Vulvacancer är en sjukdom där celler i kroppen växer okontrollerat i eller på vulvan. Vulvan är den yttre delen av de kvinnliga könsorganen. Den har två hudveck som kallas för blygdläpparna. Vulvacancer uppstår oftast på de inre kanterna av blygdläpparna. Cancer benämns alltid efter den del av kroppen där den börjar, även om den senare sprider sig till andra kroppsdelar. När cancer börjar i slidan kallas den för vaginalcancer. Vaginan, även kallad förlossningskanalen, är den ihåliga, rörliknande kanalen mellan livmoderns botten och kroppens utsida. När vulvacancer upptäcks tidigt fungerar behandlingen bäst.

Vad är vulvacancer?

Vulvacancer är en ovanlig form av gynekologisk cancer som kan uppträda i flera olika typer av celler. Den vanligaste formen är plattcellscarcinom (skivepitelcancer), men det finns också andra typer som melanom, adenocarcinom och basocellscancer. Sjukdomen kan växa ytligt i huden eller tränga djupare in i vävnaden och sprida sig till lymfkörtlar och andra organ.

Vanliga symtom

Symtomen kommer ofta gradvis och kan misstas för mindre allvarliga hudbesvär. Kontakta vården om du får något av följande och det inte förbättras:

  • Bestående klåda eller irritation i vulva
  • En knöl, förhårdnad eller svullnad på vulvan
  • Sår eller områden som blöder eller inte läker
  • Smärta eller obehag vid samlag
  • Ovanliga flytningar eller blödningar från vulva eller vagina
  • Förändring i hudens färg eller tjocklek på vulva

Orsaker och riskfaktorer

Exakt varför vulvacancer uppstår varierar, men flera riskfaktorer är kända:

  • HPV-infektion: vissa typer av humant papillomvirus (HPV), särskilt högrisktyper, kan öka risken för vulvacancer. HPV-relaterade cancerformer tenderar att drabba något yngre kvinnor.
  • Lichen sclerosus och andra kroniska hudsjukdomar: långvariga förändringar i huden på vulva kan öka risken, särskilt hos äldre kvinnor.
  • Ålder: risken ökar med stigande ålder, vanligast hos kvinnor över 60 år.
  • Rökning: kopplas till ökad risk för flera gynekologiska cancerformer.
  • Immunsuppression: nedsatt immunförsvar (till exempel efter organtransplantation eller vid vissa mediciner) kan öka risken.

Hur ställs diagnosen?

Diagnosen börjar ofta med en gynekologisk undersökning där läkaren inspekterar och palperar vulvan. För att fastställa vad en förändring är krävs vanligtvis en biopsi (vävnadsprov) från det misstänkta området. Vid behov görs också ytterligare undersökningar för att se om cancern spridit sig:

  • Bilddiagnostik som MRT, CT eller PET/CT för att kartlägga lokalt djup och avlägsna spridningar.
  • Palpation och/eller ultraljud av lymfkörtlar i ljumskar.
  • Sentinel node-undersökning eller lymfkörtelutrymning för att bedöma spridning till lymfkörtlar.

Stadium och spridningssätt

Stadieindelningen (FIGO) bygger på tumörens storlek, djupväxt och om lymfkörtlar eller avlägsna organ är påverkade. Vulvacancer sprider sig först lokalt och till regionala lymfkörtlar i ljumskarna. Spridning till avlägsna organ är mindre vanlig tidigt i sjukdomsförloppet.

Behandling

Behandlingen anpassas efter tumörtyp, tumörens storlek, utbredning, lymfkörtelstatus och patientens allmäntillstånd. Huvudprinciperna är:

  • Kirurgi: vanligaste behandlingen. Mindre tumörer kan tas bort med lokal excision (bred lokal kirurgi). Större tumörer kan kräva mer omfattande operationer som partiell eller radikal vulvektomi och bedömning eller borttagning av lymfkörtlar (sentinel node eller inguinal-femoral lymfkörtelutrymning).
  • Strålbehandling: används som primär behandling i vissa fall eller som tillägg (adjuvant) vid risk för återfall, exempelvis vid positivt körtelfynd eller ofullständiga kirurgiska marginaler.
  • Cellgiftsbehandling (kemoterapi): kan användas vid avancerad sjukdom eller i kombination med strålbehandling för att minska tumörens storlek inför operation eller som palliativ behandling.
  • Mål- och immunterapi: vid spridd eller återkommande sjukdom kan nyare läkemedel och kliniska prövningar vara ett alternativ. Diskussion med en onkolog ger information om aktuella möjligheter.

Förebyggande

  • HPV-vaccination: skyddar mot de HPV-typer som kan orsaka flera gynekologiska cancerformer och är ett effektivt förebyggande verktyg.
  • Rökstopp och minskad exponering för andra kända riskfaktorer.
  • Tidig behandling och uppföljning av kroniska hudsjukdomar i vulva, till exempel lichen sclerosus.
  • Regelbunden kontakt med vården vid långvariga besvär i underlivet.

Prognos

Prognosen beror framför allt på hur tidigt sjukdomen upptäcks och om lymfkörtlar är drabbade. Vid upptäckt i tid och lokaliserad tumör är chanserna för bot goda; spridning till lymfkörtlar försämrar prognosen. Uppföljning efter behandling är viktig för att upptäcka återfall tidigt.

När ska du söka vård?

Sök vård om du får bestående symtom i vulva som inte försvinner efter några veckor, särskilt om du ser en knöl, ett sår som inte läker, blödning eller stark klåda. Tidig utredning ger bättre möjligheter till effektiv behandling.

Uppföljning och stöd

Efter behandling erbjuds regelbundna kontroller för att följa läkning och upptäcka eventuella återfall. Psykologiskt stöd, sexologisk rådgivning och fysioterapi (t.ex. bäckenbottenträning) kan vara viktiga delar i återhämtningen och för att hantera kroppsliga och emotionella förändringar efter behandling.

Om du vill ha mer detaljerad information om utredning, behandling eller stödjande vård kan du vända dig till din vårdcentral eller en specialistmottagning för gynekologisk onkologi.