Fotografisk film är en tunn skiva eller remsa av en belagd bas, ofta kallad plastplatta, som används för att spela in bilder. Basen (filmens "stomme") är vanligtvis gjord av polymer (till exempel polyester) eller tidigare av cellulosaacetat; på den finns ett tunt lager av gelatin med finfördelade ljuskänsliga partiklar (silverhalogenid). När filmen utsätts för ljus skapas en osynlig latenta bild i emulsionen eftersom kristallerna reagerar; emulsionen är alltså känslig för ljus. Filmen levereras skyddad i ljämt förslutna kasetter eller förpackningar så att den inte exponeras av misstag.

Hur många exponeringar rymmer en film?

Antalet bilder per rulle varierar med formatet. För 35 mm-film är de vanligaste alternativen 24 eller 36 exponeringar, men det finns också rullar med 12, 20 eller andra antal. 120/220-rullar för mellanformat (medium format) ger olika antal exponeringar beroende på kamerans bildruta (t.ex. 12, 16 eller 10). Stora arkfilmer (large format) är enstaka ark — en exponering per ark.

Typer av film

  • Svartvit film – registrerar luminans (ljus och skugga) utan färginformation. Enkelt att framkalla i mörkrum med standardkemikalier (utvecklare, stoppbad, fix).
  • Färgnegativ film – vanlig för färgnegativ framkallning (C-41-process). Ger negativ i färger som sedan skrivs ut eller skannas och inverteras digitalt.
  • Färgdia / Positiv film – ger färgpositiver direkt (slides), kräver E-6-process för framkallning.
  • Infraröd film – specialfilm som kan registrera infrarött ljus; används för vetenskapliga och kreativa effekter.
  • Ort- och panchromatisk – termer för svartvit films spektrala känslighet: ortokromatisk känner inte rött, panchromatisk känner det synliga spektret mer fullständigt.
  • Specialfilmer – t.ex. högkänsliga (höga ISO/ASA) för svagt ljus, lågkorniga för hög upplösning, IR-filterfilm, röntgen- eller tekniska filmer för industriellt bruk.

Hastighet, kornighet och dynamik

Filmens ljuskänslighet anges i ISO (tidigare ASA). Lågt ISO (t.ex. 25–100) ger låg kornighet och hög detaljrikedom, medan högt ISO (t.ex. 800–3200+) ger bättre prestanda i svagt ljus men mer synligt korn. Filmens tonomfång (dynamik) påverkar hur mycket detaljer som bevaras i skuggor och högdagrar. Vissa filmer beter sig annorlunda vid långa exponeringstider (reciprocity failure) vilket måste kompenseras vid exponeringsberäkning.

Format och fysiska storlekar

  • 35 mm (24×36 mm) – det vanligaste formatet för stillbildsfilm, levereras i metall- eller plastkassetter.
  • Mellanformat (t.ex. 120/220) – rullar som ger större bildyta (t.ex. 6×4.5, 6×6, 6×7 cm), används i mellanformatskameror.
  • Storformat / arkfilm – ark i standardstorlekar som 4×5", 5×7", 8×10" (mm-omräkning ≈ 102×127 mm osv.), där varje ark ger en exponering.
  • Småformat och äldre format – 110, 126 och APS var konsumentformat som numera är ovanliga.

Filmframkallning och kemiska processer

När exponeringen är klar måste filmen genomgå en kemisk behandling för att göra bilden synlig och ljusstabil. Detta kallas framkallning av en film eller filmframkallning. Grundstegen för svartvit framkallning är:

  • Utvecklare – omvandlar den latenta bilden till synliga svarta/sgrå silverpartiklar.
  • Stoppbad – avbryter utvecklingen (syrabasisk neutralisering) eller sköljs i vatten.
  • Fixer – tar bort återstående ej exponerade silverhalogenider så att filmen inte längre är ljuskänslig.
  • Sköljning och torkning – säkerställer att kemikalier avlägsnas och filmen bevaras.

Färgfilmer kräver specifika, mer komplexa processer: C-41 för färgnegativ och E-6 för diabilder. Färgframkallning inkluderar färgframkallare, blekfix och noggrann temperaturkontroll. Laboratorier och mörkrum erbjuder professionell service; det finns även kit och apparater för hemmabruk.

Efterarbete: skanning och utskrift

Efter framkallning kan negativa skannas med filmskannrar för digital efterbearbetning eller kontakt/optisk printning i mörkrum för papperskopior. Negativets kvalitet (korn, kontrast, skärpa) påverkar slutresultatet oavsett metod.

Praktisk hantering och förvaring

  • Hanteras i mörker eller med rött mörkrumsljus (för ortokromatiska undantagsfall) tills filmen är fixerad.
  • Förvara obruten film svalt och torrt (ideal: kylskåp för längre lagring), och undvik fukt och hög värme.
  • Efter framkallning: lagra negativ i syrefri eller arkivsäker plastficka, borta från direkt solljus.
  • Kemikalier måste tas om hand enligt lokala miljöregler (silveråtervinning rekommenderas).

Moderna användningsområden och kultur

Trots digitalfotografins dominans finns ett starkt intresse för analog film bland entusiaster och konstnärer. Filmens unika kornstruktur, tonomfång och hantering gör den populär för porträtt, landskap och experimentell fotografi. Filmtillverkare fortsätter att erbjuda nya emulsioner och återutgivningar av klassiska filmer.

Sammanfattningsvis: fotografisk film är en ljuskänslig belagd plastplatta som fångar bilder genom kemisk reaktion på sin emulsion. Olika filmer kräver olika mängd ljus, har olika känslighet och finns i flera format. Efter exponering måste filmen undergå kemisk behandling för att göras synlig (framkallning eller filmframkallning), varefter bilderna kan skannas, skrivs ut eller arkiveras. Det finns även specialfilmer som registrerar infrarött ljus.