En Uniform Resource Locator, ofta förkortad URL och på svenska vanligen kallad webbadress, är en standardiserad textsträng som pekar ut var en resurs finns och vilken metod som ska användas för att nå den. En URL används för att få en webbläsare eller annat program att hämta en resurs från en annan dator, till exempel en webbsida, bild eller fil. För definitioner och teknisk dokumentation finns det en formell standard som beskriver syntax och tolkning.
Vad en URL gör och hur den används
I praktiken skriver eller klickar användaren på en URL i en webbläsare eller i en app för att anropa en server. En webbadress kan peka till en webbsida, en tjänst på en webbserver eller en annan resurs tillgänglig via nätverket, ofta över Internet (Internet). När användaren klickar på en länk (hyperlänk) skickas vanligtvis en förfrågan till servern enligt det protokoll som anges i URL:en.
Vanliga delar i en URL
- Schema (protokoll): anger vilken överföringsmetod som används, till exempel http eller https. I teknisk dokumentation benämns detta ofta schema. För webben är HTTP/HTTPS de vanligaste.
- Autoritet (host): domännamn eller IP-adress för den dator som tillhandahåller resursen, till exempel example.com. I host-delen syns ofta värdnamnet och ibland prefix som www.
- Sökväg (path): pekar till en specifik fil, katalog eller script på servern, till exempel /katalog/dokument.html.
- Frågesträng (query): börjar med ett frågetecken ? och innehåller parametrar som skickas till servern, ofta i form nyckel=värde.
- Fragment: text efter ett hash-tecken # som adresserar en plats i det hämtade dokumentet (klientside-navigering).
Exempel och former
En fullständig (absolut) URL kan se ut så här: https://example.com/path/page.html?query=1#section. I många system finns också relativa URL:er, som /path/page.html, vilka tolkas i relation till den aktuella adressen. Absoluta URL:er är nödvändiga när en adress ska delas eller användas utanför sitt ursprungliga sammanhang.
Historia, standardisering och begreppsmässig skillnad
Begreppet URL härstammar från den tidiga utvecklingen av World Wide Web i början av 1990‑talet och formades i samband med Tim Berners‑Lee:s arbete. Sedan dess har syntax och tolkning preciserats i internetstandarder och RFC-dokument (t.ex. RFC 3986). En URL är en sorts URI (Uniform Resource Identifier) som både identifierar och anger hur en resurs ska nås; termen URN (Uniform Resource Name) används för identifierare som inte anger en åtkomstmetod.
Användning, viktiga skillnader och säkerhet
URL:er är centrala för navigering, länkdelning och API-anrop. De används i webbläsare, e‑post, dokument och appar. Vissa aspekter är viktiga att känna till: procent‑kodning (encoding) hanterar specialtecken i sökvägar och parametrar, internationella domännamn kan representeras med punycode, och manipulering av URL:er används ibland i phishing och andra attacker. Därför bör man alltid kontrollera att en länk pekar mot en förväntad domän innan man följer den.
Sammanfattning
En URL är en strukturerad text som gör det möjligt att lokalisera och hämta resurser på nätet. Genom sina delar — schema, host, path, query och fragment — beskriver den både var resursen finns och hur den ska nås. För vidare läsning och teknisk dokumentation se standard eller andra tekniska källor, och för vardaglig användning är det bra att känna till skillnaden mellan absoluta och relativa adresser.
