Camillo Paolo Filippo Giulio Benso, greve av Cavour, Isolabella och Leri (10 augusti 1810–6 juni 1861), mer känd som Cavour (italienska: [kaˈvur]), var en italiensk politiker och statsman. Han är allmänt erkänd som en av huvudarkitekterna bakom Italiens enande (Risorgimento) och spelade en ledande roll i att göra kungariket Sardinien (Piedmont-Sardinien) till den drivande kraften i processen mot ett enat Italien.

Tidiga år och bildningsresa

Cavour föddes i Turin under Napoleons tid och kom från en välbärgad aristokratisk familj. Fram till 1831 tjänstgjorde han som militärofficer, men han lämnade militärtjänsten för att studera och resa i Europa. Under sina resor studerade han industrins och ekonomins utveckling, särskilt i Storbritannien, och bekantade sig med idéer från den brittiska liberala modellen. Dessa erfarenheter formade hans syn på ekonomisk modernisering, frihandel och en stark, konstitutionell stat.

Jordbruk, näringsliv och tidig politik

Efter fyra års utlandsvistelse återvände han till Piemonte och ägnade sig åt förvaltning av sina egendomar samt ekonomiska och jordbruksreformer. Han stödde teknisk modernisering inom jordbruket, såg till att skolor etablerades och engagerade sig i bank- och näringslivsverksamhet. Dessa verksamheter gjorde honom till en av de förmögnaste och mest inflytelserika personerna i regionen.

Mellan 1832 och 1848 var Cavour borgmästare i Grinzane (numera kallat Grinzane Cavour till hans ära). År 1847 grundade han tidningen Il Risorgimento, som blev en viktig plattform för liberala och konstitutionella idéer. Cavour ansåg att ekonomisk och social utveckling krävde en djupgående omstrukturering av politiska institutioner och förespråkade en konstitutionell, moderat liberal politik snarare än revolutionärt omstörtande metoder.

Framväxt som statsman

1850 blev Cavour uppmärksammad för sitt stöd till de så kallade "Siccardi-lagarna", som minskade delar av det katolska prästerskapets juridiska privilegier i Sardinien. Samma år kallade premiärminister Massimo D'Azeglio honom till sin regering som minister för jordbruk, handel och flotta; senare blev han finansminister. När D'Azeglio avgick den 4 november 1852 utnämndes Cavour till premiärminister i kungariket Sardinien och kom att leda landet i ett decennium av omfattande reformer.

Ekonomiska reformer och inrikespolitik

Cavours politiska program syftade till att omvandla Sardinien till en modern konstitutionell stat baserad på en moderat och progressiv liberalism. Han genomförde eller stödde reformer som underlättade industrialisering, stärkte infrastrukturen (järnvägar och telegraf), främjade handel med andra europeiska stater och reformerade skatte- och finanssystem. Han ville skapa ett konkurrenskraftigt näringsliv och ett stabilt banksystem för att locka investeringar. Dessa reformer gjorde Sardinien till en modellstat i Italien, men väckte också kritik från både den "historiska vänstern" (som ansåg att reformerna inte räckte för att hjälpa de fattigaste) och från konservativa krafter som såg förändringarna som ett hot mot traditioner.

Diplomati och väg mot enandet

Cavour var en skicklig diplomat och förespråkade en kombination av reformpolitik och pragmatisk alliansbyggnad för att bekämpa det österrikiska kejsardömet, som då kontrollerade stora delar av den italienska halvön. 1858 höll han ett hemligt möte med Frankrikes kejsare Napoleon III i Plombières där de diskuterade en allians mot Österrike och det framtida politiska arrangemanget — en överenskommelse som också skulle innebära avträdelse av Nice och Savojen till Frankrike, vilket senare blev omtvistat.

År 1859 utbröt det andra italienska frihetskriget (även kallat Austro-Sardinska kriget eller Andra italienska frihetskriget). Piemontesarna, med franskt stöd, besegrade österrikarna i flera strider (bland annat vid Magenta och Solferino), men kriget slutade i praktiken med vapenstilleståndet i Villafranca, vars villkor chockade och upprörde Cavour. Han avgick i protest men återvände senare till politiken för att driva de sista stegen mot enandet.

Samarbete och spänningar med Garibaldi

Samtidigt som Cavour föredrog diplomatisk politik, uppstod folkliga och militära framstötar i söder under ledning av Giuseppe Garibaldi. Garibaldis expedition i Neapel och Sicilien (1860) ledde till att de två kungadömena föll och istället höggs in i processen att ansluta sig till Sardinien. Cavour agerade försiktigt för att kombinera Garibaldis framgångar med monarkins intressen; han beordrade bland annat trupper för att förhindra att Garibaldi etablerade en republik och såg till att de nyanlagda områdena införlivades under huset Savoy.

Det förenade Italien och sista år

Under 1860 genomfördes folkomröstningar och politiska arrangemang som successivt förenade stora delar av halvön. I mars 1861 utropades det förenade Kungariket Italien, och Cavour blev då dess första premiärminister (president i regeringsbetydelse) samt innehade utrikesministerposten. Han ledde den nya statens första försök att bygga en nationell administration och att skapa internationella relationer som erkände Italiens nya ställning i Europa.

Kort efter dessa framgångar drabbades Cavour av en plötslig sjukdom och avled i Turin den 6 juni 1861. Orsaken till hans död har diskuterats, men han lämnade efter sig arvet av en enad italiensk stat och den politiska kurs som kom att prägla dess tidiga år.

Eftermäle

Cavour hyllas i historien som en av de mest inflytelserika arkitekterna bakom Italiens enande tack vare sin kombination av inrikespolitiska reformer, ekonomisk modernisering och skicklig utrikespolitik. Hans pragmatiska konservativ-liberala hållning och betoning på en konstitutionell monarki formade den politiska strukturen i det nya Italien och satte riktningen för landets utveckling under andra hälften av 1800‑talet.