Nedan följer en lista över orkansäsongerna i Stilla havet. De började alla den 15 maj i östra Stilla havet och den 1 juni i centrala Stilla havet under respektive år. Där slutar de den 30 november. Dessa datum är när tropiska cykloner vanligtvis bildas i östra Stilla havet.

Innan satellitåldern inleddes på 1960-talet var uppgifterna om orkaner i östra Stilla havet extremt opålitliga. De flesta stormar i östra Stilla havet utgör inget hot mot land.

 

Definition och officiella datum

Orkansäsongen i östra Stilla havet avser normalt området öster om 140° västlig longitud och startar officiellt den 15 maj varje år och pågår till den 30 november. Den centrala Stilla havets orkansäsong (mellan 140°V och internationella datolinjen) börjar vanligen den 1 juni och slutar också den 30 november. Dessa datum markerar perioden då förutsättningarna för tropisk cyklonutveckling är mest gynnsamma.

Geografiska gränser och ansvariga center

  • Östra Stilla havet: området öster om 140°W – prognoser och varningar utfärdas främst av National Hurricane Center (NHC) i Miami.
  • Centrala Stilla havet: mellan 140°W och 180° (internationella datolinjen) – ansvarigt centrum är Central Pacific Hurricane Center (CPHC) i Honolulu.
  • Stormar som passerar 180° kan klassificeras av vädermyndigheter i västra Stilla havet; beteckningar och terminologi kan då ändras (t.ex. ”tyfon”).

Klimatologi och typisk säsongsutveckling

Den mest aktiva perioden för orkansäsongen är sensommaren till tidig höst, med en tydlig topp i augusti–september. Anledningarna är varmare havsytetemperaturer, lägre vindskjuvning och gynnsamma atmosfäriska förhållanden som underlättar intensiv cyklonutveckling.

  • Östra Stilla havet är en av de mest aktiva basinerna för tropiska cykloner globalt och bildar ofta ett stort antal namngivna stormar varje säsong.
  • Central Pacific får generellt färre system, men effektiva stormar kan bildas och röra sig in i eller genom detta område.

Vad påverkar säsongens aktivitet?

  • El Niño/La Niña: El Niño (varmare centrala och östra Stilla havet) tenderar att öka antalet och intensiteten av stormar i östra och centrala Stilla havet, medan La Niña ofta dämpar aktiviteten.
  • Havsytetemperatur: Varmare vatten ger mer energi åt tropiska cykloner.
  • Vindskjuvning: Låg vertikal vindskjuvning gynnar utveckling; hög skjuvning hämmar den.
  • Madden–Julian–oscillationen (MJO) och andra vågfenomen kan ge kortvariga perioder med ökad konvektionsaktivitet och därmed fler bildningsmöjligheter.

Risk för land och historiska exempel

Även om "de flesta stormar i östra Stilla havet utgör inget hot mot land" (se ovan), har flera kraftiga stormar orsakat stor skada när de nått kusterna. Exempel på anmärkningsvärda stormar:

  • Hurricane Patricia (2015) – nådde extrem intensitet över öppet vatten och hade rekordhöga vindhastigheter för Nord- och Sydamerika innan den försvagades något före landfall i västra Mexiko.
  • Hurricane Otis (2023) – ett exempel på snabb intensifiering strax innan landfall som orsakade omfattande skador vid Acapulco, Mexiko.

Stormar som rör sig västerut från utvecklingsområdena brukar ofta försvagas över kallare vatten eller svagare miljöer, vilket bidrar till att många system inte når land som starka orkansystem.

Data och observationer

Uppgifter från före satellitåldern (före 1960-talet) är ofullständiga och osäkra eftersom många system ute på havet då inte upptäcktes. Sedan satellitövervakning blev standard finns en mycket bättre bild av antalet och styrkan hos tropiska cykloner i Stilla havet.

Praktiska råd

  • Följ lokala myndigheter och officiella varningar från NHC och CPHC under säsongen.
  • Var särskilt uppmärksam vid El Niño‑år och under sensommaren då risken för kraftiga stormar är störst.

Sammanfattningsvis börjar orkansäsongerna i östra respektive centrala Stilla havet officiellt den 15 maj respektive den 1 juni och avslutas den 30 november. De flesta stormar dör ut över öppet hav, men undantag förekommer och kan ge allvarliga konsekvenser vid landfall.