Den bilabiala trillen är en konsonant som bildas genom vibration mellan båda läpparna när luftströmmen passerar dem. Den representeras i det internationella fonetiska alfabetet med tecknet ⟨ʙ⟩ och i X-SAMPA som B\. För en kort introduktion och definition, se även grundläggande beskrivning.

Artikulation och ljudkaraktär

Bilabialtrillen skapas genom att läpparna förs tillsammans och sedan släpps så att de slår mot varandra och bildar snabba, återkommande stötar — ett trillmönster. Ljudet är pulmoniskt (drivs av lungluft) och kan vara tonande eller tonlöst, men den tonande varianten är den som oftast rapporteras i beskrivningar av språk som använder ljudet. Till skillnad från bilabiala klusiler som b, innebär trillen en upprepad öppning och stängning snarare än en enkel stopp- och utsläppsrörelse.

Fonetik, notation och varianter

I internationell notation används ⟨ʙ⟩ för den bilabiala trillen. Det finns också ovanliga affrikat- eller kombinationsljud där en alveolär eller tandlig stoppföregångare följs av en bilabial trill som utsläpp, ofta transkriberat som till exempel [t̪͡ʙ̥] eller med specialtecken i beskrivningar. Denna typ av kombinationer kan uppträda som:

  • Prenasaliserade serier med trillad utlösning, t.ex. [mbʙ] där en nasal + stop kombineras med trill.
  • Tonlösa affrikata former där en alveolar eller tandlig stopp fungerar som ansats följt av trillens utsläpp.

Förekomst i världens språk

Bilabialtrillen är relativt ovanlig globalt men förekommer i ett antal geografiskt och genetiskt skilda språk. Den beskrivs bland annat i vissa sydamerikanska och kaukasiska språk samt i andra isolerade fall. Exempel på språkfamiljer eller språk där trillen rapporterats inkluderar språk i Amazonas och vissa chapacuranska språk, samt beskrivningar av affrikat- eller allofoniska realiseringar i nordvästkaukasiska språk. För översikt över språkliga fynd, se sammanställningar och språkspecifika källor via språköversikter och fältrapporter.

Historisk utveckling och fonologiska miljöer

I flera fall har bilabialtrillen historiskt uppstått ur prenasaliserade bilabiala klusiler i kombination med följande rundade vokaler, framför allt /u/ eller liknande bakre, rundade vokaler. En rekonstrukterad utvecklingsgång i fältrapporter är att en sekvens som [mbu] kan ha realiserats alltmer med rundad läppekontakt och luftström som leder till en trillad utsläpp, och därigenom etablerat en prenasaliserad tril-liknande konsonant. Därför är trillen ofta begränsad till specifika vokalmiljöer i de språk där den förekommer.

Skillnader och särskilda fakta

Det är viktigt att skilja bilabialtrillen från närliggande ljudtyper: den skiljer sig från labiodentala trillar (som involverar läpp och tand), från vanliga bilabiala klusiler (b, p) och från alveolära triller (r). Vissa språk uppvisar också allofoniska variationer där en labialiserad alveolar plosiv (/tʷ/) kan realiseras som en sekvens med bilabial trill eller som ett dubbelartikulerat stopp, beroende på talar- och miljövariationen; sådana uppgifter behandlas i detaljerade fonetiska studier av specifika språk, till exempel i material som beskriver nordvästkaukasiska språk eller chapacuranska data. För särskilda fallstudier, se fältrapporter och artiklar via språkspecifika referenser.

Sammanfattningsvis är den bilabiala trillen ett intressant och ovanligt fonetiskt fenomen som visar hur kombinationer av artikulatoriska förutsättningar och vokalmiljöer kan ge upphov till sällsynta ljud. För mer teknisk och jämförande information om förekomst och akustiska egenskaper finns sammanställningar och fältrapporter som analyserar exemplar från flera språkområden (definition, förekomst, notation, språkliga studier).