Windscale-branden 1957: Storbritanniens första kärnkraftsolycka

Windscale-branden 1957 – Storbritanniens första kärnkraftsolycka. Hemligstämplat radioaktivt nedfall, långsiktiga hälsokonsekvenser och kostsam sanering vid Sellafield.

Windscale-branden var en förödande brand i Storbritanniens första kärnreaktor i Windscale (på senare tid en del av anläggningen Sellafield) i oktober 1957. Branden orsakade utsläpp av radioaktivt nedfall som spreds över hundratals kilometer och gav mätbar kontaminering i delar av norra England, Skottland och andra delar av norra Europa. En del av den farligaste kontamineringen hölls hemlig under en tid och fulla följder av olyckan framkom först senare när dokument offentliggjordes. I den brandskadade reaktorkärnan finns fortfarande skadade bränsleelement, som innehåller uran, kvar och deras säkra borttagning blev en komplicerad och långdragen process. Enligt officiella uppskattningar kan upp till hundra personer senare ha avlidit till följd av föroreningen. Saneringen och efterarbetet kostade över hundra miljoner pund. Branden i Windscale var den första allvarliga branden i en kärnteknisk anläggning i Storbritannien och fick stor betydelse för hur man senare arbetade med säkerhet och insyn inom kärnindustrin.

Bakgrund

Reaktorn i Windscale byggdes under 1940–1950‑talen för att producera plutonium för Storbritanniens kärnvapenprogram och var av en typ som använde grafit som moderator. Under drift kunde det uppstå så kallad Wigner‑energi i grafiten, vilket ibland behandlades genom särskilda uppvärmningsrutiner. I oktober 1957 ledde en sådan rutin och efterföljande driftshändelser till att en brand startade i reaktorkärnan.

Tidslinje och händelseförlopp

• Branden upptäcktes i början av oktober 1957 och pågick i flera dagar innan den kunde bringas under kontroll.
• Under och efter branden släpptes radioaktiva ämnen ut i luften och spreds med vindarna.
• Myndigheter och ansvariga vid anläggningen genomförde åtgärder för att begränsa utsläpp och påverkan, men informationen till allmänheten var under en tid ofullständig.
• En officiell utredning ledd av Sir William Penney genomfördes för att fastställa orsaker och rekommendera åtgärder.

Hälsopåverkan och miljö

Det radioaktiva nedfallet innehöll flera olika isotoper, däribland jod‑131, som är särskilt viktig för bedömningar av strålningsrisk eftersom den kan koncentreras i sköldkörteln. Mätningar visade förhöjda halter i miljö och livsmedel i vissa områden, och som en följd infördes begränsningar och kontroller, bland annat av mjölk i vissa regioner.

Exakta långtidskonsekvenser för hälsan har varit föremål för forskning och debatt. Officiella rapporter har uppskattat att upp till cirka hundra framtida cancertillfällen kan ha orsakats av utsläppet, men olika studier ger något skiftande resultat beroende på metodik och antaganden.

Sanering, kostnader och efterspel

Saneringen av området och arbetet med att hantera den skadade reaktorn blev både tekniskt och ekonomiskt krävande. Kostnaderna uppgick till över hundra miljoner pund och vissa arbeten på platsen fortsatte under många år. Reaktorn omorganiserades och anläggningen fick så småningom namnet Sellafield. Händelsen ledde också till förändringar i driftprocedurer, säkerhetskrav och rapporteringsrutiner inom kärnindustrin i Storbritannien och internationellt.

Politisk och allmän reaktion

Windscale‑branden väckte stor uppmärksamhet och kritik, särskilt kring bristen på öppenhet i de första veckorna efter olyckan. När mer information blev offentlig och utredningsresultaten publicerades, stärktes kraven på bättre säkerhet, oberoende granskningar och mer transparens gentemot allmänheten.

Sammanfattningsvis är Windscale‑branden 1957 ett tidigt och viktigt exempel på riskerna med civila och militära kärntekniska program. Olyckan påverkade både människors förtroende för kärnteknik och hur man i praktiken utformar säkerhetskultur, myndighetskontroll och beredskap för olyckor inom branschen.

Sök med bokstav