Detta är ett nederländskt namn. Efternamnet är van der Meer, inte Meer.

Simon van der Meer (24 november 1925 – 4 mars 2011) var en nederländsk partikelacceleratorfysiker som gjorde avgörande tekniska och experimentella bidrag vid CERN. Han belönades tillsammans med Carlo Rubbia med Nobelpriset i fysik 1984 för arbete som ledde fram till upptäckten av W- och Z-partiklar. Dessa partiklar är bärare av den svaga växelverkan, en av de fundamentala krafterna som påverkar materia.

Vetenskapliga bidrag

Van der Meer är mest känd för två huvudbidrag som möjliggjorde experimenten som fann W- och Z-bosoner:

  • Stokastisk kylning (stochastic cooling) – en metod för att minska spridningen i position och energi hos partiklar i en stråle. Tekniken gör det möjligt att samla och koncentrera antiprotoner i tillräckliga mängder för att skapa intensiva kollisioner. Utan denna metod hade man inte kunnat producera den mängd antiprotoner som krävdes för de avgörande experimenten.
  • Antiprotonackumulator och strålningsmetoder – van der Meer utvecklade praktisk utrustning och driftprocedurer för att ackumulera antiprotoner och leverera stabila proton–antiprotonkollisioner till experimenten vid CERN. Han utvecklade också en metod, ofta kallad "van der Meer-scan", för att bestämma den effektiva överlappningen mellan två partikelstrålar och därigenom mäta experimentens luminositet (kollisionsintensitet) på ett noggrant sätt.

Upptäckten av W- och Z-bosonerna

De experiment som bekräftade förekomsten av W- och Z-bosonerna genomfördes vid CERN i början av 1980-talet, huvudsakligen 1983, i proton–antiprotonkollisioner i Super Proton Synchrotron (SPS). Carlo Rubbia föreslog och ledde de experimentella satsningarna medan van der Meers tekniker för antiprotonproduktion och strålhållning gjorde det möjligt att nå de nödvändiga förhållandena för upptäckten. Resultaten gav starkt stöd för elektrosvag teori, som förenar elektromagnetism och den svaga kraften i en gemensam ram.

Betydelse och arv

Upptäckten av W- och Z-bosonerna bekräftade viktiga delar av standardmodellen för elementarpartiklar och hade stor betydelse för vår förståelse av naturens fundamentala krafter. Van der Meers tekniska insikter inom acceleratorfysik har fortsatt att påverka hur moderna partikelacceleratorer och kolliderare byggs och drivs. Metoder som stokastisk kylning och noggrann bestämning av luminositet är fortfarande centrala i experimentell partikel­fysik.

Personligt och senare år

Simon van der Meer var känd för sin tekniska skicklighet, sin enkla livsstil och för att föredra arbete i laboratoriet framför offentlig uppmärksamhet. Hans arbete vid CERN och hans bidrag till experimentell teknik gav honom internationellt erkännande, inklusive Nobelpriset 1984. Han avled den 4 mars 2011.