Karolingiska dynastin (751–987): Karl den store och Frankerriket

Karolingiska dynastin (751–987): Karl den store, Pepin och Ludvig — makt, kröningar och Frankerrikets uppgång och fall.

Den karolingiska dynastin var en frankisk adelsfamilj som kom att härska över stora delar av Västeuropa från mitten av 700‑talet fram till slutet av 900‑talet (vanligtvis anges åren 751–987). Dynastin härstammade från mäktiga borgmästare i palatset, som i praktiken ofta utövade den verkliga makten bakom tronen, och utvecklades till en rad kungar och prinsar som efterträdde den äldre merovingiska dynastin. Den mest kända medlemmen är utan tvekan Karl den store, men namnet ”karolingisk” kommer egentligen från hans farfar, Karl Martel.

Uppkomsten och maktövertagandet

Karl Martel (vars smeknamn betyder "hammaren") var borgmästare i palatset i Austrasia och Neustria. Han stärkte centralmakten genom militära framgångar, bland annat blev han berömd för sina segrar mot arabiska trupper i västra Frankerriket, vilket gav honom stort politiskt inflytande. Efter hans död delades makten mellan hans söner, Pepin III och Carloman.

Pepin och korningen

När Carloman dog 771 blev Pepin ensam makthavare. Pepin sökte och fick påvligt stöd för att avsätta den siste merovingiske monarken; den formella avsättningen av Childeric III och Pepins upphöjelse till kung markerar den karolingiska dynastins början. Enligt samtida berättelser reste Påven Stefan III till Frankrike och satte kronan på Pepins huvud, i ett avgörande samarbete mellan påvedömet och den frankiska kungen som även ledde till donationer av territorier (Donationen av Pepin) som senare blev grunden till påvestaten.

Karl den store och uppbyggnaden av ett rike

Efter Pepins död ärvde hans söner riket. Carloman blev efter en tid munk och drog sig tillbaka, vilket gjorde att Karl den store kunde bli ensam härskare. Karl expanderade riket genom militära fälttåg mot bland annat langobarderna, saxarna och muslimska härar i Spanien och Italien. År 800 kröntes han i Rom till tysk‑romersk kejsare av påven Leo III, en handling som gav både religiös legitimitet och internationell prestige.

Under Karl infördes administrativa reformer som syftade till att stärka centralmakten: lagar och påbud (kapitularier) kodifierades, särskilt utsända ämbetsmän (missi dominici) kontrollerade lokala fogdar och man främjade en enhetligare förvaltning. Kultur och utbildning stödjades kraftigt i vad som kallas den karolingiska renässansen — skolor i kloster och palats uppstod och skrivtraditioner standardiserades (bland annat utvecklades den karolingiska minuskel‑stavningen som senare spreds i Europa).

Efter Karl — söner, arvstvister och gradvis sönderfall

Efter Karl den stores död övergick kronan till Ludvig den fromme och därefter till Ludvigs söner. Under 800‑talet ledde arvstvister och interna konflikter till uppdelning av riket, exempelvis genom fredsavtal som delade imperiet mellan arvingarna (bland annat förlikningen i Verdun 843). Det centraliserade karolinska riket började under och efter denna period att fragmenteras, samtidigt som yttre hot som vikingaar, saracener och angripare från öst pressade de lokala makthavarna.

Det var inte den karolingiska ätten som omedelbart försvann med Karl den store, men imperiets sammanhållning försvagades successivt. I praktiken slutade kejsarmakten att vara en enhetlig europeisk makt redan under slutet av 800‑talet (800-talet tog i betydelse att centralmakten försvagades), och dynastins grepp om de olika delarna av Frankerriket försvagades ytterligare under 900‑talet. I Västra Frankrike avslutades karolingernas kungavälde formellt år 987, då makten gick över till den nya capetingska dynastin.

Arv och betydelse

• Politiskt: Karolingernas era markerar övergången från merovingisk splittring till ett försök till återcentralisering av makten i Västeuropa och lade grund för senare europeiska kungadömen.
• Kulturellt: Den karolingiska renässansen räddade och spred antika och kristna texter, förbättrade utbildningsnivån i kloster och hov och påverkade skrifttraditioner i hela Europa.
• Institutionellt: reformer som kapitularier och missi dominici påverkade hur lokalt och centralt styre organiserades, och donationer till påven förändrade den politiska kartan i Italien.

Sammanfattningsvis spelade den karolingiska dynastin en avgörande roll i formandet av den politiska och kulturella kartan i medeltidens Europa. Trots att riket som Karl den store byggde upp inte bestod, lever många av hans och dynastins institutionella och kulturella reformer kvar som viktiga beståndsdelar i Europas historia.

Frågor och svar

F: Vem var den mest kända medlemmen av den karolingiska dynastin?

Fråga: Vad betydde Karl Martel på frankiska?

Fråga: Hur blev Pepin III kung av frankerna?

F: Vad fick Karl den store sitt namn för?

Fråga: Vem krönte Karl den store till tysk-romersk kejsare?

Fråga: Vem ärvde kungadömet efter Ludvig?

Fråga: Varför upphörde det karolinska riket?

Sök med bokstav