Översikt

En plasmaskärm, ofta benämnd plasma‑TV, är en platt bildskärmsteknik där varje bildpunkt består av små gasfyllda celler som lyser upp fosforbeläggningar. Tekniken skiljer sig från äldre katodstrålerör och från flytande kristallskärmar. Plasmapaneler användes särskilt för stora skärmar där god betraktningsvinkel och jämn färgåtergivning var viktiga egenskaper.

Hur den fungerar

En typisk plasmaskärm består av två glasplattor med en tunn spalt mellan dem. I spalten finns ett ädelgassystem, vanligtvis en blandning av xenon och neon, indelat i tusentals eller miljontals små celler. Varje cell fungerar som en mikrokammare som kan joniseras när en elektrisk puls tillförs.

När gasen i en cell joniseras avger den ultraviolett strålning som träffar små fosforbeläggningar bakom cellen. Dessa fosforer är uppdelade i rött, grönt och blått och avger synligt ljus när de bestrålas, på samma sätt som i ett lysrör eller fluorescerande ljus. Genom att styra vilka celler som aktiveras kan skärmen bygga upp hela bilden.

Egenskaper och tekniska delar

  • Pixelstruktur: Bildytan är uppbyggd av små celler med separata fosforer för R, G och B.
  • Gasutrustning: Xenon och neon används för att skapa UV‑ljus vid jonisering.
  • Drivning: Elektriska adresseringskretsar styr exakt vilka celler som tänds och släcks.
  • Upplösning och storlek: Plasmaskärmar fanns i många storlekar och i högupplösta varianter, även mycket stora format upp till omkring 150 tum.

Historia och utveckling

Den första demonstrationen av grundprinciper för plasma­skärmar dateras till mitten av 1960‑talet; tidiga varianter kunde bara producera begränsade färger. Under 1990‑ och 2000‑talen utvecklades tekniken till kommersiella tv‑apparater med förbättrad färgåtergivning och högre upplösning. I början av 2000‑talet utmanades och delvis ersattes plasmatekniken av flytande kristallskärmar, särskilt för mindre och energieffektivare paneler.

Användning, för‑ och nackdelar

Plasmaskärmar uppskattades för sitt breda betraktningsfält, djupa svärta och snabba responstid, vilket gjorde dem populära för hemmabiovisning och professionell visning. Typiska fördelar var naturliga färger och jämn ljusfördelning i stora format.

Begränsningar inkluderade relativt hög strömförbrukning, risk för inbränning vid statiska bilder och tyngre konstruktion jämfört med några tunna LCD‑paneler. Under 2010‑talet minskade marknaden kraftigt och många tillverkare fasade ut plasma‑produktionen.

Skillnader och notable fakta

  • Jämfört med CRT‑skärmar hade plasma betydligt tunnare profil och inga rörliga katoddelar.
  • Plasma liknar i funktion moderna tekniker som bygger på fosforexcitation; se också jämförelser med högupplösta paneler och andra skärmtyper.
  • Trots tekniska fördelar har produktionskostnad och energiförbrukning påverkat plasmas utbredning.

För vidare läsning om relaterade komponenter och tekniker, se artiklar om fosforer, gasers egenskaper som xenon och neon, samt historiska jämförelser med katodstrålerör och senare paneltyper.