Deinotherium var en stor proboscidean som var besläktad med dagens elefanter. Deras korta snabel och nedåt böjda betar är anmärkningsvärda. Till skillnad från nutida elefanter saknade de tydliga överkäksbetar; betarna satt i underkäken och böjde sig nedåt och bakåt.

Det fanns flera arter av Deinotherium som levde i delar av Afrika, Asien och Europa. Deinotherium var större än dagens elefanter och tillhör familjen Deinotheriidae, en gren av proboscideerna som skiljer sig anatomiskt och ekologiskt från den linje som gav upphov till dagens elefanter.

Storlek

Deinotherium var mycket stort: skulderhöjden uppskattas ofta till omkring 3–4,5 meter beroende på art, och vikten kan ha legat i storleksordningen 6–12 ton. De större arterna var bland de största landlevande däggdjuren i sin tid.

Betar och snabel

De karakteristiska betarna satt i underkäken och böjde sig nedåt och bakåt i en krokform. Hur betarna användes har diskuterats mycket. Möjliga funktioner inkluderar:

  • att rota i marken efter rötter och knölar;
  • att riva ner grenar för att komma åt löv och skott;
  • att skala bark från trädstammar för att komma åt näringsrik vävnad;
  • sociala funktioner som parningsbeteenden eller strid mellan individer.

Skallens form och näsöppningarnas placering tyder på att snabeln hos Deinotherium sannolikt var relativt kortare än hos moderna elefanter, men den var ändå ett viktigt redskap för födointag och känsel.

Utbredning och tidsperiod

Deinotherium förekommer i fossila fynd från Europa, Asien och Afrika. Släktet levde från mitten av miocen till sen pliocen/pleistocen — grovt räknat från cirka 20 till omkring 1 miljon år sedan, beroende på art och region. Vanligt förekommande arter som nämnts i litteraturen inkluderar Deinotherium giganteum, D. proavum och D. indicum, och det finns fynd i flera olika geologiska formationer. Taxonomin kan vara komplicerad och diskuteras fortfarande bland forskare.

Föda och ekologi

Deras tänder och släta betytorsker visar att Deinotherium främst var växtätare med en kurs åt lövätande (browsing). De levde sannolikt i skogrika miljöer och floddalar där det fanns rikligt med träd och buskar. Genom att kombinera snabeln och de nedåtböjda betarna kunde de nå blad, skala bark och eventuellt gräva efter underjordiska växtdelar.

Fossil, fyndplatser och betydelse

Fossil av Deinotherium har påträffats på många platser i Europa, Asien och Afrika. I Afrika har benrester hittats i vissa lager där man också funnit lämningar av förhistoriska hominider, vilket hjälper forskare att rekonstruera samtida miljöer och hur tidiga släkten av människor och stora däggdjur samexisterade. Deinotherium-fossil används ofta som indikatorer på skogligt klimat i de geologiska formationerna där de påträffas.

Utdöende

Deinotheriernas försvinnande kopplas sannolikt till klimatförändringar och habitatförändringar i samband med global kylning och utbredningen av öppna gräsmarker. När skogsmarker drog sig tillbaka minskade tillgången på den typ av föda som Deinotherium var anpassad för, och konkurrens med andra stora växtätare kan ha bidragit till deras utdöende.

Sammantaget var Deinotherium en unik och framstående medlem av proboscideerna — lätt att känna igen tack vare sina kraftiga, nedåtböjda underkäksbetar och sin imponerande storlek — och en viktig del av de ekosystem som dominerade stora delar av Eurasien och Afrika under mio-plio-pleistocena epokerna.