Folkomröstning i Quebec 1980

Bakgrund

Quebec, en provins i den kanadensiska konfederationen sedan den grundades 1867, har alltid varit den enda provinsen där det vanligaste språket är franska. Quebec har också historiskt sett varit mycket förknippat med fransk kultur och den katolska kyrkan, som sågs som den nationella kyrkan när de franska kolonisatörerna började bosätta sig i det som blev Quebec. Många quebecoer värdesätter sin franska identitet och kultur. I början av 1960-talet genomgick Quebec en tyst revolution där politiker separerade kyrkans roll från de statliga organisationernas roll i en process som kallas sekularisering. Under denna tidsperiod började politiska grupper i provinsen att identifiera sig som federalister (som ville vara en del av ett enat Kanada) och suveränister (som ville att Quebec skulle bli en suverän nationalstat, skild från Kanada).

En framstående suveränitetsförespråkare var René Lévesque, som hjälpte till att grunda Parti Québécois (PQ) tillsammans med likasinnade separatister. PQ föreslog "suveränitetsassociation", ett förslag om att Quebec skulle vara en suverän nationalstat och samtidigt dela ett ekonomiskt partnerskap med Kanada. PQ hade ursprungligen planerat att förklara självständighet när de bildade regering, utan att lägga fram det för en omröstning i Quebec. I stället för att göra detta valde PQ att använda sig av en folkomröstning för att det internationella samfundet skulle vara mer benäget att acceptera dem som en verkligt oberoende nation.

PQ vann 1976 års val och besegrade de styrande liberalerna i Quebec. PQ:s kampanjprogram innehöll ett löfte om att hålla en folkomröstning om suveränitet och associering under deras första mandatperiod. I regeringen skapade PQ ett antal populära reformer för att lösa långsiktiga problem i provinsen, inklusive fransknationalistiska lagar som Bill 101, som stärkte franskan som provinsens officiella språk.

PQ:s övertygelser stod i konflikt med Pierre Elliot Trudeaus federala liberala regering, som inte höll med om Quebecs suveränitet. Trudeau uppmanade i stället Quebecborna att söka inflytande på federal nivå genom reformer som gav möjlighet till tvåspråkighet och skydd för individuella rättigheter. Trudeau ansågs vara en så stor motståndare till Quebecs suveränitet att Lévesque vägrade att utlysa en folkomröstning medan Trudeau var premiärminister.

De progressiva konservativa med Joe Clark i spetsen fick en minoritetsregering i det federala valet den 22 maj 1979. Clarks minoritetsregering gjorde en poäng av att den federala regeringen inte skulle vara inblandad i folkomröstningen och överlät uppgiften att företräda de federalistiska rösterna till Claude Ryan, den nya ledaren för Liberala partiet i Quebec.

Den 21 juni 1979 meddelade Lévesque att den utlovade folkomröstningen skulle äga rum under våren 1980 och att frågan på valsedeln skulle tillkännages före jul.

Upptakten till folkomröstningskampanjen

Den 1 november 1979 offentliggjorde Quebecs regering sitt konstitutionella förslag i en vitbok med titeln Québec-Canada: A New Deal. Quebecregeringens förslag till ett nytt partnerskap mellan jämlikar: suveränitet-sammanslutning.

En dramatisk förändring inträffade i Ottawa den 11 december 1979 när Clark-regeringen oväntat förlorade en förtroendeomröstning om ett budgetförslag, vilket tvingade fram ett federalt val. Tre dagar därefter meddelade Trudeau att han återvände som ledare för Liberalerna. Opinionsundersökningar visade att Clark förlorade överlägset.

Fråga

Formuleringen av folkomröstningsfrågan var föremål för debatt mellan medlemmarna i partiet Parti Québécois grupp. Vissa föredrog en enkel formulering som fokuserade på att Quebec skulle bli självständigt från Kanada. Lévesque insåg att suveränitet-association skulle kräva förhandlingar med den kanadensiska regeringen. Lévesque beslutade att frågan skulle skrivas så att den gav Québecs regering befogenhet att förhandla med Kanadas regering, och att om folkomröstningen gick igenom skulle de ha en andra folkomröstning efter att ha ingått en överenskommelse med den kanadensiska regeringen så att Quebecborna kunde godkänna överenskommelsen eller rösta emot den. Han ansåg också att säkerheten med en andra folkomröstning skulle övertyga de svängande väljarna att rösta ja.

Det uppstod en betydande debatt om huruvida en "fråga" enligt folkomröstningslagen kunde ha mer än en mening: den slutliga kompromissen var att använda semikolon.

Frågan som tillkännagavs den 20 december 1979 var:

"Quebecs regering har offentliggjort sitt förslag att förhandla fram ett nytt avtal med resten av Kanada, baserat på nationernas jämlikhet; detta avtal skulle göra det möjligt för Quebec att förvärva ensamrätt att stifta sina lagar, ta ut sina skatter och etablera förbindelser med utlandet - med andra ord suveränitet - och samtidigt upprätthålla ett ekonomiskt samarbete med Kanada, inklusive en gemensam valuta; varje förändring av den politiska statusen som blir resultatet av dessa förhandlingar kommer endast att genomföras med folkets godkännande genom en ny folkomröstning; på dessa villkor, ger du Quebecs regering mandat att förhandla fram det föreslagna avtalet mellan Quebec och Kanada?"

Lévesque konstaterade att den var tungrodd, men att den var öppen och lätt att förstå.

Debatt om lagstiftning

Den 18 februari 1980 fick de federala liberalerna majoritet i underhuset och Trudeau återvände som premiärminister. Trudeau meddelade att Jean Chrétien skulle få ansvaret för det federala svaret på folkomröstningen.

TV hade nyligen införts i Quebecs nationalförsamling, och debatten om folkomröstningsfrågan var planerad för direktsändning på bästa sändningstid den 4 mars 1980. Debatten pågick i två veckor och resultatet blev en framgång för PQ och en katastrof för provinsens liberaler. PQ-kabinettet, som samordnades av parlamentets ledare Claude Charron, gav detaljerade beskrivningar av sina handlingar och de fördelar som de ansåg att suveräniteten skulle ge dem. Liberalerna tänkte inte på att tv-publiken skulle uppfatta deras snabba och hånfulla repliker om folkomröstningsfrågan som substanslösa jämfört med PQ-ledamöternas långa och detaljerade tal. Liberalerna tycktes sakna förberedelser och Ryan, som var omedveten om TV-kamerorna, ertappades med att gäspa vid ett par tillfällen under Liberalernas inlägg.

Opinionsundersökningar som offentliggjordes efter debatterna visade att ja- och nej-sidan var ungefär lika många, med en majoritet bland franskspråkiga väljare för ja-sidan.

Brunch des Yvettes

Mindre hjälpsamt för ja-kampanjen var ett tal av den före detta TV-programledaren Lise Payette till en kommitté i Montreal, där hon hånade vad hon ansåg vara nej-sidans självbelåtenhet genom att föreställa sig en person som planerade att rösta nej som en Yvette - en foglig skolflicka från skolböckerna från tiden före den tysta revolutionen. Payette använde också detta som ett allmänt tema i den lagstiftande församlingen. Payette hävdade att Ryan ville ha ett Quebec fullt av "Yvettes" och att hans fru, Madeline Ryan, var en Yvette. Lise Bissonnette, en populär journalist, svarade på Payettes personliga angrepp skrev en sarkastisk ledare som jämförde Payettes tv-karriär med Mme Ryans prestationer inom den offentliga och privata sektorn.

Payette bad om ursäkt under lagstiftningsdebatten, men uttalandet och ledarartikeln utlöste en rörelse. Den 30 mars höll en grupp på 1 700 kvinnor, däribland Madeline Ryan, brunch des Yvettes på Château Frontenac i Quebec City. Rörelsen växte fram till ett möte på Montreal Forum den 7 april då 14 000 kvinnor fördömde ministerns uttalanden om kvinnor och manifesterade sitt stöd för nej-sidan.

Kampanj

Den 15 april tillkännagav Lévesque inför nationalförsamlingen att folkomröstningen skulle äga rum den 20 maj 1980. Samma dag, vid underhusets öppnande, meddelade Trudeau att Kanadas regering inte under några omständigheter skulle förhandla om suveränitetsassociation, eftersom han ansåg att frågan var för vag och att den kanadensiska regeringens auktoritet var för osäker för att göra det. Han förklarade också att frågan var för vag för att ge Lévesque och PQ något mandat att utropa självständighet, vilket omöjliggjorde varje resultat av en ja-röst; däremot erbjöd han att ett nej skulle leda till en konstitutionell förändring. Hans ståndpunkt stöddes av Clark och den nationella NDP-ledaren Ed Broadbent.

Ja-kampanjen var i inledningsskedet lågmäld. Den var inriktad på att få ett brett godkännande av suveränitetsassociationen genom specialiserade "grupperingar" som skulle presenteras med särskilda certifikat vid ceremonier som leddes av Lévesque och andra ministrar i kabinettet. Grupperingarna sågs som ett försök att visa ett brett stöd för rörelsen och skapa samtal på marknivå, men försöket att skapa dem inom vissa starkt federalistiska yrken, t.ex. advokater, föranledde en allvarlig motreaktion.

Nej-kampanjen, som leddes av Ryan, genomfördes som en traditionell valkampanj, där Ryan kampanjade under dagen och höll tal i lokala hockeyarenor på landsbygden i Quebec.

Den kanadensiska regeringen engagerade sig på eget initiativ i folkomröstningen trots bestämmelserna i den provinsiella folkomröstningslagen, som strikt begränsade all kampanjverksamhet till de utsedda "ja"- och "nej"-kommittéerna med fastställda budgetar. Politiker från den kanadensiska regeringen uppträdde, samordnat av justitieminister Jean Chrétien och Marc Lalonde, och spekulerade främst i den ekonomiska osäkerhet som en ja-röst skulle kunna medföra. Chrétien hävdade att den framstående PQ-medlemmen Claude Morin skulle offra Kanadas olje- och nationalgaspris för att köra i en ambassadörs Cadillac. Lalonde hävdade att ålderspensionerna var direkt hotade av en ja-röst. Även om Ryan till en början var motvillig började han acceptera och välkomna den kanadensiska regeringens hjälp och fortsatte att tala över hela Quebec.

Folkomröstningen ledde till en aldrig tidigare skådad politisk mobilisering, och kampanjen sågs som en traumatisk händelse i Quebec, eftersom det svåra valet mellan "ja" och "nej" krossade det nationalistiska samförstånd som funnits sedan den tysta revolutionen.

Trudeau på Paul Sauvé Arena

Den 14 maj, sex dagar före omröstningen, gjorde Trudeau sitt sista framträdande i en fullsatt Paul Sauvé Arena, där PQ hade firat sin seger 1976. Trudeau attackerade ja-kampanjen för att den inte ställde en tydlig fråga och förklarade att en ja-röst var en återvändsgränd, med tanke på att resten av Kanada inte var bundet av frågan och att den var för vag för att man skulle kunna sträva efter självständighet om man vägrade att förhandla.

Trudeau förklarade sedan att han skulle tolka ett nej som ett mandat att förnya federalismen och ändra konstitutionen, och att han skulle riskera sina parlamentsledamöters platser om han misslyckades med att hålla detta löfte. Trudeau vände sig till kanadensare utanför Quebec på sina parlamentsledamöters vägnar och utmanade det engelska Kanada att förändring måste ske och att folkomröstningen inte kunde tolkas som ett godkännande av status quo.

Efter detta slog Trudeau till på en känslomässig höjdpunkt och åberopade Lévesques kommentar några dagar tidigare om att han visade sin "Elliott"-sida under kampanjen. Trudeau berättade i detalj om sina föräldrar, som båda hade många förfäder i Quebec, och påpekade att hans fullständiga namn var både ett québécois- och ett kanadensiskt namn. Trudeau började sedan räkna upp medlemmar av Parti Québécois som hade irländska eller engelska efternamn. Repliken fick publiken att gå i uppror, och Trudeau gick ut till sånger av "Elliott".

Talet, som fick Morin att undra om han hade ändrat sig, sågs som dödsstöten för ja-lägret, trots Lévesques försök att ifrågasätta Trudeaus ord.

Resultat

Omedelbara efterverkningar

Efter det ensidiga nederlaget talade en märkbart känslosam Lévesque till sina anhängare, av vilka många på skärmen visade sig gråta över resultatet. Lévesque inledde sitt tal med att säga: "Mina kära vänner, om jag förstår er rätt säger ni: 'till nästa gång'". I talet kallade han den kanadensiska regeringens inblandning i kampanjen för "skandalöst omoralisk" och betonade att resultatet måste accepteras och att det nu var den kanadensiska regeringens ansvar att tillhandahålla de ändringar i konstitutionen som Trudeau hade lovat. Lévesque avslutade med att be publiken att sjunga "Gens du Pays" åt honom, eftersom han inte hade någon röst kvar.

Claude Ryan höll sitt tal senare på kvällen. Efter att ha vägrat låta Jean Chrétien använda mikrofonen för att tala till de församlade fortsatte han med att kräva att ett val utlyses och räknade upp alla valkretsar som hade röstat för "nej-sidan". Talet uppfattades allmänt som hjärtlöst och hårt, särskilt efter de känslosamma scenerna i publiken som sändes under Lévesques tal. Trudeau talade efteråt till landet med en mer försonlig ton och betonade behovet av enighet efter de sårade känslor och ansträngda vänskapsrelationer som folkomröstningen hade orsakat. Nästa morgon fick Chrétien i uppdrag att skapa ett provinsiellt samförstånd.

Utgifter

Högsta belopp som tillåts enligt folkomröstningslagen: 2 122 257 dollar (0,50 dollar/röstande x 4 244 514 röstande).

"Nej" utskottet:

• Statligt stöd (0,25 dollar/röstare): $1,061,128.50
• Belopp som de politiska partierna fått: 987 754,04 dollar.
• Bidrag från väljarna: 11 572,60 dollar
• Totalt belopp: 2 060 455,11 dollar.
• Totala utgifter för vilka åtaganden gjorts och för vilka åtgärder avslutats: 2 060 455,00

"Ja" Utskottet:

• Statligt stöd (0,25 dollar/röstare) : $1,061,128.50
• Belopp som de politiska partierna fått: 683 000,00 dollar.
• Bidrag från väljarna: 305 118,05 dollar
• Total fond: 2 049 246,55 dollar
• Totala utgifter för vilka åtaganden gjorts och för vilka åtaganden avslutats: 2 047 834,00 dollar.

Effekter

Efter folkomröstningen följde Trudeau sitt löfte genom att sammankalla provinsernas premiärministrar till en första ministerkonferens. Mötet visade tecken på låsning och Lévesque överraskade observatörerna genom att förena sig med de oliktänkande premiärministrarna, som varmt tog emot hans decentralistiska åsikter. Inför bristen på samarbete från premiärministrarna tillkännagav Trudeau sedan sin avsikt att ensidigt ta över konstitutionen från Storbritannien och låta en rättighetsstadga och en formel för ändring av konstitutionen godkännas genom en nationell folkomröstning.

Under tiden hölls ett provinsval i Quebec. Trots en kortvarig ohälsa efter folkomröstningen besegrade PQ lätt Ryans liberaler i provinsvalet 1981, och kampanjade både på sitt regeringsinnehav och mot Trudeaus avsikter. Noterbart är att PQ inte lovade att hålla en andra folkomröstning.

När det gäller Trudeaus planer på att ensidigt patriarkalisera och ändra konstitutionen, kom den nyvalde Lévesque, som inledningsvis hade argumenterat för att införa ett veto från Quebec i den nya konstitutionen, överens med åtta andra premiärministrar (Åttaklövern) om ett förslag som inte skulle ge Quebec veto, men som skulle tillåta att man med kompensation "väljer bort" vissa federala insatser.

Den federala regeringen, som fortfarande var intresserad av att gå vidare ensidigt, begärde ett yttrande från Kanadas högsta domstol om huruvida den hade laglig rätt att göra detta. Högsta domstolen beslutade att alla författningsändringar, inklusive patrimonialisering av konstitutionen, kunde göras ensidigt enligt lagens bokstav, men att det genom icke-bindande konvent krävdes "en betydande grad av samtycke från provinserna".

Högsta domstolens beslut föranledde ett sista möte mellan de första ministrarna. Lévesque övergav Åttaklövern och valde att tillsammans med Trudeau förespråka en omedelbar patriacalisering med löfte om en framtida folkomröstning om de övriga frågorna. De andra premiärministrarna, som ogärna ville ses argumentera mot den rättighetsstadga som ingick i Trudeaus förslag till konstitutionella förändringar, formulerade tillsammans med Jean Chrétien ett kompromissförslag som var godtagbart för den kanadensiska regeringen. Kompromissen kom till stånd under köksmötet, som ägde rum efter att Lévesque hade gått för kvällen. I Quebec har den kvällen ibland kallats "de långa knivarnas natt".

Som ett resultat av kompromissen mellan premiärministrarna (förutom Lévesque) och den federala regeringen, delade regeringen in den kanadensiska konstitutionen i Constitution Act, 1982 utan stöd från Lévesque eller Quebecs nationalförsamling. Resultatet var ett förkrossande nederlag för PQ, särskilt efter Quebecs regerings förlust i fallet med Quebecs vetorättvisa. Quebecs nationalförsamling förlorade faktiskt makt under Lévesque och PQ jämfört med dess ställning 1976.

Den historiska debatten skulle handla om huruvida Trudeaus förespråkande av och överenskommelse om patriarkatet var förenligt med eller stred mot de åtaganden han gjorde i sitt tal på Paul Sauvé Arena. Trudeau försvarade sitt agerande genom att hävda att han hade hållit sitt löfte om att leverera en ny konstitution som var helt och hållet inom Kanada och en inbäddad rättighetsstadga. Quebecs nationalister hävdar att detta är en alltför bokstavlig tolkning av hans ord och att Trudeau i sitt sammanhang inför en québécoisk publik hade lovat att Quebec skulle få en status i enlighet med en decentraliserad syn på federalism, annars skulle hans parlamentsledamöter avgå.

1984 ledde Brian Mulroney de progressiva konservativa till seger i landet, efter att under kampanjen ha lovat att försöka hitta ett sätt att tillgodose Quebecs invändningar mot konstitutionen. Lévesque lovade att ta risken att försöka arbeta för en överenskommelse med Mulroney. Detta ledde till en splittring inom PQ och därefter till att Lévesque avgick från politiken 1985. Efter PQ:s nederlag mot Robert Bourassas liberaler inledde Mulroney-regeringen förhandlingar med Quebec för att hitta en överenskommelse som alla provinser kunde acceptera. Meech Lake-avtalet från 1987 och Charlottetown-avtalet från 1992 misslyckades båda på ett dramatiskt sätt offentligt, trots att de fick ett enhälligt samtycke från provinsernas premiärministrar, vilket återupplivade suveränitetsrörelsen.

PQ återvände till makten 1994 under ledning av den hårda separatisten och tidigare finansministern Jacques Parizeau. Parizeau utlyste en andra folkomröstning om suveränitet 1995, som innehöll en mer direkt fråga. Den folkomröstningen misslyckades med en marginal på mindre än 0,6 procent.