter att spela en central roll i internationella humanitära insatser och i utvecklingen av regler för skydd av civila i krig.