Frankerna: västgermanskt stamfolk och frankiska rikets uppkomst

Upptäck Frankernas historia: från västgermanska stammar och Saliernas rötter till Klodvigs kristnande och uppkomsten av det frankiska riket.

Frankerna var ett västgermanskt stamförbund som växte fram ur flera närliggande folkgrupper. Kärnan bestod av salierna, men även sicambrier, chamaver, tencterier, chattuari, bructerer, usipeter, ampsivarier och chatti nämns i källorna. De flesta av dessa folk levde vid Rhenens norra gränser och rörde sig in i det sena romarriket från Rhenens norra och östra flodbanker mot det som i dag är norra Belgien och södra Nederländerna.

Ursprung och namn

Frankernas förbund uppstod gradvis under folkvandringstiden. Moderna forskare är överens om att det frankiska förbundet tog form under 300‑talet, när grupper kring Rhenen började samarbeta mer regelbundet. Namnets härkomst är omtvistat: det kan komma från ett germanskt ord för en typ av spjut (franka) eller hänga samman med begrepp kring frihet, men det finns ingen fullständig enighet.

Expansion och riket

Under de följande århundradena expanderade frankerna in i större delar av Gallien. Genom en rad invasioner och politiska förbindelser etablerades så småningom ett bestående rike som kom att omfatta stora delar av dagens Frankrike, Belgien, Nederländerna och västra Tyskland.

En avgörande vändpunkt var när den merovingiska kungen Klodvig (ofta daterad till omkring 496) konverterade till katolsk kristendom. Denna omvändelse stärkte banden mellan frankiska makthavare och de gallo‑romerska kyrkans ledare och övriga romerska eliter, vilket underlättade kungamaktsbildningen i det kristna västeuropa.

Efter Merovingernas tid steg de karolingiska härskarna fram — i synnerhet Karl den store (Charlemagne) — och på 800‑talet nådde frankernas väldiga politiska inflytande en ny kulmen när Karl kröntes till kejsare 800 e.Kr.

Organisation, språk och lag

Frankernas samhälle var i grunden germanskt och krigarbaserat, men de anpassade sig också till romerska institutioner där det varit praktiskt. Man skiljer ofta mellan saliska franker (sydvästra delen av Rhenområdet) och ripuariska franker (uppströms Rhen). På 400‑ och 500‑talen kodifierades flera rättsregler; en av de mest kända är den så kallade saliska lagen, som behandlade arv, skadestånd och sedvanerätt.

Språkligt talade frankerna en västgermansk dialekt (fornfrankiska) som senare påverkade utvecklingen av både franska, nederländska och vissa tyska dialekter i de områden där de slog sig ner.

Kultur, religion och källor

Initialt var frankarna hedningar med germanska gudar och sedvänjor. Kristnandet skedde gradvis och var ofta kopplat till politiska allianser och kungamakten. Våra kunskaper om frankerna bygger på en kombination av romerska samtida skrifter, lagtexter som salisk lag, medeltida annaler och arkeologiska fynd (gravfynd, bosättningsspår, vapen och keramik).

Eftermäle

Det frankiska riket lade grunden för flera europeiska stater och har lämnat tydliga spår i namngivning — namnet Frankrike härstammar från frankerna. En trolig kvarleva av folkgruppen finns även i namnet på vissa regioner; en region i nordöstra delen av dagens Nederländerna, norr om den forna romerska gränsen, heter fortfarande Salland och kan ha fått sitt namn efter salierna, som utgjorde en av kärngrupperna i de frankiska sjöplundringarna.

Sammanfattningsvis var frankerna ett centralt västgermanskt folk som genom militär makt, sociokulturell anpassning och kristnandet kom att forma västeuropas politiska karta under tidig medeltid.

Frankerriket

Från sitt kärnland erövrade frankerna gradvis större delen av romerska Gallien norr om Loiredalen och öster om västgotiska Aquitanien. Till en början hjälpte de till att försvara gränsen som allierade; till exempel när en stor invasion av mestadels östgermanska stammar korsade Rhen 406 kämpade frankerna mot dessa inkräktare. I Parisregionen kvarstod den romerska kontrollen fram till 486, ett decennium efter kejsarnas fall i Ravenna, delvis på grund av allianser med frankerna.

Merovingianer

År 451 kallade Aëtius sina germanska allierade på romersk mark för att hjälpa till att slå tillbaka en invasion av Attila hunnen. De salianska frankerna svarade på uppmaningen; de ripuarianska frankerna kämpade på båda sidor eftersom en del av dem bodde utanför riket. Merovingerna hade guvernörer som ledde frankerna i krig och hade många styrande ansvarsområden.

Karolinger

Det karolingiska kungadömet börjar med att den sista merovingiska kungen avsätts och att Pippin den lille, Karl den stores far, tillträder år 751.

Pippin regerade som vald kung. I det senare Frankrike blev kungadömet ärftligt, men kungarna i det senare Heliga romerska riket visade sig inte kunna avskaffa valtraditionen och fortsatte att vara valda härskare fram till rikets formella slut 1806.

År 768 blev Karl den store, en mäktig, intelligent och blygsamt läskunnig person som blev en legend för både Frankrikes och Tysklands senare historia. Karl återställde en jämn balans mellan kejsare och påve.

Från och med 772 erövrade Karl saxarna och besegrade dem så småningom för att införliva deras rike i det frankiska kungadömet. Därefter (773-774) erövrade han langobarderna och kunde på så sätt inkludera norra Italien i sin inflytelsesfär. Han förnyade Vatikanens donation och löftet till påvedömet om fortsatt frankiskt skydd.

Karl skapade ett rike som sträckte sig från Pyrenéerna i sydväst (som faktiskt omfattade ett område i norra Spanien (Marca Hispanica) efter 795) över nästan hela dagens Frankrike (utom Bretagne, som frankerna aldrig erövrade) österut till större delen av dagens Tyskland, inklusive norra Italien och dagens Österrike. På juldagen 800 krönte påven Leo III Karl till "romarnas kejsare" i Rom. Även om Karl föredrog titeln "kejsare, kung av frankerna och langobarderna", eftersom han inte ville hamna i konflikt med det bysantinska riket, blev Frankerriket efterföljare till det (västromerska) romarriket. Karl dog den 28 januari 814 i Aachen, där han begravdes.

Charles hade flera söner, men bara en överlevde honom. Denna son, Ludvig den fromme, följde sin far som härskare över ett enat kejsardöme. När Ludvig dog år 840 delade fördraget i Verdun år 843 riket i tre delar:

1. Ludvigs äldsta överlevande son Lothar I blev kejsare och härskare över centralfrankerna. Hans tre söner delade i sin tur upp detta rike mellan sig i Lotharingen, Burgund och (Nord)Italien. Dessa områden skulle senare försvinna som separata kungadömen.
2. Ludvigs andra son, Ludvig den tyske, blev kung av östfrankerna. Detta område utgjorde kärnan i det senare Heliga romerska riket, Tysklands vagga.
3. Hans tredje son Karl den Skallige blev kung av Västfrankrike, och detta område blev grunden för det senare Frankrike.

Karls kungadöme överlevde sin grundare och omfattade stora delar av Västeuropa från 795 till 843, då ett fördrag delade upp det mellan hans sonsöner: Centralfrankerna styrdes av Lothar I (grönt), östfrankerna styrdes av Ludvig den tyske (gult) och Karl den skallige ledde västfrankerna (lila).

Frågor och svar

Fråga: Vilka var frankerna?

F: Var bodde de flesta frankerna?

F: Vilka områden erövrade frankerna och etablerade ett kungarike i?

F: När uppstod den frankiska konfederationen?

F: Vilken var betydelsen av att den hedniske frankiske kungen Klodvig blev kristen?

F: Vad är Salland och varför är det viktigt för frankerna?

F: Från vilka floder kom frankerna in i det sena romerska riket?

Sök med bokstav