En Trireme är ett gammalt årddrivet krigsfartyg som drivs av cirka 170 årsmän. Fartyget var långt och smalt, byggt för hastighet och manövrerbarhet, med tre nivåer av åror på vardera sidan och ett segel som användes för förflyttning vid lugnare vind eller för längre transporter. På fören fanns en pansrad ramsnäbb (en kraftigt förstärkt stäv) som användes för att skära in i eller slå sönder fiendens skrov; spetsen var ofta täckt med brons och kunde effektivt bryta igenom träfartyg.

Triremen användes av folk runt Medelhavet från omkring 700-talet till 400-talet f.Kr. och har fått sitt namn från de tre raderna med åror på varje sida, bemannade med en man per åra. Roddarna var i många fall inte slavar, utan fria män som kunde vara medborgare, hyrda betalda roddare eller lägre stående samhällsgrupper som fick lön för sitt arbete. I det antika Grekland var många hopliter (tunga infanterister) tvungna att utrusta sig själva, vilket gjorde att fattigare män ofta fick sin försörjning genom att ro i flottan under krigstid. Roddarna måste öva intensivt: triremen krävde perfekt samordning för att kunna accelerera snabbt, stanna, svänga och utföra rammanevrar under strid.

Roddarnas placering följde ofta en indelning med tre nivåer som på grekiska kallas thranites (översta raden), zygites (mellersta) och thalamites (understa). Varje roddare hanterade sin egen åra, men arbetet var tekniskt krävande eftersom årlängd och hävstångseffekt varierade mellan nivåerna.

Förutom roddare fanns det cirka 30 andra i besättningen på en trireme. En del var sjömän som skötte segel och styrning, andra var mariner och soldater som sköt pilar eller kastvapen och försökte borda fiendefartyg för närstrid med svärd och spjut. Mannen som styrde triremen kallades av grekerna för en kubernete. Från det grekiska ordet kubernētēs härstammar senare former i latin och europeiska språk — via latinets gubernator har det bland annat gett upphov till det engelska ordet Governor, som betecknar en person som styr eller leder.

Eftersom triremer hade många män på ett ganska smalt skrov kunde de inte ligga ute på öppet hav under långa perioder utan stöd. Det var vanligt att man gick i land varje kväll: besättningen drog upp fartyget på stranden, vårdade det och sov intill det. Fartyget byggdes för lätt vikt och snabbhet snarare än stor uthållighet eller lastkapacitet.

Före strid togs ofta mast och segel bort och lämnades på stranden för att fartyget skulle vara lättare och säkrare att hantera i manövrar. Under sjöslag dominerade två huvudmetoder: rammningar (att slå in i fiendens sida med ramsnäbben för att göra hål eller kapa rigg och åror) och bordningar (att komma intill, fästa hoppar och kasta sig över till fiendens däck för närstrid). Vissa triremer kunde vara utrustade med lätta skjutvapen, och katapulter eller ballister användes i viss mån i senare perioder, men sådan artilleri var svårt att använda effektivt på ett lättviktigt och rörligt fartyg som en trireme.

Många antika sjöslag involverade stora flottor med hundratals triremer. I det välkända slaget vid Salamis 480 f.Kr. deltog enligt antika källor omkring 360 grekiska fartyg mot mellan 600 och 800 persiska fartyg. Aten utvecklade under 400-talet f.Kr. en stark triremeflotta som låg till grund för dess sjödominans och ekonomiska makt.

Byggnadstekniken för triremer kännetecknades av en lätt och smal köl- och spantkonstruktion med tunna bordläggningsplankor som ofta sammanfogades med tappfogar (mortise-and-tenon). Ett typiskt trireme var ungefär 35–40 meter lång och 4–6 meter bred, med grunt djupgående för att kunna ligga nära strand och för att underlätta snabb manöver. I kraftiga neddrag kunde en trireme göra korta spurter på kanske 8–12 knop, men under längre förflyttningar höll den lägre fart.

Under Hellenistisk och senare romersk tid förändrades sjökriget och större fartygstyper (t.ex. fyr- och femraderade fartyg) blev vanligare, vilket bidrog till triremens nedgång. Arkeologiska fynd, samt modern återuppbyggnadsexperiment som rekonstruktionen "Olympias" på 1980-talet, har gett viktig kunskap om triremers prestanda, bemanning och behov av underhåll — de visar hur krävande livet ombord var och hur beroende fartygen var av skickliga och välkoordinerade besättningar.

Sammanfattningsvis var triremen ett snabbt, manövrerbart och taktiskt specialiserat krigsfartyg som spelade en central roll i antikens marina maktkamp i Medelhavet. Dess design och användning avspeglade en sjökrigföring där snabbhet, samordning och rammanevrar i hög grad avgjorde utfallet av strider.