Inom histologin är fettvävnad, ofta kallad kroppsfett eller bara fett, en vävnad som består av celler som kallas adipocyter. Dessa celler lagrar näringsämnen i form av fetter (främst triglycerider) i stora lipidkärnor. Utöver lagring fungerar fettvävnad som ett endokrint organ som producerar olika föreningar — så kallade adipokiner — däribland leptin, tumörnekrosfaktor alfa och interleukin 1 beta, vilka påverkar ämnesomsättning, aptit och inflammatoriska processer.

Typer av fettvävnad

  • Vit fettvävnad (WAT) — huvudsaklig lagringsform av energi. Cellerna är unilokulära (en stor lipidkula) och fungerar även som endokrint vävnads.
  • Brun fettvävnad (BAT) — specialiserad på värmeproduktion (termogenes) genom mitokondriellt uttryck av UCP1; cellerna är multilokulära (flera små lipidkärnor) och rika på mitokondrier.
  • Beige/brite fett — adipocyter med egenskaper mellan vit och brun fettvävnad; kan induceras att bli mer "bruna" vid kyla eller vissa hormonella stimuli.

Huvudfunktioner

  • Energiinlagring: triglycerider lagras i stora lipiddroppar och mobiliseras vid energibrist.
  • Endokrin funktion: frisätter adipokiner som reglerar aptit, insulinresistens, inflammation och lipidmetabolism.
  • Isolering och skydd: underhudsfett isolerar mot kyla; fettkuddar skyddar inre organ och leder.
  • Termogenes: särskilt brun fettvävnad kan förbränna fetter för att generera värme.

Cellbiologi och fettlagring

Adipocyter bildas från mesenkymala stamceller genom adipogenes. När energitillgången är hög omvandlas fria fettsyror till triglycerider och lagras i lipiddroppar omgivna av proteiner som perilipiner. Fettmassan kan öka genom hypertrofi (storlekstillväxt av befintliga adipocyter) eller hyperplasi (ökning av antalet adipocyter).

Vid behov mobiliseras triglycerider via lipolys; viktiga enzymer är ATGL (adipose triglyceride lipase) och hormon‑känsligt lipas (HSL). Lipolysen stimuleras av katekolaminer (t.ex. adrenalin) och natriuretiska peptider och hämmas av insulin.

Adipokiner och inflammation

Fettvävnad frisätter en rad biologiskt aktiva ämnen — adipokiner — som påverkar hela organismens homeostas. Exempel:

  • Leptin — reglerar aptit och energiutgifter; höga nivåer ses ofta vid fetma tillsammans med leptinresistens.
  • Adiponectin — förbättrar insulin känslighet och har antiinflammatoriska effekter (vanligtvis lägre vid fetma).
  • Tumörnekrosfaktor alfa (TNF-α), interleukin 1 beta (IL-1β) och interleukin 6 (IL-6) — proinflammatoriska cytokiner som kan bidra till systemisk låggradig inflammation och insulinresistens.

Dessa faktorer förklarar delvis kopplingen mellan ökad fettmassa och metabola sjukdomar som typ 2‑diabetes och hjärt‑kärlsjukdom.

Histologi

Under mikroskop syns vita adipocyter som stora celler med en enda lipidklump som trycker cellkärnan till periferin (unilokulär). Bruna adipocyter är mindre med många små lipiddroppar och ett rikligt antal mitokondrier. Fettvävnad är väl vaskulariserad och innerverad, vilket möjliggör snabb mobilisering och termogen respons.

Klinisk betydelse

  • Övervikt och fetma: ökad risk för typ 2‑diabetes, dyslipidemi, hypertoni, hjärt‑kärlsjukdom och non‑alcoholic fatty liver disease (NAFLD).
  • Lipodystrofier: rubbningar där fettmassa är onormalt fördelad eller saknas, vilket också leder till metabol dysfunktion.
  • Cachexi och undernäring: förlust av fettmassa kan indikera allvarlig sjukdom och försämrad prognos.

Sammanfattning

Fettvävnad är mer än bara energireserv — det är ett aktivt endokrint organ som deltar i energiomsättning, temperaturreglering och immunsvar. Balansen mellan olika typer av fettvävnad, adipokinsignalering och cellstorlek/-antal har stor betydelse för hälsa och sjukdom.