Synskärpa (VA/visus) – vad det är, hur den mäts och normalvärden

Synskärpa (VA/visus): Förstå vad det är, hur det mäts och vilka normalvärden som gäller — praktisk guide för bättre ögonhälsa.

Synskärpa (VA) är skärpa eller klarhet i synen, särskilt i formsynen, som beror på näthinnans skärpa i ögat, nervsystemets känslighet och hjärnans tolkningsförmåga. Synskärpa beskriver hur väl ögat kan särskilja fina detaljer och former och är därför ett centralt mått vid bedömning av visuell funktion.

VA är ett kvantitativt mått på förmågan att identifiera svarta symboler på en vit bakgrund på ett standardiserat avstånd när symbolernas storlek varierar. VA representerar den minsta storlek som kan identifieras på ett tillförlitligt sätt. VA är det vanligaste kliniska måttet på visuell funktion och används för att följa upp synförändringar, bedöma behov av glasögon eller behandling, och för medicinska samt administrativa ändamål.

Vissa personer kan drabbas av andra synproblem, t.ex. färgblindhet, minskad kontrastkänslighet eller oförmåga att följa snabbt rörliga föremål, men ha normal synskärpa. Normal synskärpa betyder alltså inte normal syn i alla avseenden. Anledningen till att synskärpa används i stor utsträckning är att det är ett test som mycket väl motsvarar de normala dagliga aktiviteter som en person kan klara av, och utvärderar deras nedsättning för att klara av dem.

Hur synskärpa mäts

Synskärpa mäts vanligen med syntavlor på bestämda avstånd. De vanligaste metoderna är:

• Snellen-tavla: bokstäver eller symboler i olika storlekar, ofta angivna som bråk (t.ex. 6/6 eller 20/20). Test utförs vanligtvis på 6 meter (20 fot).
• ETDRS/logMAR-tavla: standardiserad tavla som används vid forskning och kliniska prövningar. Ger noggrannare och mer reproducerbara värden och anges i logMAR (logarithm of the Minimum Angle of Resolution).
• Landolt-ringar eller ”Tumbling E”: används när läsbarhet av bokstäver är begränsad (barn eller personer som inte kan alfabetet).
• Närsynstest: för att mäta läsavståndssyn med Jaeger- eller andra närsynstavlor.

Vid mätning testas ofta varje öga för sig (monokulärt), både utan och med bästa korrektion (glasögon eller kontaktlinser). Resultatet kan anges i tre vanliga format:

• Snellen-fraktion: t.ex. 6/6 (svensk standard), där första talet är testavståndet och andra talet anger den minsta avståndet vid vilket en normal person kan läsa bokstaven.
• Decimalnotation: t.ex. 1,0 (motsvarande 6/6), 0,5 (motsvarande 6/12).
• logMAR: t.ex. 0,0 = 6/6, 0,3 ≈ 6/12. logMAR ger jämnare skalsteg och används ofta i forskning.

Exempel på konvertering:

• 6/6 = 1,0 decimal = logMAR 0,0
• 6/12 = 0,5 decimal ≈ logMAR 0,3
• 6/60 = 0,1 decimal = logMAR 1,0

Normalvärden och grader av synnedsättning

Generellt betraktas 6/6 (1,0) som normalt eller "fullgod" synskärpa. Vissa personer kan ha bättre än normalt, t.ex. 6/5 eller 6/4. Hur man definierar nedsatt syn varierar beroende på kontext, men vanliga kategorier (enligt WHO:s klassificering) är:

• Normal syn: 6/6 till 6/18 (beroende på kontext), ofta 6/6 anses normalt.
• Måttlig synnedsättning: synskärpa sämre än 6/18 men bättre än eller lika med 6/60.
• Grav synnedsättning / svår synnedsättning: sämre än 6/60 men bättre än eller lika med 3/60.
• Blindhet: vanligen definierat som synskärpa sämre än 3/60.

Dessa gränser används i epidemiologi och hälsoplanering. För praktiska ändamål, till exempel körkortskrav eller arbetsrelaterade bedömningar, gäller andra specifika gränsvärden som kan variera mellan länder och myndigheter.

Faktorer som påverkar synskärpa

Flera tillstånd och externa faktorer kan påverka mätningen och den faktiska synfunktionen:

• Refraktionsfel: närsynthet, översynthet eller astigmatism — ofta förbättras synskärpan med rätt glasögon eller kontaktlinser.
• Mediaopaciteter: grå starr (katarakt) eller korneala ärr minskar skärpa.
• Retinala och optiska nervsjukdomar: t.ex. makuladegeneration, diabetisk retinopati eller glaukom.
• Amblyopi: nedsatt synskärpa i ett öga som inte kan korrigeras fullt ut med glasögon.
• Oljudligt testförfarande: dålig belysning, fel avstånd, patientens förståelse eller samarbetsförmåga kan ge felaktiga resultat.
• Torra ögon eller ögonlockspåverkan: ger tillfällig sänkning av synskärpan.

Praktiskt vid undersökning

• Testa varje öga separat och anteckna om mätningen gjordes utan eller med korrektion (glasögon/linser).
• Använd pinhole-test för att avgöra om nedsättningen beror på refraktionsfel (förbättring genom pinhole tyder på refraktionsfel).
• Vid osäkerhet, upprepa testet eller använd standardiserad logMAR/ETDRS-tavla för bättre reproducerbarhet.
• För barn används anpassade metoder (symboltavlor, preferential looking, elektrofysiologiska tester) om vardera testet inte är möjligt.

Klinisk betydelse och åtgärder

En försämring i synskärpa kräver oftast utredning för orsak. Vanliga åtgärder inkluderar synundersökning med noggrann refraktion, okulär status med spaltlampa, fundusundersökning och vid behov bilddiagnostik (till exempel OCT). Behandlingsalternativen kan vara glasögon/linser, kirurgi (till exempel kataraktoperation), medicinsk behandling eller remiss till specialist för vidare utredning. Vid bestående nedsättning kan hjälpmedel, synrehabilitering och anpassningar i vardagen vara aktuella.

Sammanfattningsvis är synskärpa ett enkelt men mycket användbart mått på visuell funktion. Det ger en kvantitativ bild av förmågan att urskilja detaljer, men kompletteras ofta med andra tester för att få en fullständig bild av en persons synhälsa.

Frågor och svar

F: Vad är synskärpa?

F: Vilka faktorer påverkar synskärpan?

F: Hur mäts synskärpan?

F: Är synskärpa det enda måttet på synfunktion?

F: Varför används synskärpa i så stor utsträckning?

F: Kan någon ha normal syn men onormal synskärpa?

F: Vilken är den vanligaste kliniska mätningen av synfunktionen?

Sök med bokstav