135-film, vanligtvis benämnd 35 mm-film, är det i praktiken mest använda filmformatet för stillbildsfotografi. Namnet 135 är den officiella beteckningen i ISO-standarden (ISO 1007) och avser en 35 mm bred bärare monterad i en ljustät metallkassett som gör att rullarna kan sättas in och tas ut i kameran i dagsljus. Formatet har blivit synonymt med småbildsfotografi tack vare sin standardisering, tillgänglighet och ett stort utbud av filmer och kameror.

Tekniska egenskaper

Standardramen för 135-film är 24 × 36 mm, vilket ofta kallas "full frame" i digitalfotografins värld. En vardera rulle levereras normalt med 12, 24 eller 36 exponeringar, men det finns även specialrullar med fler eller färre rutor. Filmen är perforerad längs båda kanterna med samma hålavstånd som den traditionella 35 mm biograffilmen, vilket förenklar mekanisk framdragning och fästen.

Formatets delar och variationer

  • Metallkassett med enkelspoligt utförande – möjliggör dagsljusladdning.
  • Olika kemiska typer: färgnegativ (bearbetas i C-41), positiv/diapositiv (E-6) och svartvit (olika framkallningsprocesser).
  • Variationer i känslighet (ISO/ASA), kornighet och kontrast – från fin korniga högkvalitetsfilmer till grovkorniga filmer för speciella uttryck.
  • Senare tillkom funktioner som DX-kodning på kassettens yta för automatisk filmkänslighetsavläsning i kameror.

Historia och utveckling

135-formatet introducerades av Kodak 1934 som ett praktiskt alternativ för stillbildsfotografering och fick snabbt genomslag. Under 1900-talet etablerade sig 35 mm som det dominerande formatet för konsument- och proffsfotografer, delvis tack vare ett stort urval kameror – från rangefinders till SLR-modeller – och ett omfattande utbud av filmtyper från flera tillverkare. Trots att andra småformatslösningar och automatiska system (till exempel APS) senare konkurrerade om marknaden, har 135-film bibehållit sin ställning som ett standardformat.

Användning, framkallning och digitalisering

Färgnnegativfilm framkallas normalt i C-41-processen och diabilder i E-6; svartvit film kräver separata kemikalier och metoder. Efter framkallning kan negativa skannas för bearbetning och arkivering i digitalt format, eller plåtas av/framkallas för kopiering på fotopapper. Tekniker som push- och pull-framkallning används för att medvetet påverka exponering och kontrast vid svåra ljusförhållanden.

Betydelse och jämförelser

135-filmens fördelar är standardisering, kompakt format och ett stort ekosystem av kameror, objektiv och laboratorier. Jämfört med mellanformat (t.ex. 120-film) ger 35 mm mindre negativyta och därmed i princip lägre detaljupplösning och annorlunda bildkaraktär, men formatet är mer lätthanterligt och bärbart. Sedan den digitala fotografins genombrott har kommersiell användning minskat, men formatet har upplevt en livskraftig revival bland entusiaster, konstnärer och utbildningsmiljöer som uppskattar filmens estetiska egenskaper.

För mer generell information om filmmaterial och standarder, se filmstruktur och standarder. För historisk bakgrund om upphov och kommersiell spridning, se material relaterat till Kodak. Jämförelser med andra filmformat finns i informationskällor om 120-film och om alternativa konsumentformat som APS. Tekniska detaljer om perforeringar och samband med biograffilm behandlas i källor om 35 mm-filmteknik.