Australiensiska arbetarpartiet (Anti‑Communist) — ursprung, utveckling och påverkan

Bakgrund och splittringen 1955

Under våren 1955 uteslöts flera parlamentsledamöter från ALP efter intensiva interna konflikter. Uteslutningarna gällde sju federala ledamöter och arton företrädare i delstatsparlamentet i Victoria. Reaktionerna på uteslutningarna ledde snabbt till bildandet av ALP‑AC, ett parti som placerade sig till höger om ALP i frågor om politik mot kommunismen och i synen på fackföreningarnas roll.

Organisation, ledare och framträdande personer

Den federala partigruppen bestod av sju ledamöter som lämnade ALP. Bland dem fanns bland andra:

• Tom Andrews
• Bill Bourke
• Bill Bryson
• Jack Cremean
• Bob Joshua (federalt ledarskap)
• Stan Keon
• Jack Mullens

I senaten lyckades Frank McManus väljas för Victoria och George Cole återvaldes för Tasmanien. I Victorias delstatsparlament fick Frank Scully senare en plats i Richmond efter valet i maj 1955. Partiets ledarskap och stödstrukturer var starkt förknippade med katolska nätverk, och flera av aktiva var organiserade kring de frågor som Santamaria drev.

Väljarkår och ideologiska kännetecken

ALP‑AC attraherade i första hand väljare med antikommunistisk övertygelse. En stor andel av aktivisterna var romersk‑katolska kristna och partiet hade betydande stöd bland invandrare från katolska regioner i Sydeuropa samt bland antikommunistiska flyktingar från Östeuropa. Det har diskuterats hur mycket av splittringen som kan förklaras med etnisk eller religiös bakgrund, exempelvis irländsk identitet, men grupperna var socialt mer heterogena än vad förenklade tolkningar ibland antyder.

Valresultat och vidare utveckling

Partiets valframgångar var begränsade. I delstatsval och federala val behöll de flesta av de avhoppande ledamöterna inte sina mandat vid efterföljande omval. Den nya rörelsen konsoliderades dock till en formell politisk organisation och bytte namn 1957 till Democratic Labor Party (DLP). DLP verkade som ett mindre men inflytelserikt parti främst genom att fungera som vågmästare i vissa delstater och genom att påverka opinion och koalitionsbildning under kalla krigets politiska klimat. Partiet existerade formellt fram till 1978.

Bredd, betydelse och vanliga missförstånd

Det är viktigt att skilja denna ALP‑AC från andra historiska beteckningar som Australian Labor Party (Non‑Communist), ett namn som användes i en annan kontext under 1930‑talet kring anhängare till premiärminister Jack Lang. ALP‑AC:s arv bedöms olika: några historiker ser splittringen som en avgörande omfördelning i australiensisk arbetarrörelse, medan andra framhåller att de långsiktiga politiska effekterna begränsades av partiets små väljarandelar utanför specifika regioner.

Vidare läsning och sammanhang

För att placera ALP‑AC i ett bredare sammanhang kan man studera dess relation till det etablerade Australian Labor Party, känna till hur representation i parlamentet fungerade (till exempel i senaten och i representanthuset) och hur delstatsval, som det viktorianska valet 1955, formade dess lokala möjligheter. Partiets sociala bas inkluderade många nyanlända invandrare och personer med bakgrund i östeuropeiska antikommunistiska kretsar, men även inhemska grupper med olika etniska rötter, till exempel människor med irländsk härkomst. För detaljer om delstatsnivåns politiska struktur och mandat i Victoria kan man också se material om victorianska val och lokala valkretsers betydelse, till exempel Ballaratområdet som representerades av Bob Joshua, ursprungligen från Ballarat.

Denna sammanställning ger en översikt av ALP‑AC och dess roll i australiensisk politisk historia utan att ersätta mer djupgående akademiska studier.