Italienska enandet | den italienska rörelsen som förenade de italienska staterna på 1800-talet

Napoléon Bonaparte invaderade Italien 1796 och kontrollerade det senare. När han besegrades 1815 i slaget vid Waterloo kunde de fria staterna nu gå samman.

Wienkongressen (1814-1815) återupprättade den gamla regimen från före kriget. Det österrikiska kejsardömet, som styrdes av habsburgarna, kontrollerade större delen av Italien.

Victor Emmanuel av Piemonte-Sardinien hade en stor vision om ett enat Italien. Han ville att Piemonte-Sardinien skulle vara en modell för Italiens enande. För att göra detta startade han många offentliga arbeten, projekt och politiska reformer. Piemonte-Sardinien erkändes snart som en framväxande makt. Nästa steg för dess erövring var att få bort Österrike från den italienska halvön.

När Krimkriget bröt ut mellan Frankrike och Storbritannien på ena sidan och Ryssland på den andra hade Piemonte-Sardinien en chans att vinna respekt och göra sig ett namn. Storbritannien och Frankrike visade sig vara segrare och Sardinien kunde delta i fredskonferensen. Som ett resultat av detta fick Piemonte-Sardinien stöd av den franske kejsaren Napoléon III.

År 1858 utarbetade Sardinien och Frankrike i hemlighet en plan för ett angrepp mot Österrike. Året därpå satte Sardinien sin plan i verket. Istället för att anfalla uppmuntrade Sardinien nationalistiska revolter i de österrikiskt kontrollerade områdena i Italien för att provocera Österrike att starta kriget. Efter slagen vid Magenta och Solferino drev Frankrike ut Österrike ur Lombardiet, men Österrike höll fortfarande fast vid Venetien.

Frankrike drog sig sedan ur kriget, eftersom man var rädd för att ett enat Italien skulle kunna utgöra ett hot och insåg att den österrikiska styrkan till slut skulle krossa fransmännen. Därmed avslutades kriget och Österrike fick behålla Venetien.

Samtidigt ledde den italienske nationalisten Giuseppe Garibaldi ett nationalistiskt uppror för att samla staterna och territorierna till en republik. När Sardinien slutade kriget gav Garibaldi landet de flesta provinserna. I mars 1861 enades ett parlament bestående av hela Italien utom Rom och Venetien om att ena Italien med Victor Emmanuel II som första kung. När Preussen besegrade Österrike i ett krig 1866 slöt Italien ett avtal med Berlin för att tvinga Wien att överlämna Venetien, vilket gjorde att Rom blev den sista italienska staden som ännu inte hade blivit enad.

På grund av det fransk-preussiska kriget 1870 skickade Frankrike sin armé bort från Rom. Utan skydd kunde påven inte göra motstånd och Rom blev slutligen Italiens huvudstad.

• Camillo Benso, greve av Cavour
• Tysklands enande