Hoppa till innehållet
Hem

Ratingsystem i schack — principer, varianter och beräkningar

Översikt av ratingsystem i schack: principer, vanliga varianter (Elo, Glicko, historiska system), hur beräkningar och uppdateringar fungerar samt deras användning för ranking, titelkrav och tävlingsplaceringar

Ett schackvärderingssystem är ett system som numeriskt beskriver en spelares styrka i schack utifrån resultat mot andra spelare. Systemen används för att rangordna spelare, bestämma startplaceringar i tävlingar, avgöra titelkrav och ge en prognos för förväntade resultat. En spelares siffra ökar normalt om hen presterar bättre än förväntat och minskar om hen presterar sämre.

Grundidé och principer

  • Numerisk skattning: varje spelare har ett tal — en rating — som representerar den uppskattade styrken.
  • Förväntat resultat: resultat mellan två spelare förväntas bero på ratingskillnaden; bättre rated spelare förväntas vinna oftare.
  • Ratingändring: efter varje tävling justeras ratingen utifrån faktisk poäng kontra förväntat poäng. Storleken på ändringen styrs bland annat av en så kallad k-faktor (en multiplikator som bestämmer hur volatila ändringarna är).

Vanliga system och varianter

  • Elo-klassningssystemet: det mest spridda systemet för överläggande (over-the-board) schack. Elo-systemet bygger på en matematisk modell för förväntat resultat och används av många nationella förbund och av FIDE.
  • Historiska nationella system: exempelvis Ingo-systemet och Harkness-systemet som användes av olika förbund under 1900-talet.
  • Modernare modeller: system som Glicko och Glicko-2 tar även hänsyn till osäkerheten i en spelares rating (rating deviation) för att bättre hantera spelare med få partier.
  • Online- och snabbsystem: många onlinetjänster har egna ratingalgoritmer och separata ratings för olika tidkontroller (klassiskt, snabbschack, blixt).

Kort historik

  1. Under 1930–1950-talet utvecklades flera metoder för att numeriskt jämföra spelare på nationell nivå.
  2. Ingosystemet och andra nationella system fick betydelse i efterkrigstiden.
  3. USCF experimenterade först med Harkness-systemet och övergick därefter till en Elo-baserad metod i mitten av 1900-talet.
  4. FIDE antog så småningom Elo-klassificeringssystemet som sin standardmetod för internationella ratingar.
  5. Olika länder och organisationer har därefter utvecklat egna justeringar och kompletterande system.

Hur beräkningar brukar fungera (översikt)

I ett typiskt Elo-baserat system beräknas ett spelares förväntade poäng mot en motståndare utifrån ratingdifferensen. Ett vanligt uttryck för det förväntade resultatet E_A är

E_A = 1 / (1 + 10^((R_B - R_A) / 400))

Därefter uppdateras spelarens rating med formeln

R_A' = R_A + K × (S_A − E_A)

där S_A är den faktiska poängen i mötet (1 för vinst, 0,5 för remi, 0 för förlust) och K är en faktor som bestämmer hur mycket en spelares rating ändras. Olika organisationer använder olika värden för K beroende på spelarens erfarenhet och ratingnivå.

Användning och praktiska aspekter

  • Tävlingar och seedning: ratings används för att placera spelare i turneringar och bestämma seedning.
  • Titelkrav: internationella titlar (till exempel IM och GM) kopplas ofta till vissa ratingnivåer och prestationsnormer.
  • Separata ratingar: ofta hålls ratingar åtskilda för olika tidkontroller (klassiskt, snabbschack, blixt) och för onlinespel.
  • Provisoriska ratingar: nyregistrerade spelare får ofta en provisorisk rating som uppdateras snabbt tills tillräckligt många partier spelats.

Begränsningar och kritik

  • Skillnader mellan system: olika system och justeringar gör att ratings kan vara svåra att jämföra direkt mellan länder eller plattformar.
  • Inflation och deflation: över tid kan ett systems genomsnittliga rating förändras, vilket leder till begrepp som ratinginflation.
  • Varians för nya spelare: spelare med få partier har hög osäkerhet i sin rating och kan få stora hopp upp eller ner.
  • Begränsad informationsmängd: en enda siffra säger inte allt om spelstil, form eller styrka i olika typer av ställningar.

Exempel på ratingnivåer (typiska intervall)

  • Rekreativa spelare: ofta under 1400
  • Klubbspelare: cirka 1400–2000
  • Tävlande spelare och lokala mästare: cirka 2000–2200
  • Titelspelare: IM (internationell mästare) brukar ha krav kring 2400 i FIDE-rating; GM (stormästare) kräver normalt rating 2500 plus normer.

Ytterligare information

För internationella frågor och officiella regler hänvisas till FIDE. Det finns också många beskrivningar och fördjupningar av Elo-klassningssystemet samt historiska översikter över hur nationella system utvecklats. Vid utarbetandet av tidiga system spelade olika statistiker och tjänstemän en roll, bland dem personer som arbetat som tjänstemän i schackorganisationer.

Den underliggande principen

Principen bakom ett betyg är följande. Betyget är en förutsägelse av hur bra en spelare kommer att prestera mot andra spelare med olika betyg. Om spelaren presterar bättre än vad som förutspåtts höjs hans betyg; om han presterar sämre sjunker hans betyg. En aritmetisk beräkning visar hur mycket spelarens betyg förändras. I dag förs alla resultat in i en databas och datorprogrammen gör alla beräkningar. Därefter offentliggörs listan som en "betygslista".

Historia

  • 1933 - Correspondence Chess League of America (nu ICCF U.S.A.) är den första nationella organisationen som använder ett numeriskt betygssystem.
  • 1942 - Chess Review använder Harkness-systemet, en förbättring av ICCF-systemet.
  • 1946 - Sovjetunionens schackförbund använder ett icke-numeriskt system för att klassificera spelare. Detta är ett nationellt system med mästartitlar.
  • 1948 - Ingo-systemet publiceras och används av det västtyska schackförbundet.
  • 1950 - USCF börjar använda Harkness-systemet och publicerar sin första ratinglista i novembernumret av Chess Life. Reuben Fine är först med en rating på 2817 och Sammy Reshevsky är tvåa med 2770.
  • 1959 - USCF utser Arpad Elo till ledare för en kommitté som ska granska alla värderingssystem och ge rekommendationer.
  • 1961 - Elo utvecklar sitt system och det används av USCF. Det publiceras i juninumret 1961 av Chess Life.
  • 1970 - FIDE börjar använda Elo-systemet. Bobby Fischer står högst upp på listan.
  • 1978 - Elos bok (The rating of chessplayers, past and present) om sitt värderingssystem publiceras.
  • 2001 - Glickos klassificeringssystem publiceras.
  • 2005 - Chessmetrics publiceras av Jeff Sonas.

Frågor och svar

F: Vad är ett schackvärderingssystem?

S: Ett schackvärderingssystem är ett system som används i schack för att uppskatta en spelares styrka, baserat på dennes prestationer mot andra spelare.

F: Vilka organisationer använder schackvärderingssystem?

S: Alla nationella schackorganisationer och FIDE, Internationella schackförbundet, använder schackratingssystem.

F: Vad innebär en högre siffra i ett schackrating-system?

S: I ett schackranking-system indikerar en högre siffra en starkare spelare.

F: Hur förändras en spelares betyg i ett schackbetygssystem?

S: En spelares betyg stiger om han eller hon presterar bättre än förväntat och sjunker om han eller hon presterar sämre än förväntat.

F: Vad är Elo-klassningssystemet?

S: Elo-klassningssystemet är ett schackklassningssystem som används av FIDE och många länder.

F: Vem föreslog ett liknande system som det moderna schackbetygssystemet 1946?

S: Den sovjetiska spelaren Andrey Khachatoruv föreslog ett liknande system 1946.

F: När antogs Elo-klassningssystemet av FIDE?

S: Elo-klassningssystemet antogs av FIDE 1970.

Relaterade artiklar

Författare

AlegsaOnline.com Ratingsystem i schack — principer, varianter och beräkningar

URL: https://sv.alegsaonline.com/art/19342

Dela

Källor