Simon van der Meer
Detta är ett nederländskt namn. Efternamnet är van der Meer, inte Meer.
Simon van der Meer (24 november 1925 - 4 mars 2011) var en nederländsk partikelacceleratorfysiker. Han fick Nobelpriset i fysik. En annan fysiker, Carlo Rubbia, fick också detta pris. Han fick priset på grund av sitt arbete för CERN-projektet. Detta ledde till upptäckten av W- och Z-partiklar, som är de två viktigaste sakerna i materia.
Biografi
Simon van der Meer var ett av fyra barn. Han växte upp i Haag i Nederländerna. Hans far var lärare och hans mor kom från en lärarfamilj. Han gick i skolan på stadens gymnasium. Han tog examen 1943 när den tyska armén hade kontroll över Nederländerna. År 1945 gick van der Meer till Delfts tekniska universitet. Han tog en ingenjörsexamen där 1952. Han började arbeta vid CERN 1956 och stannade där tills han gick i pension 1990.
När van der Meer åkte skidor med sina vänner i de schweiziska bergen 1966 träffade han Catharina M. Koopman, som blev hans fru. De fick två barn - Esther (född 1968) och Mathijs (född 1970).
Vetenskapligt arbete
Efter sin ingenjörsexamen 1952 arbetade Simon van der Meer för Philips forskningslaboratorium i Eindhoven. Där arbetade han främst med högspänningsutrustning och elektronik för elektronmikroskop. År 1956 flyttade han till CERN, som då var nytt. När han började på CERN arbetade han främst med teknisk design och strömförsörjning. Medan han arbetade vid CERN uppfann han idén om stokastisk kylning, vilket ledde till upptäckten av W- och Z-bosoner. År 1984 fick van der Meer och Carlo Rubbia Nobelpriset i fysik för sitt arbete med projektet.
Relaterade sidor
- W- och Z-bosoner
- Nobelpriset
- CERN
