Eden var ett löfte som undertecknades av 576 av 577 medlemmar av Frankrikes tredje stånd och några få medlemmar av det första ståndet den 20 juni 1789 på en tennisbana nära Versaillespalatset. Eden kallas ofta på svenska för "Tennisbanans ed" (franska: Serment du Jeu de Paume) och räknas som ett avgörande steg i början av franska revolutionen.

Generalständernas möteslokal hade låsts av misstag, men det tredje ståndet ansåg att detta var en kränkning av deras rättigheter och var mycket arga på kungen. De ställde sig i en närliggande inomhustennisbana. De svor en ed att de inte skulle röra sig förrän "nationens röst hördes" och deras krav uppfylldes. De fick sällskap av adeln och prästerskapet.

Omröstningen hade alltid skett efter klass, och vanligtvis röstade prästerskapet och adeln för vad kungen ville, så medelklassens röst spelade ingen roll. Medelklassen hävdade att omröstningen borde ske "genom omröstning" och inte genom order, eftersom de hade fler representanter än de två första stånden tillsammans. De ville också att generalständerna skulle sammanträda som ett enda organ, så att omröstningen skulle ske genom omröstning, snarare än genom klassindelning.

En vecka senare gick kungen med på det och generalstaterna sammanträdde som "nationalförsamling".

Bakgrund

Under 1780‑talets Frankrike led staten av djupa ekonomiska problem, skakade av missväxt, höjda skatter och en växande kritik mot adelns och kungamakten privilegier. Generalständerna (États généraux) sammankallades i maj 1789 för att försöka lösa krisen, men det blev snabbt oenighet om själva röstningsformen. Det var i denna spända atmosfär som konflikten om tillträdet till möteslokalen och den efterföljande eden uppstod.

Vad löd eden?

Den exakta ordalydelsen som avsågs i eden formulerades i flera versioner, men kärnan var ett gemensamt löfte om att inte skingras förrän en konstitution upprättats. På franska uttrycktes det ungefär: de ne se sépareront pas, et de se rassembleront partout où les circonstances l'exigeront, jusqu'à ce que la constitution du royaume soit établie et affermie sur des bases solides. På svenska: de skulle inte skiljas åt förrän rikets konstitution var upprättad och stadfäst på solida grunder.

Konsekvenser och betydelse

Tennisbanans ed blev ett tydligt tecken på att tredje ståndet inte längre accepterade att styras ensidigt av kungen och de privilegierade ständerna. Genom att förklara sig som en gemensam nationalförsamling tog de ett steg mot en representativ ordning och en skriven konstitution. Händelsen ökade trycket mot enväldet och bidrog till att radikalisera situationen i Paris och resten av landet. Inom några veckor följde andra viktiga händelser, bland annat stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789, som ytterligare stärkte revolutionens momentum.

Efterspel och minne

Redan den 27 juni 1789 gjorde kungen delvis eftergifter och erkände upprättandet av nationalförsamlingen, men konflikten fortsatte under sommaren och hösten. Tennisbanans ed lever kvar i historien som en symbol för nationell enighet och motstånd mot despotism. Den används ofta som exempel på hur beslutsam kollektiv handling kan förändra politiska system och banade väg för idéerna om folkstyre och rättigheter som blev centrala i den franska revolutionens senare faser.

Sammanfattning: Tennisbanans ed den 20 juni 1789 var en symbolisk och praktisk markering av tredje ståndets krav på politiskt inflytande. Genom att svära att inte upplösa sig förrän en konstitution fanns på plats, etablerade de ett politiskt initiativ som snabbt utvecklades till revolutionär förändring.