Lilla istiden

Under perioden 1645-1715, mitt under den lilla istiden, var det en period av låg solaktivitet som kallas Maunder Minimum. Den fysiska kopplingen mellan låg solfläcksaktivitet och svala temperaturer har inte fastställts, men sammanfallet av Maunder-minimum med den djupaste nedgången under den lilla istiden tyder på ett sådant samband. Spörerminimum har också identifierats med en betydande nedkylningsperiod nära början av den lilla istiden. Andra indikatorer på låg solaktivitet under denna period är nivåerna av isotoperna kol-14 och beryllium-10.

Under den lilla istiden upplevde världen också en ökad vulkanisk aktivitet. När en vulkan bryter ut når askan högt upp i atmosfären och kan sprida sig och täcka hela jorden. Askmolnet blockerar en del av den inkommande solstrålningen, vilket leder till en världsomspännande nedkylning som kan pågå i upp till två år efter ett utbrott.

En annan möjlighet är att den termohalina cirkulationen, även känd som "den stora havstransportören" eller "den meridionella cirkulationen", stängdes av eller blev långsammare. Golfströmmen kan ha avbrutits av att en stor mängd sötvatten tillförts Nordatlanten, vilket kan ha orsakats av en uppvärmningsperiod före den lilla istiden. Det finns en viss oro för att avstängning av den termohalina cirkulationen skulle kunna ske igen till följd av den globala uppvärmningen.

Från och med 1850 började klimatet värmas upp och den lilla istiden tog slut. Vissa kritiker av den globala uppvärmningen anser att jordens klimat fortfarande håller på att återhämta sig från den lilla istiden och att mänsklig aktivitet inte är den avgörande faktorn för den nuvarande temperaturutvecklingen, men denna idé är inte allmänt accepterad.