Drottning Isabella av Armenien (död ca 1252) var formellt regent över det armeniska kungariket Kilikien från 1219 till 1252. Hon var dotter till kung Leo II av Armenien och Sybilla av Lusignan (dotter till Amalric I av Cypern) och utsågs av sin far till arvtagare. Hennes tid som drottning präglades av starkt inflytande från den armeniska adeln, dynastiska äktenskapspolitiska överväganden och det geopolitiska trycket från både muslimska grannar och de kristna korsfararstaterna.

Bakgrund och uppstigning

Isabellas far, Leo II, stärkte rikets ställning under sin regeringstid och försökte säkra en fredlig tronföljd genom att utse Isabella som arvtagare. Efter hans död blev Isabella formellt monark, men den verkliga makten var till stora delar beroende av riksrådets och de mäktiga baronernas stöd. Kilikien var under denna period ett litet men strategiskt viktigt rike, med nära kontakter till de latinska korsfararstaterna och till västliga dynastier som Lusignan.

Äktenskap och inre politik

Isabella var gift två gånger. Hennes första man var Filip, son till Bohemund IV av Antiokia, som hon gifte sig med 1223. Filip mötte stark misstänksamhet från den armeniska adeln och prästerskapet, delvis på grund av kultur- och kyrkoskillnader samt politiska motsättningar, och han mördades 1225. Händelsen visar på den spänning som kunde uppstå mellan lokala intressen och de latinska familjerna.

Hennes andra make blev Hethum (eller Hetoum) I, en företrädare för den mäktiga Hethumidiska ätten, och hon tvingades gifta sig med honom den 14 juni 1226. Äktenskapet, som enligt samtida källor skedde mot hennes vilja, säkrade en inhemsk dynastisk lösning och gjorde Hethum till medhärskare (eller härskare) över Armenien. Hethum stod som regent från 1226 och regerade fram till 1270. Paret hade sex barn:

  • Sex barn föddes inom äktenskapet; flera av barnen ingick senare äktenskap med lokala och korsfararadlar för att befästa politiska allianser, och minst en son skulle senare efterträda fadern som kung.

Utrikespolitik och senare år

Under Hethums ledning (med Isabella som medregent under delar av perioden) förde Kilikien en aktiv utrikespolitik. Riket upprätthöll nära kontakter med korsfararstaterna och sökte samtidigt hantera hot från angränsande muslimska stater. Under mitten av 1200‑talet inledde Kilikien också kontakter med det expanderande mongoliska riket; dessa kontakter kom att spela en betydande roll för rikets säkerhetspolitik under de följande decennierna.

Isabella avslutade sitt liv omkring 1252. Efter hennes död fortsatte Hethum att regera, och Hethumidernas dynasti kom att dominera Kilikien under större delen av 1200‑talet. Isabellas regeringstid markerar både en period av inre omstrukturering av makten i riket och början på en era då Kilikien alltmer orienterade sig mot politiska band både västerut och österut.

Arv och betydelse

Isabella är i historieskrivningen viktig som den kvinnliga arvtagare genom vilken Hethumiderna trädde fram som den ledande dynastin i Kilikien. Hennes äktenskap och den politiska ordningen som etablerades efter 1226 bidrog till stabilitet i vissa avseenden, men speglade också kompromisser mellan lokal aristokrati och dynastiska ambitioner. Kilikien fortsatte under resten av 1200‑talet att spela en central roll som en armenisk stat i korsvägen mellan öst och väst.