Frankerna var ett västgermanskt stamförbund som växte fram ur flera närliggande folkgrupper. Kärnan bestod av salierna, men även sicambrier, chamaver, tencterier, chattuari, bructerer, usipeter, ampsivarier och chatti nämns i källorna. De flesta av dessa folk levde vid Rhenens norra gränser och rörde sig in i det sena romarriket från Rhenens norra och östra flodbanker mot det som i dag är norra Belgien och södra Nederländerna.
Ursprung och namn
Frankernas förbund uppstod gradvis under folkvandringstiden. Moderna forskare är överens om att det frankiska förbundet tog form under 300‑talet, när grupper kring Rhenen började samarbeta mer regelbundet. Namnets härkomst är omtvistat: det kan komma från ett germanskt ord för en typ av spjut (franka) eller hänga samman med begrepp kring frihet, men det finns ingen fullständig enighet.
Expansion och riket
Under de följande århundradena expanderade frankerna in i större delar av Gallien. Genom en rad invasioner och politiska förbindelser etablerades så småningom ett bestående rike som kom att omfatta stora delar av dagens Frankrike, Belgien, Nederländerna och västra Tyskland.
En avgörande vändpunkt var när den merovingiska kungen Klodvig (ofta daterad till omkring 496) konverterade till katolsk kristendom. Denna omvändelse stärkte banden mellan frankiska makthavare och de gallo‑romerska kyrkans ledare och övriga romerska eliter, vilket underlättade kungamaktsbildningen i det kristna västeuropa.
Efter Merovingernas tid steg de karolingiska härskarna fram — i synnerhet Karl den store (Charlemagne) — och på 800‑talet nådde frankernas väldiga politiska inflytande en ny kulmen när Karl kröntes till kejsare 800 e.Kr.
Organisation, språk och lag
Frankernas samhälle var i grunden germanskt och krigarbaserat, men de anpassade sig också till romerska institutioner där det varit praktiskt. Man skiljer ofta mellan saliska franker (sydvästra delen av Rhenområdet) och ripuariska franker (uppströms Rhen). På 400‑ och 500‑talen kodifierades flera rättsregler; en av de mest kända är den så kallade saliska lagen, som behandlade arv, skadestånd och sedvanerätt.
Språkligt talade frankerna en västgermansk dialekt (fornfrankiska) som senare påverkade utvecklingen av både franska, nederländska och vissa tyska dialekter i de områden där de slog sig ner.
Kultur, religion och källor
Initialt var frankarna hedningar med germanska gudar och sedvänjor. Kristnandet skedde gradvis och var ofta kopplat till politiska allianser och kungamakten. Våra kunskaper om frankerna bygger på en kombination av romerska samtida skrifter, lagtexter som salisk lag, medeltida annaler och arkeologiska fynd (gravfynd, bosättningsspår, vapen och keramik).
Eftermäle
Det frankiska riket lade grunden för flera europeiska stater och har lämnat tydliga spår i namngivning — namnet Frankrike härstammar från frankerna. En trolig kvarleva av folkgruppen finns även i namnet på vissa regioner; en region i nordöstra delen av dagens Nederländerna, norr om den forna romerska gränsen, heter fortfarande Salland och kan ha fått sitt namn efter salierna, som utgjorde en av kärngrupperna i de frankiska sjöplundringarna.
Sammanfattningsvis var frankerna ett centralt västgermanskt folk som genom militär makt, sociokulturell anpassning och kristnandet kom att forma västeuropas politiska karta under tidig medeltid.
