DSL (Digital Subscriber Line) – Definition och hur det fungerar

Lär dig vad DSL är, hur tekniken fungerar, skillnader mellan ADSL/SDSL och hur hastighet, modem och DSLAM påverkar din internetuppkoppling.

DSL (vanligtvis Digital Subscriber Line, ibland kallat Digital Subscriber Loop) är en teknik för att överföra digitala data över kopparbaserade telefonlinjer (tvinnade par). Telefonnätets röstkanal använder endast ett begränsat frekvensområde (ungefär 20 Hertz till 20 000 Hertz för röst), vilket lämnar andra frekvenser tillgängliga för datatrafik. Genom frekvensdelning (multiplexering) kan både röst och data skickas samtidigt på samma ledning. I båda ändarna används en splitter eller DSL-filter för att separera datakanalen från telefonkanalen så att telefonsamtal och internettjänst inte stör varandra.

Hur DSL fungerar

DSL levererar egentligen det fysiska lagret (det lägsta lagret i OSI-modellen) för bredbandsanslutning över koppartråd. Signalerna moduleras i högre frekvensband ovanför röstfrekvensen och kombineras på linjen. I kundens bostad omvandlar ett DSL-modem de digitala signalerna till form som kan skickas över telefonledningen, och i nätets slutpunkt används en DSLAM (Digital Subscriber Line Access Multiplexer) för att multiplicera eller kombinera många abonnenters signaler in i leverantörens kärnnät. Därifrån kan trafiken vidarebefordras med hjälp av protokoll som ATM, Ethernet som datalänkskikt och IP i nätverksskiktet.

Modulationstekniken som ofta används i moderna DSL-variationer är Discrete Multitone (DMT), där bandet delas upp i hundratals underritare (sub-kanaler) som var och en kan bära olika hastighet beroende på linjeförhållanden och brus. För kundapplikationer kapslas datapaketen ofta i protokoll som PPPoE eller RFC-baserade Ethernet-lösningar innan de går in i operatörens nät.

Vanliga DSL-typer

• ADSL (Asymmetric Digital Subscriber Line) – vanligast för konsumenter; högre nedladdningshastighet än uppladdning. Typiskt upp till 24 000 kbit/s nedströms för ADSL2+ under gynnsamma förhållanden.
• SDSL (Symmetric Digital Subscriber Line) – lika hastighet upp och ner; används ofta för företagstjänster.
• VDSL / VDSL2 – ger mycket högre hastigheter (upp till 100 Mbit/s eller mer) på kortare avstånd mellan kund och DSLAM.
• HDSL, HDSL2 – tidiga former av DSL, användes för att bära tjänster med högre krav på stabilitet och symmetri.
• G.fast – en nyare teknik som kan ge hundratals Mbit/s över mycket korta kopparlängder (t.ex. i lägenheter eller mellan gatan och byggnaden).

Prestanda och begränsningar

Nedladdningshastigheter för konsument-DSL varierar vanligtvis mellan några hundra kbit/s upp till tiotals Mbit/s, beroende på teknik, linjelängd och servicenivå. Ett vanligt intervall är 256 kbit/s till 24 000 kbit/s för traditionell ADSL/ADSL2+. VDSL2 och nyare varianter kan leverera betydligt högre hastigheter men kräver kortare avstånd till DSLAM.

De viktigaste faktorerna som påverkar DSL-prestanda är:

• Avstånd mellan kundens modem och DSLAM – signalen försvagas (dämpas) med längre avstånd.
• Linjeförhållanden – korrosion, dåliga kopplingar och skador ökar brus och minskar hastigheten.
• Korsk-talk (störningar från andra närliggande par) – väsentligt vid högre frekvenser; tekniker som vectoring kan reducera detta.
• Frekvensband och val av modulation – fler och bättre subbärare i DMT ger högre totalkapacitet.

Installation och utrustning

Vid installation sätter tekniker ofta upp en central splitter i eller vid fastigheten för att separera röst och data. Ett vanligt hemmodem kombinerar idag DSL-modem och routerfunktionalitet. På operatörssidan samlas många abonnentsignaler i en DSLAM som kopplar vidare trafiken till bredbandsnätet.

Multiplexering av DSL-signaler kan ske på flera sätt — i många nät kombineras DSL-trafiken via ATM i äldre nät eller via Ethernet i modernare nät. Vid användning av DSL-modem kan olika encapsulationsprotokoll användas beroende på leverantörens lösning.

Fördelar och nackdelar

• Fördelar: finns ofta tillgängligt där kopparnät redan finns, kräver inga byggarbeten för fiber till varje hus, kostnadseffektivt för bred distribution. Kan leverera tillräckliga hastigheter för vanliga hemanvändare.
• Nackdelar: hastigheten minskar med avstånd, begränsat uppgraderingsutrymme jämfört med fiber, känsligt för linjekvalitet och störningar.

Tillämpningar och utveckling

DSL har under lång tid varit den vanligaste formen av bredbandsanslutning till hushåll i många länder. Med framväxten av fiber till hemmet (FTTH) och höghastighetskabelnät har DSLs relativa betydelse minskat där dessa alternativ byggs ut, men DSL-tekniker som VDSL2 och G.fast ger fortfarande konkurrenskraftiga alternativ i områden där fiber inte är utbyggt eller där korta kopparavstånd kan utnyttjas.

Sammanfattningsvis är DSL en flexibel familj av tekniker för bredbandsaccess över kopparledningar. Den kombinerar modulation och multiplexering för att utnyttja frekvensspektrumet på telefonlinjer och ger en pålitlig bredbandsanslutning för många hushåll och företag, samtidigt som moderniseringar som vectoring och parbindning ökar kapaciteten.

De flesta konsumenters DSL-linjer är fortfarande asymmetriska, vilket innebär att anslutningshastigheterna eller bithastigheterna är olika i båda riktningarna. Asymmetrisk DSL förkortas ADSL. Uppladdningshastigheten är vanligtvis lägre än nedladdningshastigheten för Asymmetric Digital Subscriber Line (ADSL) och lika hög som nedladdningshastigheten för den mer sällsynta Symmetric Digital Subscriber Line (SDSL).

Frågor och svar

F: Vad är DSL?

F: Vilka frekvenser används för att överföra data?

F: Vilken anordning skiljer telefonidelen från datadelen?

F: Vilket protokoll används på lager 2 i den här modellen?

Fråga: Hur omvandlar ett DSL-modem signaler?

F: Hur snabbt fungerar de flesta DSL-tjänster för konsumenter?

F: Är uppladdningshastigheten vanligtvis lägre än nedladdningshastigheten med ADSL-anslutningar?

Sök med bokstav