Ortogonal frekvensområdesmultiplexering
Orthogonal Frequency Division Multiplexing är en teknik som är besläktad med frekvensdivisionsmultiplexering. Med denna teknik kan många olika signaler sändas över samma medium samtidigt. Varje signal använder en annan basfunktion. Genom att använda den givna basfunktionen ser avsändaren och mottagaren då sin signal bättre, de andra signalerna separeras tydligt.
Ett exempel på OFDM, med 4 olika signaler som visas i olika färger.
Fördelar och nackdelar
Fördelar
- Kan lätt anpassa sig till dåliga kanaler (bullriga etc.)
- Robust mot överhörning mellan kanaler som ligger nära varandra.
- Robust mot intersymbolinterferens (ISI) och fading som orsakas av flervägsspridning.
- Hög spektral effektivitet
- Det finns bra implementeringar tillgängliga.
- Några få problem med fel som uppstår vid synkronisering av tiden
- Det krävs inga inställda mottagarfilter för underkanaler (till skillnad från konventionell FDM).
- Underlättar Single Frequency Networks, dvs. makrodiversitet för sändare.
Nackdelar
- Problem med dopplerförskjutning.
- Det kan vara problematiskt att synkronisera frekvenser
- Känslig för problem med frekvenssynkronisering.
- Högt förhållande mellan toppar och genomsnittlig effekt (PAPR). Detta kräver linjära överföringskretsar som kräver mycket kraft.
- Förlust av effektivitet orsakad av cykliskt prefix/skyddsintervall
Använder
Många tekniker använder OFDM. Några av dem är:
- ADSL och VDSL
- Kommunikation via kraftledning
- Trådlöst LAN, nämligen 802.11a, g och n samt HiperLAN/2 (802.11b använder Direct-sequence spread spectrum).
- 4G LTE-mobilnät använder OFDMA (OFDM multi-users variant).
- Vissa digitala radiosystem
- Vissa system för digital-tv, framför allt DVB-T
