Lissabonfördraget – vad är det? EU:s fördrag som trädde i kraft 2009
Lär dig vad Lissabonfördraget är — EU:s fördrag från 2009 som definierar unionens regler, medlemsstaternas samarbete och ny maktbalans efter Maastricht och Rom.
Lissabonfördraget undertecknades den 13 december 2007 av 27 europeiska stater som är medlemmar i Europeiska unionen (EU). Det trädde i kraft den 1 december 2009. Det är nu det dokument som definierar unionen, men det är ingen konstitution. Det ger en gemensam uppsättning regler som medlemsstaterna har kommit överens om att använda i frågor där de har beslutat att samarbeta. Det fungerar bättre än tidigare fördrag som Romfördraget och Maastrichtfördraget. Det ger Europeiska unionen nya saker, till exempel:
Viktiga förändringar och nyheter i Lissabonfördraget
- Permanent ordförande för Europeiska rådet: En permanent ordförande (President of the European Council) utses för en mandatperiod på 2,5 år, med möjlighet till förlängning en gång. Detta gjorde arbetet i Europeiska rådet mer kontinuerligt och synligt.
- Hög representant för utrikes frågor: Funktionen ”High Representative” skapades för att samordna EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Rollen kombinerar ansvar i både rådet och kommissionen och stöds av European External Action Service (EEAS).
- EU får rättslig personlighet: Unionen kan nu sluta internationella avtal och företrädas som en enhet i internationella sammanhang.
- Medborgarinitiativet: En miljon medborgare från minst flera medlemsstater kan be kommissionen att lägga fram förslag på ny EU-lagstiftning genom det så kallade europeiska medborgarinitiativet.
- Stärkt Europaparlament: Beslutsprocessen reformerades (ordinarie lagstiftningsförfarande, tidigare kallat medbeslutande), vilket gav Europaparlamentet större inflytande och jämställd makt med ministerrådet i många politikområden.
- Fler områden med kvalificerad majoritet: Beslut i ministerrådet kan i större utsträckning fattas med kvalificerad majoritet istället för enhällighet, vilket underlättar beslutsfattande.
- Nationella parlamentens roll stärks: Nationella parlament ges större möjligheter att övervaka att EU inte bryter mot subsidiaritetsprincipen. Ett tidigt varningssystem (’’yellow/red card’’) kan användas för att utmana förslag som anses inkräkta på medlemsstaternas befogenheter.
- Styrning av kompetenser: Fördraget klargör fördelningen av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna genom kategorierna exklusiva, delade och stödjande kompetenser.
- Skydd för grundläggande rättigheter: EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna blev rättsligt bindande för EU:s institutioner och för medlemsstater när de tillämpar EU-rätten, vilket tydliggjorde rättighetsskyddet.
- Solidaritets- och försvarsklausuler: Fördraget innehåller både en solidaritetsklausul (vid katastrofer och terrorattacker) och en bestämmelse om ömsesidigt försvar (artikel 42.7 TEU).
- Förenklade ändringsförfaranden: Fördraget införde vissa förenklade metoder för att ändra vissa delar av samarbetet och så kallade "passerelle"-klausuler som gör det möjligt att byta beslutsläge (t.ex. från enhällighet till kvalificerad majoritet) under vissa villkor.
Varför det inte är en konstitution
Lissabonfördraget samlar och uppdaterar reglerna för hur EU ska fungera, men det ersätter inte medlemsstaternas konstitutioner och upprättar ingen enskild EU-constitution. Fördraget är en mellanstatlig överenskommelse — medlemsländerna behåller sin suveränitet och fördragen måste ratificeras enligt varje lands egna konstitutionella sätt (t.ex. parlamentariskt godkännande eller folkomröstning).
Ratificering och inträde i kraft
Ratifikationen gick inte helt utan problem. I en folkomröstning i Irland röstade väljarna först nej 2008, vilket försenade processen. Efter ytterligare garantier och förtydliganden hölls en ny omröstning 2009 där Irland godkände fördraget. När alla medlemsstater ratificerat trädde Lissabonfördraget i kraft den 1 december 2009.
Påverkan och kritik
Förespråkare menar att Lissabonfördraget gjorde EU mer effektivt, tydligare och mer demokratiskt genom att stärka Europaparlamentet, involvera nationella parlament och möjliggöra snabbare beslut. Kritiker anser att förändringarna var begränsade och att fördraget inte löste grundläggande frågor om demokratisk legitimitet eller komplexiteten i EU:s beslutsfattande. Vissa var också oroade över att fler beslut med kvalificerad majoritet minskar medlemsstaternas inflytande i känsliga frågor.
Sammanfattning
Lissabonfördraget är det nuvarande ramverket för hur EU fungerar. Det har infört flera institutionella och procedurmässiga förändringar för att göra unionen mer handlingskraftig och sammanhållen, samtidigt som det klargjort rättigheter och ansvar både för EU-institutionerna och medlemsstaterna.
Sök