Vibrio – gramnegativa, böjda stavbakterier som orsakar skaldjursinfektioner

Lär dig om Vibrio — böjda, gramnegativa stavbakterier i saltvatten som orsakar skaldjursinfektioner, symtom, smittvägar och förebyggande åtgärder.

Vibrio är ett släkte av gramnegativa bakterier som har en böjd stavform och av vilka flera arter kan orsaka livsmedelsburna infektioner, vanligen i samband med att man äter otillräckligt kokta skaldjur. Vibrio finns vanligtvis i saltvatten och är fakultativa anaerobier som testar positivt för oxidas och inte bildar sporer. Alla medlemmar av släktet är rörliga och har polära flageller med skidor. Nya fylogenier har konstruerats på grundval av en rad gener (multilocus sequence analysis).

Namnet Vibrio kommer från Filippo Pacini som isolerade mikroorganismer som han kallade "vibrioner" från kolerapatienter år 1854.

Vanliga arter och vilka sjukdomar de ger

De viktigaste arterna för mänsklig hälsa är bland annat Vibrio cholerae, Vibrio parahaemolyticus och Vibrio vulnificus.

• Vibrio cholerae (särskilt serogrupperna O1 och O139) kan orsaka kolera — en svår, mycket vattentunn diarrésjukdom som leder till snabb vätskeförlust om den inte behandlas. Andra icke-O1/ non-O139-stammar ger oftast mildare gastroenterit eller sårinfektioner.
• Vibrio parahaemolyticus är en vanlig orsak till matförgiftning efter konsumtion av råa eller otillräckligt tillagade skaldjur (särskilt ostron) och ger ofta diarré, magkramper, illamående och kräkningar.
• Vibrio vulnificus kan ge livshotande blodförgiftning (sepsis) och allvarliga sårinfektioner, särskilt hos personer med lever-nedsättning, kronisk alkoholism eller järnöverskott. Mortalitetsgraden vid invasiva infektioner är hög.

Smittvägar och riskfaktorer

De vanligaste smittvägarna är:

• Konsumtion av råa eller otillräckligt tillagade skaldjur, framför allt ostron.
• Exponering för förorenat saltvatten genom bad eller arbete i havet, särskilt om man har öppna sår eller skador.
• Kontaminering av dricksvatten (vid koleraepidemier).

Riskfaktorer för allvarlig sjukdom inkluderar kronisk leversjukdom, immunosuppression, diabetes och andra tillstånd som påverkar kroppens förmåga att försvara sig. Äldre personer och personer med underliggande sjukdom löper större risk för invasiva infektioner.

Diagnostik

Diagnos baseras på klinisk bild i kombination med odling och molekylära metoder:

• Odling på selektiva medier som TCBS-agar (thiosulfate-citrate-bile-salts-sucrose) används rutinmässigt; olika arter kan ge karakteristiska kolonifärger (t.ex. gula kolonier för sockerfermenterande V. cholerae).
• Gramfärgning visar gramnegativa, böjda stavar. Bakterierna är oxidastestpositiva och rörliga med polära flageller.
• Molekylära metoder (PCR) och sekvensering används för snabb identifiering, serotypning och för att påvisa virulensgener (t.ex. genen för koleratoxin, ctx).

Behandling

Behandling beror på infektionstyp och svårighetsgrad:

• Vid kolera är snabb och adekvat rehydrering (oral rehydreringslösning eller intravenös vätskebehandling) central och livräddande. Antibiotika kan förkorta sjukdomstiden och minska utsöndring av bakterier vid svårare fall.
• Vid svåra gastroenteriter eller invasiva infektioner rekommenderas antibiotika. Vanliga val är doxycyklin eller azitromycin; vid sepsis och svåra sårinfektioner kan kinoloner eller tredje generationens cefalosporiner användas enligt lokala riktlinjer och antibiogram.
• Vid V. vulnificus-sårinfektioner kan snabb kirurgisk handläggning (debridering) och intensiv antibiotikabehandling vara nödvändiga.

Förebyggande åtgärder

• Koka eller tillaga skaldjur ordentligt innan konsumtion. Undvik råa ostron och andra råa skaldjur om du tillhör en riskgrupp.
• Tvätta händer noggrant och använd säkra vattenkällor, särskilt i områden med koleraproblem.
• Undvik bad i förorenat vatten eller kontakt mellan öppna sår och havsvatten. Täck sår och rengör dem noggrant om exponering skett.
• Allmän övervakning av vattenkvalitet och livsmedelssäkerhet, samt snabb folkhälsoreaktion vid utbrott, minskar spridning.

Miljö, epidemiologi och påverkan av klimat

Vibrio-arter lever naturligt i kustnära marin miljö och är ofta knutna till varmare perioder med högre salthalt eller temperaturer. På senare tid har man sett en ökning av infektioner i vissa regioner, sannolikt kopplat till stigande havstemperaturer och ändrade miljöförhållanden. Därför är klimatförändringar en viktig faktor som kan påverka förekomst och ge mer frekventa eller utbredda utbrott.

Historiska noteringar

Som nämnts ovan beskrev Filippo Pacini 1854 de första "vibrionerna". Senare, under 1800-talet, bidrog även andra forskare (bland dem Robert Koch) till identifieringen och kopplingen mellan dessa mikroorganismer och koleraepidemier.

Sammanfattningsvis är Vibrio ett marinbundet släkte med flera arter av betydelse för människors hälsa — från matförgiftning till livshotande infektioner — och förebyggande insatser som säker livsmedelshantering, skydd av sår och uppmärksamhet på vattenkvalitet är centrala.

Sök med bokstav